Teckning av medeltida slottsfru.

Svarta Agnes som hon framställs i en skotsk barnbok från 1906.

År 1338 försvarade “Svarta Agnes” Randolph slottet Dunbar i fem månader, men hur stor del av hennes legend har verklighetsbakgrund?

Kvinnliga krigare har fått in ett önskemål. En läsare vill veta mer om Svarta Agnes, och ger därmed denne bloggare lite att bita i — oftast är ju problemet med medeltida personer att vi inte vet särskilt mycket om dem, men när det gäller Agnes har vi ovanligt mycket information. Det mesta kommer tyvärr från den flora av legender som växt upp omkring henne. Att skilja legend från historisk verklighet är inte lätt, men låt oss göra ett försök.

Varför “Svarta” Agnes?

Agnes Randolph var dotter till greven av Moray, och hörde därmed hemma i norra Skottland. Hon föddes troligen någon gång omkring år 1300, vilket betyder att hon växte upp under skottarnas kamp för att återfå sin självständighet — England hade erövrat landet 1296 och drevs ut igen först 1314, omkring den tid då Svarta Agnes enligt medeltidens sätt att se det blev vuxen. Det är något oklart varför hon kallades för “svarta”; den mest trovärdiga förklaringen är kanske att hon hade blek hy men kolsvart hår och mörka ögon.

Hur hon än såg ut gifte hon sig med greve Patrick av Dunbar, en änkeman som var i alla fall femton år äldre än henne (en vanlig situation i medeltidens adliga, ofta politiska äktenskap). Under en tid gick det bra för Agnes familj. Hennes far styrde Skottland som regent för den minderårige tronarvingen, ett jobb som komplicerades av att den engelske kungen Edward III tyckte att Skottland varit självständigt länge nog.

Edward III anfaller

Edward gav sitt stöd till en konkurrent om den skotska tronen, och det ledde till nya stridigheter. Efter ett svårt nederlag 1333 gick Patrick och flera andra ädlingar över till Edwards sida. Två år senare började han dock åter angripa den engelske kungens anhängare tillsammans med Agnes bror, och reaktionen lät inte vänta på sig. Brodern togs till fånga samma år, och 1337 skickade en ilsken Edward sin barndomsvän William Montagu för att attackera Patricks huvudsäte Dunbar på kusten 45 kilometer öster om Edinburgh. Patrick var inte hemma när hären siktades i januari 1338 — men det var Agnes.

Montagu belägrade borgen på landsidan och skickade skepp för att skära av kommunikationerna till sjöss, men Agnes vägrade att beordra kapitulation. Det var en av adelshustruns plikter att vara makens högra hand på hemmaplan, dels att styra hushållet men också att vid behov ta över hans olika plikter. Det inkluderade militära plikter, och sextiofem år senare skulle Christine de Pizan skriva att adliga kvinnor behövde lära sig krigföring just med tanke på sådana situationer. En kvinna som levt hela i sitt liv i mäktiga familjer som dagligen behövde försvara och helst förbättra sin ställning hade rimligen också snappat upp ett och annat, och det finns många exempel på hustrur som fört befäl över belägrade borgar i makars frånvaro. En tidigare grevinna av Dunbar hade redan 1297 försvarat den befästning som Agnes nu fått hand om.

Att skilja fakta från legender

Färgfoto av borgruin.

Slottet Dunbar idag. Foto: JThomas (CC BY-SA 2.0).

Det är kort sagt inte så förvånande om Svarta Agnes visste vad hon gjorde när hon under fem månaders belägring ledde försvaret av slottet Dunbar. Det är här det börjar bli riktigt svårt att skilja fakta från legend, för försvaret av borgen har återberättats och utbroderats av nationalistiskt sinnade skottar i århundraden. Alla karska uttalanden som Agnes ska ha gjort lär ha kommit till i efterhand — särskilt de som är skrivna på vers — och uppgiften att Montagu hade tjugotusen soldater medan hon knappt hade några alls kan också avfärdas. Skickade hon verkligen upp borgens kvinnor för att borsta bort dammet från murarna med näsdukar efter att fienden bombarderat dem med kastmaskiner? Det är för all del inte omöjligt att något åt det hållet kan ha gjorts för att håna och demoralisera fienden, men det kan också röra sig om en skröna.

När fienden närmade sig murarna under en så kallad sugga, ett flyttbart tak som skulle skydda från angrepp ovanifrån, ska försvararna ha krossat både sugga och fiender genom att vräka ner en av de nyligen mottagna katapultstenarna från muren. Det är kanske den mest trovärdiga av anekdoterna om belägringen. Även att Montagu lät hämta Agnes tillfångatagne bror och hotade att avrätta honom låter troligt, men hon vek sig i så fall inte för hotet, och brodern avrättades inte heller.

I en annan berättelse mutar Montagu en av Agnes soldater för att få honom att öppna porten, varpå soldaten avslöjar alltihop för grevinnan som gillrar en fälla och fångar hela attackstyrkan. Montagu själv kommer knappt undan. Detta har alla den uppdiktade äventyrsberättelsens kännetecken, och man kan fråga sig dels hur Montagu lyckades förhandla med soldaterna inne i borgen under pågående belägring, dels varför han själv skulle delta i en sådan kommandoräd. Hade man tagit emot en muta för att förråda Svarta Agnes bör det dessutom ha varit förenat med viss risk att berätta det för henne.

Svarta Agnes triumferar

Den 16 juni lyftes belägringen. Fem månader utan resultat var väl mycket, och Montagu och hans trupper behövdes i Frankrike där den konflikt som skulle bli det hundraåriga kriget just brutit ut. Dunbar var fritt och Agnes en blivande nationallegend.

Agnes bror utväxlades mot en engelsk fånge 1341, men fem år senare föll han i slaget vid Neville’s Cross (där engelsmännen för övrigt stod under befäl av sin drottning Filippa). Grevskapet Moray tillföll då den skotska kronan, men Agnes och hennes make fick rätt att kalla sig för grevinna och greve av Moray. De levde båda i ytterligare dryga trettio år och avled 1369.

 

Källor

Bardsley, Sandy, Women’s Roles in the Middle Ages, Women’s Roles Through History, Greenwood Press, Westport 2007, s. 197-202

Berman, Constance H., “Gender at the Medieval Millennium”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013, s. 548-549

Ewan, Elizabeth, “Agnes of Dunbar”, i Reina Pennington (red.), Amazons to Fighter Pilots: A Biographical Dictionary of Military Women, Greenwood Press, Westport 2003

Krueger, Roberta L, “Towards Feminism: Christine de Pizan, Female Advocacy, and Women’s Textual Communities in the Late Middle Ages and Beyond”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013, s. 598

 

Montage av teckning av medeltida slottsfru och foto av borgruinVinjettbilden är ett montage av Black Agnes, from a children’s history book och Dunbar Castle (foto: JThomas, CC BY-SA 2.0). Montaget gjordes av Stefan Högberg och licensieras under CC BY-SA 4.0.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *