Foto av Skansen Lejonet.

Idag reser sig Skansen Lejonet på klippan där Gullbergs fäste en gång stod. Foto: Eva the Weaver (CC BY-NC-SA 2.0; licensdata nedan).

Kommendanten hade sårats och fiender trängt in i förborgen — Emerentia Pauli tog över befälet på Gullbergs fäste i ett minst sagt pressat läge.

I förra inlägget gjorde vi en utflykt till 1612, Kalmarkrigets dagar, och såg hur en dansk här angrep det svenska Gullbergs fäste vid Göta älv. Fästet bestod av en huvudborg uppe på en brant klippa och en förborg som blockerade vägen upp till huvudborgen. Två stormningar misslyckades, men när en tredje riktades med förborgens söndersprängda port sårades Gullbergs kommendant, Mårten Krakow.

Därmed kunde angreppet lätt slutat med dansk seger. Kommendanten var satt ur spel, och även om försvararna gjorde vad de kunde för att hindra danskarna att tränga in genom portvalvet tog sig ett trettiotal angripare in i förborgen. De satte kurs på bakstugan, där Emerentias och Mårtens barn hade sökt skydd tillsammans med en piga.

Utsvultna soldater

Det är oklart om försvararna insåg hur många fiender som tagit sig in — detta var trots allt en mörk januarinatt. Man behövde hur som helst hålla resten ute, och det var nu som Mårtens fru Emerentia grep in. Hon hade redan tidigare rört sig runt fästet för att hjälpa maken att hålla stridsmoralen uppe, och nu kommenderade hon några soldathustrur att hjälpa henne vräka in kar, tunnor och all annan bråte de kunde hitta i portvalvet. Andra av fästets kvinnor fick koka upp lut av aska och kalk.

I bakstugan blev läget minst sagt spänt när fiendesoldaterna strömmade in. Det visade sig dock att dessa hade ett enda mål: mat. De hade inte fått något att äta på två dagar, och såvitt de visste låg ju vägen öppen in i fästet, så deras kamrater höll säkert som bäst på att erövra Gullberg. Själva tänkte de äta. En piga plockade fram bröd åt dem.

Samtidigt försökte deras kamrater röja undan bråten i portvalvet. Emerentia såg då till att två kanoner rullades upp på taket till en av förborgens byggnader, och när de var på plats lät hon avfyra gamla hästskor och annan metallskrot in i valvet. Danskarna där dödades eller lemlästades; ett par föll ner i en brunn. Angriparna skickade fram nytt manskap för att släpa ut bråten, men Emerentia lät då hälla den kokande luten över dem.

Sveket från huvudborgen

Danskarna drog sig tillbaka, men det var tydligt att de samlade sig för ännu en stormning. Därmed uppstod en ny kris, för krutet var nästan slut nere i förborgen. Fästets krutförråd fanns uppe i huvudborgen, och den som förde befäl där, en viss Sven i Ramnköv, hade låtit stänga porten. Förmodligen trodde han att slaget vid klippans fot redan var förlorat.

Emerentia gick till porten och ropade åt vakterna att det inte hjälpte dem att hålla stånd mot danskarna, för om förborgens försvarare dödades för att de inte hade fått något krut skulle alla i huvudborgen hängas när det hela var över. Det argumentet tog skruv. Porten öppnades, krutet hämtades och försvararna lyckades hålla stånd även mot nattens sista stormning. Strax före gryningen drog sig den danska styrkan tillbaka.

Gryningsljuset måste ha avslöjat en otäck syn. Emerentias och Mårtens äldsta dotter, Cecilia, skrev senare att de soldater som fått kokande lut över sig “lågo i valvet och kring porten som skållade svin”. Det är tack vare Cecilias berättelse som vi känner till så pass många detaljer om striden om Gullberg. Vakter sattes runt bakstugan för att hålla fiendesoldaterna där under kontroll, och uppe i huvudborgen passade Sven i Ramnköv på att gå på toaletten — förståeligt, om han nu hållit sig under strider som varat i sju eller åtta timmar. Toalettbesöket visade sig dock vara ett misstag. Emerentia var fortfarande ursinnig över att han spärrat porten mot förborgen, och får vi tro Cecilias berättelse så störtade kommendantshustrun in på avträdet, skällde ut Sven och “tog honom vid både fötterne och huvudet, och stötte honom neder i sitt eget skarn”.

Avrättningar i smyg

Angriparna skickade en förhandlingsdelegation som bad om fri lejd för att begrava de omkring tvåhundra danskar som stupat, men Emerentia avslog detta. Det kan verka kallsinnigt, men vi ska komma ihåg att Gullberg var ett svagt fäste till att börja med, och att även försvararna kan ha lidit stora förluster. Kanske hade man inte råd att ta några risker.

Om fästet förlorat många av sina soldater under natten kan det också förklara fångarnas öde. Emerentia gick till bakhuset, där de hungriga soldaterna satt under vakt. De bad om mer mat. Hon sa att de skulle få det, och så leddes de ut en och en — och avrättades så tyst som möjligt, genom slag för pannan med en muskötkolv. Intrycket blir onekligen att även ett trettiotal fångar skulle ha varit ett hot om de satte sig till motvärn samtidigt.

Senare under 1612 återkom danskarna till Gullberg, och den som då förde befäl gav sig i utbyte mot fritt avtåg. Fästet revs. Mårten och Emerentia hade förflyttats till det mycket viktigare Vaxholms fästning i Stockholms skärgård, där de framgångsrikt förde befäl under den danska flottans angrepp samma år. Sedan pensionerades Mårten, och intressant nog nämns även Emerentia i pensionshandlingarna — paret får tillsammans två gårdar som tack för sina insatser. Mårten avled bara några år senare, men Emerentia levde fram till 1648. Det var tillräckligt länge för att se Göteborg grundas nära Gullberg och fästets huvudborg återuppföras uppe på berget — hon kunde för övrigt se det på ganska nära håll eftersom hon ägde hus i Göteborg. Idag har staden växt sig så stor att Gullberg ligger långt innanför stadsgränsen, och här reser sig sedan drygt trehundra år Skansen Lejonet.

 

Källor

Gahrn, Lars, Gullbergs försvar 1612 — ett 400-årsminne, Lars Gahrn skriver, 2011 (https://larsgahrnskriver.wordpress.com/2011/12/01/gullbergs-forsvar-1612-ett-400-arsminne, hämtad 2015-02-12)

Lovén, Christian, Borgar och befästningar i det medeltida Sverige, Kungl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens handlingar, antikvariska serien, del 40, andra upplagan, Kungl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, Stockholm 1999, s. 106

 

Foto av Skansen Lejonet.Vinjettbilden till detta inlägg är en bearbetning (beskärning) av “Frost, Haze and the Lion” av Eva the Weaver, som ligger under licensen CC BY-NC-SA 2.0. Bearbetningen gjordes av Stefan Högberg och ligger under CC BY-NC-SA 4.0.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *