Utsnitt ur 1800-talsmålning

Utsnitt ur Francesco Hayez (1791-1882) målning “Korsfarare törstar nära Jerusalem”.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att tusentals kvinnor for på korståg, men varför gav de sig av?

Det första korståget utlystes en novembermorgon 1095, på ett fält utanför franska Clermont. Påven Urban II hade kallat till kyrkoråd i staden, och i sin predikan den här morgonen kallade han hela kristenheten att erövra Jerusalem från dess muslimska innevånare. Detta var en mycket religiös tid, och staden där Kristus dött och återuppstått hade en central plats i det allmänna medvetandet. Det dröjde inte länge förrän hopen på fältet skanderade Deus vult, Deus vult — “Gud vill det”.

Ropen var en antydan om den korstågsfeber som skulle följa. Påven förlorade snabbt kontrollen över projektet när nyheten spred sig både genom adelns nätverk och bland allmogen, och snart var tiotusentals människor på väg österut. Detta är en av de mest kända delarna av medeltidens historia, men något som sällan nämns är att tusentals av de som gav sig iväg på korståg var kvinnor.

Kvinnor i manskläder

Det är för all del inte så märkligt att en och annan kvinna följde med. Härar som rörde sig inom Europa brukade inkludera kvinnor som bland annat agerade tvätterskor, kokerskor och prostituerade. Men tusentals?

Ja, även om vi saknar register över korsfarare är det svårt att dra någon annan slutsats. Det första korståget utvecklades snabbt till en jättelik rörelse; historiker räknar med mellan 60 000 och 100 000 deltagare, varav kanske bara två tredjedelar hade tänkt slåss — vi kan alltså inte sätta likhetstecken mellan korsfarare och krigare (mer om det nedan). Källorna nämner också ofta korstågande kvinnor. För att bara ta några exempel skriver Orderic Vitalis i Normandie att “rika liksom fattiga, män och kvinnor, munkar och präster, stadsbor och bönder” for på korståg. Albert av Aachen tycker att de manliga korsfararna inte var så kyska som de borde ha varit under ett heligt krig, utan hade “otyglat samröre med kvinnor och flickor som givit sig av med synnerligen frivola avsikter […]”.

När det gäller annaler, kortfattade listor över vad som hänt år för år, berättar de från Augsburg att “jordbruksarbetare och kvinnor” gav sig av mot Jerusalem tillsammans med andra grupper, och de från Braunschweig att “allmogemedlemmar av båda könen började sträva mot Jerusalem med vapen i hand”. Annalerna från Disibodenberg lägger till att “kvinnor gav sig ut på detta härtåg i manliga kläder och färdades beväpnade”. Uppgiften att kvinnor tagit på sig manskläder är sällsynt, men den nämns även av den tyske munken Bernold av St Blaisen.

Celibatskrav skickar prästhustrur på korståg?

En första förklaring till alla dessa omnämnanden av kvinnor är att manliga korsfarare tog med sig familjen. De skulle trots allt vara borta i åratal. Den korsfarande abboten Ekehard av Aura berättar också att många fattiga såg “det heliga landet” som en chans till ett bättre liv, och en annan författare beskriver hur de spände sin boskap framför små vagnar, lastade i sina få tillhörigheter och till sist satte i barnen — “och då dessa barn såg en borg eller en stad frågade de om det var Jerusalem […]”.

Korståg kunde också bli ett sätt att undvika en besvärlig situation hemma. Engelska domstolshandlingar ger exempel på kvinnor som givit sig av mot Mellanöstern istället för att komma till sin rättegång. Många kvinnor hade vid den här tiden också marginaliserats av de kyrkoreformer som Matilda av Toscana stridit för, till exempel kravet att präster skulle leva i celibat. Präster kastade mer eller mindre ut sina hustrur, och historikern Conor Kostick har argumenterat för att många av dessa kvinnor fann en utväg i det första korståget.

En skenande syndaförlåtelse

Till sist fanns här en stor religiös lockelse för både män och kvinnor. Man skulle ju få förlåtelse för sina synder. Här tappade påven definitivt kontrollen; hans idé var att korståget skulle fungera som en botgärning, alltså ett led i strävan mot syndaförlåtelse, men folkliga predikanter utvecklade det hela till att den som följde med till Jerusalem skulle få automatisk förlåtelse — en fribiljett till himmelen. Detta tog skruv. Historiker räknar med att runt en tredjedel av det första korstågets medlemmar, någonstans mellan 18 000 och 40 000 personer, var manliga och kvinnliga pilgrimer som inte hade några egentliga planer på att vara med och slåss. Vi kan bara ana vad befälhavarna tyckte om att ha med 40 000 civilister.

Det första korståget gav sig alltså av, och källorna fortsätter att berätta om kvinnor i härläger och vid belägringar. Samma sorts uppgifter dyker upp under de följande tvåhundra årens europeiska härtåg till Mellanöstern, och trots att kyrkan under 1200-talet försökte få kvinnor att stanna hemma och istället uppfylla sina korsfararlöften genom ekonomiska bidrag hör vi även under det århundradet om kvinnliga deltagare. Kort sagt: korstågen var inte de helmanliga projekt som vi ofta föreställer oss. Mängder av europeiska kvinnor gav sig in i den krigszon som den östra medelhavskusten förvandlades till, och som vi sett i tidigare inlägg satte de också avtryck i korstågens historia.

 

Källor

Asbridge, Thomas, The Crusades: The War for the Holy Land, andra upplagan, Simon & Schuster, London 2012

Geldsetzer, Sabine, Frauen auf Kreuzzügen 1096-1291, Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 2003

Kostick, Conor, “Women and the First Crusade: Prostitutes or Pilgrims?”,  i Victims or Viragos?, Christine Meek och Catherine Lawless (red.), Studies on medieval and early modern women, del 4, Four Courts Press, Dublin 2005

Comments (2)

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *