Foto av kvinnlig krigare som poserar med spjut.

En virago? Foto: Qsimple (CC BY-NC-SA).

Medeltidens lärde såg inget fel på synen på manligt och kvinnligt. Framgångsrika kvinnor råkade bara vara ganska manliga.

Ordet virago används fortfarande i en hel del europeiska språk, men det har blivit ett skällsord. Norstedts stora franska-svenska ordbok ger betydelsen som “manhaftig kärring, argbigga”. Så har det inte alltid varit. Detta var ett nyckelord när det gällde mäktiga medeltida kvinnor.

Bibelöversättningen och Isidors uppslagsverk

Det hela börjar omkring år 400 e.Kr, när kyrkofadern Hieronymus sitter och översätter Bibeln till latin. Detta var det allmänna språket i det vacklande västromerska riket, men  de latinska versioner man hade var inte vidare bra. Hieronymus börjar alltså översätta Gamla Testamentets hebreiska, men redan i första Mosebok stöter han på problem. Där beskrivs hur Gud skapar Eva av ett av Adams revben, och Adam säger på hebreiska att denna nya varelse ska kallas ishshah eftersom hon kom från ish, mannen. Hur gör man den ordleken på latin?

Latinets ord för “man” är vir, och Hieronymus väljer att kalla Eva för virago, ett ord som tidigare mest använts för gudinnor och halvgudinnor. Nu kopplades det uttryckligen till manlighet i Bibeln, som skulle bli en av medeltidens mest lästa texter, och därmed fick det en ny funktion.

Det kan vi till exempel se runt 150 år senare i biskopen Isidor av Sevillas sista bok, ett uppslagsverk över all världens kunskap (idag hade den förmodligen kallats för Isipedia). Där kan man läsa att viragines — en virago, flera viragines — kallas så “för att de agerar som män”. De är kvinnor som”utför manliga dåd och har manlig vigör”.

Som en hel karl

Medeltidens lärde såg alltså inte nödvändigtvis män och kvinnor som helt åtskilda kategorier. Det kunde finnas blandningar, och om en kvinna fått med sig manliga egenskaper så var det bara att gratulera. Mannen sågs som skapelsens krona, och det var bara män som kunde ägna sig åt ledarskap, förhandlingar, strid och andra viktiga ting. När kvinnor gjorde sådana saker fanns inte någon anledning att omvärdera bilden av manligt och kvinnligt, utan istället sades att hon agerat som en man. Just den här kvinnan var ganska manlig — en virago. Lägg märke till att man än idag kan höra uttryck som “hon kör ju bil som en hel karl!”

Situationen var förstås mer komplicerad än vad denna korta beskrivning antyder. Det har knappast funnits något samhälle där alla följt en enda, tydlig norm av det slaget, men viragon ger ändå intressanta insikter i medeltida kultur. Vi ser dels hur djupt rotade uppfattningarna om manligt och kvinnligt var, men också att det kunde uppfattas som positivt när kvinnor lämnade sin förväntade roll.

Viragon som kvinnlig ledare

Bland de som kallas för viragines finns Margaret av Beverly, som stred på Jerusalems murar under striden om staden 1187, och mäktiga adelsdamer som hertiginnan Adelaide av Susa och grevinnan Adela av Blois. Om de senare kan sägas att kvinnor var så viktiga för den mäktiga familjen att traditionella uppfattningar om vad de fick och inte fick göra kunde åsidosättas om så behövdes. Det fanns gränser för vad en storman klarade av ensam. Om han for på korståg, fängslades eller dog måste någon gå in och sköta det som inte kunde vänta, åtminstone tills en son blev tillräckligt gammal för att ta över. Vem kunde gå in? Vem förutom stormannen hade den egna familjens och inte någon annan adelsfamiljs bästa för ögonen? I många fall var det bara hustrun, eller ibland sin mor, som han kunde vända sig till. Kvinnan fick gå in i en funktion som vanligen sköttes av en man, och de som tyckte att hon gjorde ett bra jobb kunde komma att kalla henne “manskvinna” eller virago. De menade det som en komplimang.

Komplimanger som blir skällsord

Vi kan tycka vad vi vill om detta extrema uppvärderande av manlighet, men det är intressant att vad som brukade ses som en komplimang har utvecklats till ett skällsord — “manhaftig kärring, argbigga”. En parallell finns i det nederländska ordet kenau, som från början var namnet på Kenau Symonsdochter Hasselaar, en av de kvinnor som deltog i försvaret av staden Haarlem på 1500-talet. Från att ha haft en heroisk innebörd förändrades det under 1800-talet till att bli en nedsättande beteckning på en kvinna med egenskaper som ansågs maskulina. Att ge sig över genusgränserna har inte alltid varit så populärt som det kunde vara under medeltiden.

 

Källor

Bardsley, Sandy, Women’s Roles in the Middle Ages, Women’s Roles Through History, Greenwood Press, Westport 2007

Dekker, Rudolf och Lotte van de Pol, Kvinnor i manskläder: en avvikande tradition, Europa 1500-1800, Joakim Sundström (övers.), Kulturhistoriskt bibliotek, Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm 1995, s. 56

LoPrete, Kimberly A., “Gendering Viragos: Medieval Perceptions of Powerful Women”, i Victims or Viragos?, Christine Meek och Catherine Lawless (red.), Studies on medieval and early modern women, 4, Four Courts Press, Dublin 2005

Maier, Christoph, “The Roles of Women in the Crusade Movement: A Survey”, Journal of Medieval History 2004:1

 

Foto av kvinnlig krigare som poserar med spjut.Vinjettbilden till detta inlägg är en bearbetning (beskärning) av The Silk Road Warrior av Qsimple, som ligger under licensen CC BY-NC-SA 2.0. Bearbetningen gjordes av Stefan Högberg och ligger under CC BY-NC-SA 4.0. Kostym av Eva Helena.

Comments (2)

  1. Eva Helena

    Svara

    Hey,
    Cool that my costume is featured on this blog.

    Kind regards,

    Eva (the Silk Road Warrior)

    • admin

      Svara

      A great costume, and a great photo — I’m highly grateful that it’s available under a CC license! (In case the Swedish made it difficult to understand the post, it’s about medieval gender norms and the mechanisms that came into play once they were broken.)

Lämna ett svar till admin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *