Bokomslag med fotografi av en statys ansikte

Omslag till Filippa: engelsk prinsessa och nordisk unionsdrottning (Marie-Louise Flemberg 2014, Santérus förlag). Fotot visar sig komma från Wikimedia Commons (foto Orf3us, CC BY-SA 3.0)

Filippas (1394-1430) levnadsöde är högintressant. Det är även Flembergs bok om henne, men läsaren får själva bygga upp sin bild av den undflyende medeltidsdrottningen.  

Det här är första gången jag recenserar en bok på bloggen, men så har jag heller inte tidigare träffat på en bok som så väl stämmer in på Kvinnliga krigares ämnesval. I Filippa: engelsk prinsessa och unionsdrottning (Santérus förlag 2014) behandlar Marie-Louise Flemberg den senmedeltida drottningen med detta namn, en aktiv och inflytelserik medeltida kvinna som kommit i skymundan i historieskrivningen.

Boken börjar med Filippas födsel i England 1394, barndomen och fadern Henrik IV:s kamp för att ta och sedan behålla den engelska kronan. Texten är lättläst, intressant och spännande, och Flemberg tecknar grundligt en bild av det tidiga 1400-talet. Giftermålsförhandlingar tar vid — en kungadotters öde var ju vanligen att giftas bort som en del i allianspolitiken — och Filippa seglar iväg till Skandinavien för äktenskap med unionskungen Erik av Pommern. Där tar de engelska källorna slut, och boken kör in i den bergvägg som är den Skandinaviska medeltidshistoriens källfattigdom.

Handlingskraftig drottning undvek uppror?

Det finns en fördel med det, nämligen att läsaren måste bygga upp en egen bild av Filippa. Det kan aldrig bli fråga om att följa drottningen från månad till månad eller ens från år till år, så istället levererar Flemberg en tematiskt upplagd framställning om aspekter på hennes liv; Vadstena kloster, den handelspolitiska situationen i Öresundsområdet, kung Eriks krig med sina nordtyska grannar och mycket mer. Gång efter annan skymtar drottningen fram i källorna. En bild av henne börjar ta form, och om den är suddig så är den också äkta och läsarens egen. Det är på många sätt mer givande än att få författarens bild serverad rakt upp och ner som i de flesta biografier. Nackdelen är att den som väntat sig en lättläst, strikt kronologisk bok av den typ man kan skriva om Winston Churchill eller Nelson Mandela kommer att bli besviken.

Vad som står klart är hur som helst att Filippa tar på sig en del av Eriks uppgift att regera unionen, särskilt i Sverige och särskilt under kungens frånvaro. Hon sköter denna uppgift väl, och verkar ha varit både intelligent och handlingskraftig med, för att nu använda ett modernt uttryck, stor social kompetens. Erik litar på henne tillräckligt mycket för att utse henne till sin ställföreträdare och ge henne de ekonomiska och politiska resurser hon behöver för att fylla den rollen. I början av år 1430, 35 år gammal, insjuknar hon dock hastigt och avlider under ett besök i Vadstena kloster. Snart reser sig Sverige i revolt mot Erik, och det är frestande att se ett samband mellan upproret och det faktum att Filippa inte längre finns till hands för att gjuta olja på vågorna.

Medeltida kvinnor kunde

Det är ett mycket intressant levnadsöde som anas, och man önskar att något färre medeltida dokument gått upp i rök så att vi visste mer om drottning Filippa. Boken är också den intressant och rekommenderas för alla som är intresserade av medeltida kvinnor eller det senmedeltida Skandinavien. Några skönhetsfläckar finns dock. Manuset tycks inte ha blivit korrekturläst i någon större omfattning; ‘och’ stavas vid ett tillfälle med <k> istället för <h>, skiljetecken saknas och datum har fallit bort. En teori om att man förde med sig levande djur på resan från England till Skandinavien för att få färskt kött upprepas utan kommentar på följande sida, och när man slår upp en bok av Per Bergman i bibliografin har Bergman bytt namn till Sven. Allt detta är förstås detaljer, men de är väl många.

Vad gäller innehållet är det intressant att Flemberg snarast är alltför försiktig med medeltida kvinnors möjligheter. Hon tycks betrakta det som kontroversiellt att Erik utsåg Filippa till sin ställföreträdare, och nog var tanken ovanlig, men knappast omöjlig. En hustru hade förväntats ta över i händelse av mannens frånvaro under större delen av medeltiden, något som till exempel förde Ingeborg Håkonsdotter (1301-1361) till makten. Vid tronskiften i Europa under åren 1350-1450 var kvinnlig tronföljd aktuell inte mindre än tolv gånger (Fößel 2013, s. 75).  På samma sätt förs Jeanne d’Arc och Filippa av Hainault fram som möjliga inspirationskällor när vår drottning Filippa tar kommando över försvaret av Köpenhamn 1428, men det fanns fler kvinnliga befälhavare som drottningen kan ha hört talas om, till exempel Johanna av Flandern (1295-1374).

Detta här var som sagt första gången en bok recenserades på Kvinnliga krigare, men det var inte den sista. Jag har nämligen mottagit ett exemplar av Jakob Ringboms Jeanne: Av rädsla för eld, en skönlitterär bok om Jeanne d’Arc som jag kommer att recensera under augusti månad.

 

Källor

Fößel, Amalie, “The Political Traditions of Female Rulership in Medieval Europe”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013

Comments (3)

  1. Eivor Martinus

    Svara

    Det kom som en stor överraskning för mig när Marie-Louise Flembergs bok om Filippa kom ut i mars månad. Carlssons förlag fick mitt manus om samma drottning i början av 2012 och min bok, Barndrottningen Filippa och hennes värld kommer ut lagom till Bokmässan i september. Förhoppningsvis har vi haft olika infallsvinklar, men det ä egendomligt hur vissa saker ligger i tiden.
    Eivor Martinus

    • admin

      Svara

      Ja, det låter som ett intressant fall av parallellskapande. För läsare blir det dock en vinst att ha hela två böcker om Filippa — jag får se till att besöka Carlssons förlags monter under Bok & Bibliotek!

  2. Åke Lundqvist

    Svara

    På sid 106 skriver förf. att Lunds ärkestift efter 1103 omfattade Bornholm och de södra delarna av nuvarande Sverige. En grov felaktighet. Det omfattade Danmark Sverige (med Finland), Norge, Island, Grönland samt diverse mindre öar. Hon skriver på samma sida:”Lundabor har genom tiderna gärna överdrivit stadens ålder”. Hon själv underdriver kraftigt Lundastiftets storlek.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *