Bokomslag med siluett av en ung flicka

Omslag till Jeanne: av rädsla för eld (Jakob Ringbom 2014, Leander Publishing).

Det är svårt att skriva historiska romaner, men Jakob Ringbom vet hur man förmedlar medeltiden. Tyvärr dras hans bok med problem.

Det här är första gången jag recenserar en roman på Kvinnliga krigare. Skönlitteratur ligger en bit från bloggens egentliga syfte, men när det ändå kommer en bok om en medeltida kvinnlig krigare — Jeanne d’Arc — finns all anledning att göra ett undantag. Dessutom har Leander Publishing varit vänliga nog att skicka mig ett recensionsex.

Att skriva en historisk roman är svårare än att skriva en fackbok. I båda fallen måste man ha djupa kunskaper om den period man behandlar och förmågan att göra det förflutna levande för läsaren, men den skönlitterära författaren ska också få berättelse och karaktärer att fungera. Dessutom blir språket oerhört viktigt. En romanförfattares mål är ju att en värld och dess innevånare ska uppstå i läsarens medvetande och uppfattas som äkta, att skapa en illusion som fungerar trots att läsaren är fullt medveten om att hen läser en bok (såvida nu inte författaren är Brecht eller någon annan illusionsmotståndare, men dem lämnar vi därhän i den här recensionen). Det är inget mindre än en litterär hjärnoperation det är fråga om, och språket är författarens skalpell. Det måste vara så exakt att läsaren automatiskt får den avsedda upplevelsen.

En resa till det senmedeltida Frankrike

Den fullständiga titeln på Ringboms roman är Jeanne: av rädsla för eld, och boken följer Jeanne d’Arc under hennes fångenskap hos engelsmännen under de tre sista månaderna av hennes liv, fram till döden på bålet i maj 1431. Genom tillbakablickar får läsaren även glimtar från Jeannes barndom och tidigare liv.

Ringboms kunskap om perioden är imponerande och hans förmåga att flytta läsaren till det senmedeltida Frankrike enastående. Här skapas allt från fängelseceller till kyrksalar med snabba och säkra penseldrag. Stämningsmättade bilder av medeltidens värld förstärks av ljud och dofter, och politik, kultur och seder som kunde bromsat berättelsen förmedlas istället som en del av den. Jeannes psykologi och starka religiositet hanteras också på ett övertygande sätt, vilket inte är det lättaste att åstadkomma.

Otydligt och vacklande

Så långt går alltså hjärnoperationen lysande, men bokens litterära maskineri fungerar sämre. Texten är ibland otydlig, och perspektivet vacklar mellan begränsade karaktärsvinklar och en allvetande berättare. Dessutom vacklar språket. Det är inte fråga om en språklig skalpell med exakt rätt ord på exakt rätt plats; ofta används ord och uttryck som bara ligger nära vad författaren tycks mena. Jeannes hemby sägs till exempel ha ett utpräglat läge, ett påstående som det är svårt att få någon mening i. Ett besläktat problem dyker upp när Ringboms gammaldags språk, där karaktärerna skönjer, dväljes och gäckar, kombineras men moderna fraser som skär sig mot den anslagna tonen.

Var är skalpellen?

Rent typografiskt kan man förvåna sig över att vissa stycken börjar med indrag medan andra inte gör det, ibland på samma sida. Inget av allt detta upphäver de goda kvaliteter som jag nämnde ovan, men utan ett skarpt språk och fungerande litterär teknik kommer kvaliteterna inte fram ordentligt.

Jag skriver inte detta för att klanka ner på Jakob Ringbom, som verkligen kan medeltiden och hur man förmedlar den. Jag skriver det för att jag vill läsa hans nästa bok, och jag vill att den ska vara skriven med skalpell.

Comments (1)

  1. Pingback: Ny recension av Jeanne, Av rädsla för eld. | jakobringbom

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *