Medeltida teckning av en man och en kvinna som fäktas.

Walpurgis gör ett utfall mot sin fäktningslärare, prästen Liutger. Från folio 32v av Fäktkonstens bok (Royal Armouries Ms. I.33) från omkring år 1300.

Varför visar Europas äldsta fäktningsmanual från omkring 1300 en kvinnlig fäktare?

Runt år 1300 skrevs och illustrerades en ovanlig handskrift i södra Tyskland. Det är en handbok som visar hur man slåss med svärd och bucklare, det vill säga en liten sköld, och dess författare kallade den för Fäktkonstens bok. Under sin moderna och något mindre poetiska beteckning Royal Armouries Ms. I.33 har den blivit känd som den allra äldsta överlevande fäktningsmanualen i Europa, och en av de äldsta i hela världen.

Varför är då detta intressant på en blogg som handlar om kvinnliga normbrytare? Jo, de flesta av handskriftens 64 sidor visar fäkttekniker med hjälp av teckningar där läraren, en präst, fäktas med en elev. På de sista två sidorna har eleven dock bytts ut mot en kvinna — en kvinna vars namn anges som Walpurgis.

Rättfärdigt krig

Vem är Walpurgis? Varför ersätter hon den elev som tjänat som exempel i nästan hela handskriften, och hur ska vi över huvud taget uppfatta texten? Lär den mystiske prästen ut fäktning som rekreation, eller är det fråga om strid på liv och död?

När det gäller denna sista fråga är meningarna delade, men flera av de tekniker som visas är tillräckligt dödliga för att ha varit förbjudna under 1200-talets tornerspel. Sådana manövrar verkar inte riktigt lämpliga om meningen var att fördriva tiden med sina vänner — i alla fall inte om man tyckte om sina vänner — och det är alltså troligt att den som lärde sig hantera svärd och bucklare på det här sättet förväntade sig att behöva ge sig in i verkliga strider.

Kanske verkar det märkligt att en präst lär ut hur man dödar folk, men vi bör komma ihåg att kyrkan hade utvecklat en komplex teori om rättfärdigt krig. Man hade också mäktiga fiender och viktiga intressen att bevaka, och det var inte omöjligt att någon kunde ta till våld. År 1125 hyrde en avsatt abbot legoknektar för att ta tillbaka det franska klostret Cluny, och klostrets storprior, som varit riddare, försvarade klostermurarna fram tills att angriparna slog in porten.

Självförsvar eller skämt?

Betyder då teckningarna att handskriften har skapats av en präst som lärde ut fäktning? Som antingen själv eller med hjälp av en tecknare har visat sig själv när han demonstrerar olika tekniker? Det är i alla fall en teori. Att döma av texten kallas prästen för Liutger, och det talas även om hans “kunder” (clientulum), så kanske har Liutger haft flera elever? Kanske någon av dem var kvinna? Vi har trots allt några spridda uppgifter om att kvinnor deltagit i strid, och i en så våldsam värld som medeltidens Europa fanns all anledning att kunna försvara sig. Handskriften har också satts i samband med behovet att lära sig fäktas inför en juridisk duell, ett behov som även kvinnor kan ha känt. Som Mattias A. Niord påpekade i en facebookkommentar till inlägget jag länkar till i förra meningen var svärd och bucklare standardvapen för juridiska dueller i Tyskland vid den här tiden.

Det finns dock även en annan teori, och den är rätt bra. Den tidigaste information vi har om handskriften är att den stals från ett kloster under de plundringar i södra Tyskland som blev början till det andra markgrevekriget 1552-1554, och en kandidat är Sankta Valborgs kloster i Eichstätt. Detta grundades 1035 av en viss Liutger av Lechsgmünd, och i klostret fanns relikerna efter helgonet Valborg — eller Walpurgis. Om handskriften stals därifrån kan den mycket väl även ha kommit till där, och i så fall ligger det nära till hand att man visat klostrets grundare som lärare och i slutet skämtat till det och låtit även helgonet dyka upp med svärd i hand. Sådant vanvördigt skämtlynne känner vi till från mängder av illustrationer i andra handskrifter från samma tid, även om det då vanligen inte rör sig om huvudillustrationer utan dekorationer i marginalerna.

Oavsett vad som ligger bakom teckningarna av Walpurgis är Fäktkonstens bok viktig för den som intresserar sig för kvinnor och krig under medeltiden. Den visar nämligen upp en stridskonst som bygger på snabbhet och smidighet snarare än råstyrka, och det är intressant med tanke på den vanliga uppfattningen att kvinnor inte kan ha varit krigare eftersom de “inte var tillräckligt starka”.

 

Källor

Bachmann, Dieter, “Liutger”, i Kunst des Fechtens (https://schwertfechten.ch), hämtad 2016-02-07)

Singman, Jeffrey, Daily Life in Medieval Europe, Daily Life Through History, Greenwood Press, Westport 1999 (angreppet mot Cluny på s. 154)

Verdier, Philippe, “Woman in the Marginalia of Gothic Manuscripts and Related Works”, i The Role of Woman in the Middle Ages: Papers of the Sixth Annual Conference of the Center for Medieval and Renaissance Studies, State University of New York at Binghampton, 6-7 May 1972, red. Rosemarie Thee Morewedge, Hodder and Stoughton, London 1975

”Manuskript I.33” på tyskspråkiga Wikipedia (https://de.wikipedia.org/wiki/Manuskript_I.33), hämtad 2016-02-06

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *