Rikt dekorerad sida ur medeltida handskrift.

Sida ur Lindisfarne-evangelierna från 700-talet, förmodligen utförd av Eadfrith av Lindisfarne.

Vad krävdes för att bli författare under medeltiden? Att lära sig skriva var en utmaning i sig, men det var bara början — särskilt för kvinnor.

Frågan i rubriken kanske verkar onödig. Den som läser detta inlägg torde redan ha missat en ganska viktig kvalifikation för medeltida författare, nämligen att leva under medeltiden. Men låt oss göra ett tankeexperiment: vad krävdes för att göra litterär karriär för tusen år sedan? Hur kommer det sig att så få skrev, och inte minst, mötte kvinnliga och manliga författare olika utmaningar? Vad hade de skrivande kvinnor vars verk finns bevarade — Marie av Frankrike, Hildegard av Bingen, Christine de Pizan — tagit sig igenom?

Tid under medeltiden

Det första du behöver som medeltida författare är tid för att läsa och skriva, och det är ett större hinder än man skulle kunna tro. Större delen av den europeiska befolkningen arbetar hårt inom jordbruket för att skaffa mat för dagen, och när man väl plöjt sin arrenderade åker återstår arbetet som man är skyldig godsherren. Hemma i stugan finns en myriad uppgifter som behöver skötas, och i en tid utan tvättmaskiner och annan arbetsbesparande teknik tar sådant lång tid. Att vara hantverkare eller driva någon annan rörelse i en stad efter att stadsväsendet väl börjar ta fart är inte heller någon sinekur. När ska du som medeltidsmänniska över huvud taget kunna sätta dig vid skrivbordet?

Du behöver hitta någon annan som sköter det vardagliga arbetet. Christine de Pizan, författaren som vissa utropat till historiens första feminist och som vi diskuterade här för några veckor sedan, hade en mor som tog hand om hushållet medan Christine drog in pengar till familjen med sin penna. En annan lösning är att gå i kloster, för där finns så kallade lekbröder och leksystrar som sköter matlagning och tvätt så att munkar och nunnor får tid över för sina religiösa plikter — och för andra sysslor, till exempel att läsa och skriva.

Har man kontakter vid ett hov kan man kanske hitta en rik beskyddare så att man har råd att inte arbeta. Allra bäst är förstås att själv vara rik och sysslolös, och där har möjligen ogifta adelsdamer ett försprång. Gifta adelsdamer förväntas dock föra befäl över makens hushåll, och med tanke på att de ofta gifter sig i nedre tonåren blir det knappast så mycket tid för intellektuella strävanden innan de sysslorna tar vid.

Läsa och skriva — inte samma sak

Har man väl tiden gäller det förstås också att kunna skriva, och man har knappast gått i skola om man inte fötts ganska högt upp på samhällsstegen. Även om man har gått i skola är frågan om man fått lära sig att skriva. Medeltidens människor såg länge läs- och skrivkunnighet som olika saker. En välutbildad adelsdam i 1100-talets England kunde ta till sig texter på latin, franska och engelska, men hon hade förmodligen aldrig själv format bokstäver. Sådant lämnade hon till professionella skrivare, vanligen de inom kyrkan.

En sätt att komma förbi det här hindret är alltså att tillhöra kyrkan, så återigen ligger munkar och nunnor bra till. Man får väl också tro att den adelsdam eller -man som väl lärt sig läsa har lättare att lära sig skriva än den som börjar på noll, men det är få som tar till sig sådan expertkunskap. Mot senmedeltiden blir samhället mer komplext och skrivkonst vanligare, så författarkarriären blir något enklare att få till under 1300- och 1400-talen.

Författarens auktoritet

Både män och kvinnor drabbades av bristen på tid, men det var troligen fler män som lärde sig skriva. De flesta av kyrkans olika karriärvägar var ju till just för män.

Även det tredje hindret, auktoritet, drabbade kvinnor med författardrömmar hårdare än deras manliga motsvarigheter. Idag har vi mängder av böcker, men under medeltiden var författare, auctor, en titel som få kunde aspirera på. Att göra anspråk på att tillhöra den gruppen var ingen liten sak, och att ta sig över detta sista hinder verkar ha varit svårare för kvinnor än för män — svårare, men inte omöjligt. Auktoritetshindret kräver liter mer utrymme, så det ska vi återvända till i andra och sista delen av denna miniserie.

 

Källor

Bardsley, Sandy, Women’s Roles in the Middle Ages, Women’s Roles Through History, Greenwood Press, Westport 2007, s. 59-79

Larrington, Carolyne, Women and Writing in Medieval Europe: A Sourcebook, Routledge, London 1995, s. 221-227

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *