En av medeltidens mest kända berättelser ger oss en inblick i adliga äktenskapsbrytares vardag.

Som jag tidigare har skrivit börjar er bloggare få klart sin bok om medeltida kvinnor, och den här veckan brinner det mer än vanligt i knutarna. Fyra förstaläsare väntar sig att få ett utkast på onsdag, och ett och annat problem återstår att lösa innan de går loss på texten. Vi gör därför en kort paus i den arbetsintensiva serien om den heliga Birgitta för att istället titta på en medeltida bild. En medeltida bild från 1902.

Målning av en man och en kvinna på en stenbänk i medeltida miljö.

“Slutet av sången” — Tristan, Isolde och kung Mark som Edmund Blair Leighton föreställde sig dem 1902. Klicka på bilden för att titta närmare, om du sitter vid en stor skärm!

Kärlek, otrohet och giftmord

Nej, tavlan är inte målad under medeltiden, och den avbildar inte heller en verklig medeltida händelse. Tristan och Isolde är dock en av de mest berömda berättelsen från högmedeltidens hovlitteratur. Tristan är en riddare från Cornwall som hämtar den vackra irländskan Isolde så att hon kan gifta sig med Tristans kung och farbror, Mark. Under överfarten dricker de två dock en kärleksdryck.

I vissa versioner dricker de av misstag, i andra var meningen att Isolde skulle använda drycken på kung Mark men föredrar att ge den till Tristan. Hur som helst är det upplagt för problem efter att Isolde gift sig med Mark, och tragiken fördjupas av att alla tre medlemmar i kärlekstriangeln i själva verket tycker mycket om varandra. I Edmund Leightons målning ser vi hur Tristan just spelat en sång för Isolde på sin harpa, och hennes handarbete ligger bortglömt bredvid henne på bänken. Det finns ingen tvekan om att drottningen och riddaren kommer mycket bra överens. I bakgrunden tittar kung Mark fram och ser ut att tänka “vänta nu här…”

De älskande lurar på olika sätt de hovmän som försöker avslöja dem, men till sist får förstås Mark reda på alltihop. Efter många turer förvisas Tristan från hovet och gifter sig med en annan kvinna vid namn Isolde, men drabbas av ånger och kan inte förmå sig att vara nära henne. Tristan, Mark och de två Isolde lever alla i största olycka fram tills att Tristan förgiftas. Den enda som kan rädda honom är den första Isolde, och hon är på väg, men den andra Isolde är svartsjuk och får Tristan att tro att Isolde nummer ett inte tänker komma. Tristan dör av sorg, varpå den första Isolde kommer fram och dör av sorg hon också. Det kan tilläggas att Tristans namn kommer av fornfranskans triste, “sorgsen”.

Problemet med äktenskap

Otrohet är över huvud taget ett vanligt tema i högmedeltidens hovlitteratur. Diktare håller gärna fram drottningen, eller vid ett lägre hov adelsmannens hustru, som den tillbedda härskarinnan. Hovets främsta kvinna var rik, mäktig och inblandad i familjens politiska projekt, och för fattiga diktare kunde det inte skada att smickra henne. Förmodligen var det vanligen också mest fråga om smicker, men vi ska komma ihåg att aristokratins äktenskap ingicks tidigt och handlade mer om politik än känslor, så när kärleken verkligen kom kunde båda parter mycket väl redan vara gifta med andra. Ett förhållande innebar i så fall äktenskapsbrott. Troligen är det sådana öden som ligger bakom anspelningar av den typ som Andreas Capellanus tar med i sin bok Om kärlek från sent 1100-tal: “äktenskap är ingen verklig ursäkt för att inte älska”.

Med tiden blev hövisk otrohet ett välkänt kulturellt mönster att anspela på. I den occitanska kulturkretsen, det vill säga vad vi idag tänker på som södra Frankrike, kunde trubadurer därmed hylla en mäktig adelsman genom något som idag förefaller smått riskabelt — att skriva kärlekssånger till hans hustru.

 

Källor

Sandels, Marianne, Känn bara inte, vackre vän, någon rädsla… Kvinnans röst i lyriken på de romanska språken, 1100-1350, Almaviva-bok, Almaviva, Uppsala 2005

“Courtly Love” på engelskspråkiga Wikipedia (https://en.wikipedia.org/wiki/Courtly_love, hämtad 2016-05-29)

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *