Tryckt och färglagd bild av en musketör.

En holländsk musketör tecknad några få år innan nordiska musketörer deltog i striden om Gullbergs fäste. Ur Jacob de Gheyns ‘Wapenhandelingen van Roers, Musquetten ende Spiesen’ (1608).

År 1612 angrep en dansk armé Gullbergs fäste vid Göta älv. När Gullbergs kommendant sårades tog hans fru över kommandot.  

För några veckor sedan gjorde vi en utflykt från medeltiden. Vi tittade närmare på kvinnor under 1600- och 1700-talen som antog manlig identitet och insåg att många av de vi känner till stred som soldater. Vid samma tid fanns dock även kvinnor som deltog i strid utan att vara förklädda, och idag ska vi ta en titt på kommendantshustrun Emerentia och hennes försvar av Gullbergs fäste år 1612. Det finns nämligen en poäng i att kvinnor deltagit i strider även utanför den period som vi kallar för medeltiden, och Emerentia utgör en intressant parallell till hög- och senmedeltidens kvinnliga befälhavare. För att det här inlägget inte ska bli orimligt långt tar vi den första delen av striden idag och den senare nästa vecka.

Det svaga Gullbergs fäste

Kriget med Danmark var väntat. I maj 1611 gick den danske kungen Kristian IV norrut över gränsen med sin armé och tog Kalmar. Svenska styrkor svärmade söderut för att gå till motangrepp, och under hösten stångades de två sidorna mot varandra i Småland. Kanske tänkte Kristian att det skulle gå lättare om han angrep västra Sverige.

I januari 1612 drog danskarna ut från Varberg, och kom snart fram mot den strategiskt viktiga del av kusten där Göta älv rinner ut i havet. Deras krigföring byggde på att ta och försvara fasta platser, och här fanns två befästningar, det starka Älvsborg och det svaga Gullberg. Detta Gullberg hade byggts på en brant klippa vid älvstranden sjuttio år tidigare och bestod förmodligen av en enkel huvudborg, bara några byggnader omgivna av vallar uppe på klippan, och en förborg som spärrade vägen upp till huvudborgen. Möjligen hade förborgen stöd av ett par framskjutande bastioner vid klippans fot. Kristian var inte dum — han bestämde sig för att erövra Gullberg.

Några tusen danska soldater

Fästet stod under befäl av Mårten Krakow, som hade varit svensk officer i Baltikum tills han fick halva sitt högra ben bortsprängt under strider på Dagö 1603. Efter det förflyttades han till en mer passiv tjänst som kommendant på Gullberg, och det verkar ha varit strax före eller efter att Krakow anlände till fästet som han gifte sig med Emerentia Pålsdotter (eller möjligen Påvelsdotter; hennes efternamn latiniseras som Pauli i källorna). Tyvärr vet vi inte mycket om henne. I och med att hon gifte sig med en kommendant bör hennes föräldrar ha haft en viss ställning i samhället, och om vi tror att hon gifte sig runt tjugo var hon omkring trettio år gammal när fästet angreps, men detta är bara antaganden. Paret fick hur som helst åtminstone fem barn. Dessa befann sig också på Gullberg när budet kom att några tusen danska soldater närmade sig.

Om det nu kom något bud, vill säga, för i och med att danskarna anföll mitt natten verkar man ha velat överraska Gullbergs försvarare. Angriparna använde en sprängladdning för att ta sig igenom den första försvarslinjen, en palissad, och vid den knallen måste de inne i fästet ha insett vad som var på väg att hända. Danskarna var strax framme vid porten som ledde in i förborgen, och där fäste de ytterligare tre laddningar. Två av dem detonerade utan att göra någon skada, men den tredje slog upp ett hål i porten. Sedan stormades fästet.

Strid i mörker

I mörkret verkar angriparna först inte ha insett hur svårt skadad porten var. Stegar restes istället mot förborgens murar, men försvararna hivade ner bommar som knäckte stegarna och slog ihjäl många av de som varit på väg upp. Danskarna omgrupperade och stormade en andra gång, men slogs tillbaka med musköteld och stenar. Efter att ha satt barnen i säkerhet i förborgens bakstuga rörde sig Mårten och Emerentia nu båda runt i fästet för att hålla stridsmoralen uppe. Mårten red runt till häst, förmodligen för att kunna röra sig snabbt trots att han saknade ett ben.

Det var vid det laget som danskarna insåg att den sista sprängladdningen faktiskt öppnat borgens port, och att vägen låg fri in i fästet. En tredje stormning riktades alltså mot porten, och försvararna skyndade dit. För Mårtens del visade det sig vara ett misstag att driva på hästen i mörkret uppe på befästningsverken. En olycka inträffade, och vare sig det var hästen som föll eller Mårten som föll av hästen skadade han sitt friska ben så svårt att han inte längre kunde delta i försvaret.

Det var upp till Emerentia att ta över. Vid det laget hade dock ett trettiotal danska soldater redan trängt in i förborgen, och de var på väg mot bakstugan.

(Upplösningen följer nästa vecka. Ett stort tack till Lars Gahrn som jag står i skuld till för hans analys av händelserna 1612.)

 

Källor

Gahrn, Lars, Gullbergs försvar 1612 — ett 400-årsminne, Lars Gahrn skriver, 2011 (https://larsgahrnskriver.wordpress.com/2011/12/01/gullbergs-forsvar-1612-ett-400-arsminne, hämtad 2015-02-12)

Lovén, Christian, Borgar och befästningar i det medeltida Sverige, Kungl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens handlingar, antikvariska serien, del 40, andra upplagan, Kungl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, Stockholm 1999, s. 106

 

Comments (2)

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *