Foto av kvinnlig viking.

En synnerligen hvatr kvinna? Foto: Pablo G (CC BY-NC-SA 2.0).

Källorna till vikingatiden tyder på att kvinnor föraktades, säger Carol J. Clover — och förklarar varför vi ändå hittar kvinnliga vapengravar och många berättelser om mäktiga kvinnor.

Förra veckan tittade vi på järnåldersgravar där kvinnor begravts med vapen. Vi funderade också på vad som kan ligga bakom dessa gravar — är det fråga om kvinnliga krigare? Har vissa kvinnor givit sig in på något som räknades som manligt område? Det finns mer att säga om det ämnet, inte minst med tanke på att järnålderns skandinaver tillhörde en kultur som bör ha skiljt sig radikalt från vår egen. De kan ha haft helt andra uppfattningar om manligt och kvinnligt än vad vi har idag.

Den som kanske ställt upp de mest omfattande teorierna kring vikingatida kvinnor på manligt område är Carol J. Clover, professor emerita vid University of California, Berkeley, och hedersdoktor vid Lunds universitet. Vi har träffat på henne tidigare på den här bloggen när vi diskuterade en av hennes teorier. Helt kort går denna ut på att män kan ha varit så viktiga för den vikingatida familjen att om det inte fanns någon son så fick en dotter byta genus och bli man i samhällets ögon, och den som vill läsa mer om detta hittar det i inlägget om svurna jungfrur.

Kvinnorna som koloniserade Island

Clover verkar dock ha funderat vidare, och sju år senare publicerade hon en mer komplex teori. Resonemanget är inte precis enkelt, men med vissa genvägar lyder det så här.

Källor som berättar om vikingatiden utgår vanligen från att kvinnor ska hålla sig i hemmet, men förvånansvärt många kvinnor bryter mot det mönstret. Tretton stycken ska finnas bland de som först stakade ut land åt sig på Island runt år 900, och en av dem, Unnr in djúpúðga — bokstaven <ð> uttalas ungefär som <th> i engelskans “the” — sägs ha tagit rollen som överhuvud för sin familj och dess följe och flyttat dem alla till Island. Enligt Grönlänningasagan sponsrade en kvinna en av expeditionerna över Atlanten till Nordamerika och följde själv med på färden. Irländska källor talar två gånger om en “röd flicka” (rödhårig, kanske?) som ledde ett vikingaband och invaderade Munster på 900-talet. Vi hör även om kvinnliga markägare och skalder.

De här kvinnorna ger sig mycket riktigt in på vad som annars framträder som manliga områden, och det verkar gå alldeles utmärkt för dem. Varför, frågar Clover, accepterades detta i en kultur som verkar ha föraktat kvinnor? Källorna innehåller knappt något om en självständig kvinnlig sfär med självständiga värden; världen framstår istället som manlig.

Maktlöshet: den ultimata förolämpningen

Låt oss då vända blicken mot männen. Flera forskare har kommit fram till att det värsta som kunde drabba en viking var att liknas vid en kvinna. Den litteratur som har bevarats innehåller långa orddueller där de dödligaste förolämpningarna går ut just på detta, att antyda att motståndaren är kvinnlig, främst genom att säga att han intagit en passiv roll under samlag med en annan man. Enligt de äldsta isländska lagarna kunde man dömas fredlös för ett sådant yttrande.

Men är det verkligen just att kalla mannen för kvinna som är meningen, eller går förolämpningarna i själva verket ett steg längre? Clover påpekar att det finns gott om andra grova förolämpningar som istället går ut på att kalla motståndaren för fattig, eller träl, eller feg. Sammantaget verkar det inte vara kvinnlighet utan maktlöshet som är den yttersta förolämpningen, oförmåga att försvara sig mot våld. Detta förknippades kanske ofta med kvinnor, men även med andra kategorier av människor.

Män måste alltså se till att framstå som starka — och kvinnor också. I källorna verkar båda blir uppskattade om de visar de drag som hyllas som manliga: självständighet, stolthet och aggressivt självintresse. Den som inte visar dessa drag föraktas, oavsett biologiskt kön. Det är inte så mycket fråga om manligt och kvinnligt som manligt och omanligt, och manligheten måste hela tiden erövras på nytt.

Vikingarnas enda genus?

Där har vi alltså kärnan i Clovers teori. När det gäller status så är kön underordnat vem som har rykte om sig som hvatr, ett fornnordiskt ord som betyder djärv, aktiv, stark och manlig. En ung man kan lätt erövra ett sådant rykte, men kan också förlora sin status om han till exempel visar sig feg i strid. Därför blir de ovan nämnda förolämpningarna så farliga; om någon ifrågasätter ens manlighet är man redan halvvägs mot att förlora sin privilegierade position. En kvinna har svårare att bli känd som hvatr, men det är inte omöjligt, och är hon väl där så är det ingen som höjer på ögonbrynen om hon invaderar Munster, koloniserar Island eller begravs med vapen. Clover går så långt som att säga att vikingarna bara hade ett genus, man, men att detta emellanåt stod öppet även för personer av kvinnligt biologiskt kön.

Har Clover rätt? Det är inte svårt att ställa upp motargument, och med tanke på att skandinaver inte började skriva om sin kultur förrän kristendomen redan hade förändrat den är det vanskligt att försöka dra så här långtgående slutsatser om hur vikingarna resonerade. Tankegångarna är dock intressanta, och vem vet — kanske markerar kvinnogravar med vapen och andra manliga attribut de kvinnor som var riktigt hvatr.

 

Källa

Clover, Carol J, “Regardless of Sex: Men, Women and Power in Early Northern Europe”, Speculum 1993:2

 

Licensdata

Foto av svärd från vikingatidenBilden är en bearbetning (rotering, utökad bildyta) av “Vikingesværd” av Danmarks nationalmuseum (CC BY-SA 2.0). Bearbetningen gjordes av Stefan Högberg och ligger under licensen CC BY-SA 4.0.

Comments (6)

  1. Pingback: Vikingatid - Historia | Pearltrees

  2. Pingback: SO | Pearltrees

  3. Pingback: Vikingatiden - SO | Pearltrees

  4. Pingback: VIKINGAR | Pearltrees

  5. Pingback: Kvinnor | Pearltrees

  6. Pingback: Vikingatiden - NO/SO | Pearltrees

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *