Foto av äldre medeltida kvinna vid bord med flaskor.

En kvinnlig läkare blandar medicin. Foto: Hans Splinter (CC BY-ND 2.0).

År 1322 stämde Paris universitet en kvinnlig läkare. Rättsfallet ger oss uppgifter om hennes verksamhet och dessutom hennes egna argument för kvinnliga läkare.

Medeltidens kvinnliga läkare dyker inte upp så ofta på den här bloggen. Vi har dock varit inne på Trota av Salerno, som skrev medicinska läroböcker på 1100-talet, och den mystiska kvinna från Paris som räddade franske kungen Ludvig IX. Ludvig hade ådragit sig både malaria, skörbjugg och dysenteri på korståg i Egypten 1250, och sedan togs han till råga på allt till fånga efter slaget vid Al Mansurah. Fienden hade dock tillfångatagit även denna parisiska, och hon lyckades rädda den döende kungens liv.

Kvinnan från Paris har på goda grunder identifierats med Hersenda, en kvinna som deltog i korståget och som kallas för läkare i bevarade dokument. Hon mottog en stor belöning av kungen — vi vet inte varför, men kopplingen till hans botade sjukdomar ligger nära till hands — och återvände sedan till Europa, där hon slog sig ner i just Paris och gifte sig med den kunglige hovapotekaren. Hon var inte den enda kvinnliga läkaren i den franska huvudstaden. Handlingar från 1292 talar om åtta sådana yrkesutövare. De tillhörde dock ett utdöende släkte.

Läkare utan licens

Trettio år senare, 1322, upprättas ett ovanligt rättegångsprotokoll i Paris. Det är dekanen och magistrarna vid den medicinska fakulteten vid universitetet som stämmer den omkring trettio år gamla Jacoba Felicie för att ha bedrivit läkekonst i staden och i de kringliggande förorterna och byarna utan ha godkänts av någon officiell skola, och utan att vara licensierad av universitetet eller av kyrkans kansler. Detta var nu inte så förvånande, för de officiella skolor man skulle gå för att få sin licens släppte bara in män. Fakulteten hävdar att Jacoba redan har varnats att hon kommer att drabbas av böter och exkommunicering om hon inte upphör — hotet om exkommunicering, det vill säga utestängning ur den kristna gemenskapen, påminner oss om att universitetet sorterade under kyrkan.

Tre kvinnor som behandlats av Jacoba kallas in för att vittna, och deras vittnesmål säger en hel del om medeltida läkekonst i allmänhet och om Jacobas verksamhet i synnerhet:

Jeanne, Denis Bilbauts hustru, bosatt på järnhandlarnas gata i Paris, [tillfrågas vad hon vet om åtalspunkterna]. […] Vid tiden för Sankt Kristoffers senaste festdag hade hon drabbats av en febersjukdom, och väldigt många läkare hade besökt henne […]. Hon var så påverkad av denna sjukdom att hon en viss onsdag vid tiden för denna festdag inte kunde tala, och de nämnda läkarna överlämnade henne åt döden. Och så skulle ha skett med henne om inte den nämnda Jacoba hade gripit in på eget initiativ. När hon anlände undersökte hon hennes urin och puls, och snart gav hon henne ett visst klart vatten att dricka, och hon gav henne en annan medicin för att få henne att gå på toaletten. Och hon hjälpte henne så väl att, med hjälp av Guds nåd, hon steg upp botad från sin sjukdom. […] Hon betalade aldrig något till den nämnda Jacoba för att hon botat henne, men hon erbjöd själv pengar som den nämnda Jacoba vägrade att ta emot […].

Till den kvinnliga läkarens försvar

Samtliga vittnen är alltså kvinnor, men de nämner att Jacoba även hjälpt män. Uppgiften om det mystiska “klara vattnet” återkommer, liksom uppgiften att Jacoba inte ville ha betalt. Arbetade hon verkligen gratis, eller försöker de tidigare patienterna hjälpa sin läkare? Kanske är det en förmildrande omständighet att hennes läkekonst framstår som välgörenhet?

Jacoba, eller möjligen hennes försvarare, argumenterar att den varning som de kärande talar om utfärdades 102 år tidigare och riktade sig mot charlataner och bluffmakare. Eftersom Jacoba är en lärd och erfaren helare, och för övrigt inte var född för 102 år sedan, gäller den inte henne. Dessutom är det bättre att kvinnor vårdas av en kvinna, eftersom det är förbjudet för män att se, vidröra eller fråga om en kvinnas kropp. Vissa kvinnor har avlidit eftersom de inte velat kalla på en manlig doktor, och om det nu är negativt att en kvinna bedriver läkekonst — vilket Jacoba inte erkänner — är det mycket mer negativt att någon som kunnat botas dör. Lagen säger att man inför två missförhållanden ska välja det minst dåliga, och därför bör kvinnliga läkare accepteras. Detta gäller särskilt Jacoba, som botar alla sina patienter och som snabbt räddat även sjuka som ingen annan kunnat hjälpa.

Ett helmanligt yrke?

Myndigheterna godkände i slutänden inte detta försvar, utan Jacoba förlorade målet. Förmodligen tillhörde hon en äldre tradition där man lärde sig läkaryrket av en äldre utövare och med tiden började praktisera själv, men allt eftersom det högmedeltida samhället blev mer komplext hade yrket professionaliserats. Detta skedde vid universiteten, och när “läkare” definierades som något man lärde sig vid helmanliga universitet blev det, inte så förvånande, ont om kvinnliga läkare. Under senmedeltiden verkar också kategorierna “man” och “kvinna” bli allt hårdare uppstyrda, och kvinnor förväntades allt mer hålla sig hemma i den privata sfären. Under femhundra år efter rättegången 1322 skulle få kvinnor räknas som läkare, även om exempel som amerikanska Patience Bacon Miller (1623-1716) och tyska Dorothea Erxleben (1715–1762) visar att Jacoba hade sina efterföljare.

 

Källor

Amt, Emilie, Women’s Lives in Medieval Europe: A Sourcebook, Routledge, New York 1993, s. 108-112

Bardsley, Sandy, Women’s Roles in the Middle Ages, Women’s Roles Through History, Greenwood Press, Westport 2007, s. 76-77

Geldsetzer, Sabine, Frauen auf Kreuzzügen 1096-1291, Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 2003, s. 137-140

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *