Foto av riddare.

Silence eller Yde? Förmodligen Silence, eftersom den här typen av rustningar användes när hennes roman skrevs i mitten av 1200-talet. Originalfoto: One lucky guy (licensdata nedan).

Medeltida litteratur visar upp kvinnor som lever som män och slåss som riddare. Vad säger det om hur man tänkte kring genus?

Skönlitteratur säger en hel del om det samhälle där den kommer till. Läser vi en kioskdeckare från 1970-talet så säger den ett och annat om hur författaren tänkte, inte minst när det gäller genus — är detektiven man eller kvinna? Erkänner texten andra kategorier? Hur relaterar den vanligen manlige detektiven till kvinnor, och hur relaterar han till andra män?

På samma sätt kan vi försöka lära oss om medeltiden genom medeltida litteratur, men det är svårare. Författarna och de första läsarna (eller åhörarna) är sedan länge döda, och det är svårt att sätta sig in i hur de uppfattade berättelsen. Dessutom har vi långt färre texter kvar från medeltiden än från 1970-talet. Det hindrar inte att vi kan få en glimt av hur den tidens människor tänkte, och ser vi på hovens och städernas litteratur verkar man ibland ha tänkt förvånansvärt fritt kring genus.

Natur mot Uppfostran

Se till exempel på högmedeltidens riddarromaner. Det svenska namnet på genren är olyckligt, för romanernas handling spänner över ett stort fält, och förutom riddare hittar vi även adelsdamer och andra medlemmar av den aristokratiska familjen. I en av dem, en roman från mitten av 1200-talet, hittar vi Silence. Hon är dotter och enda arvinge till greven av Cornwall. Kungen har dock förbjudit kvinnor att ärva, och för att undvika det problemet uppfostras hon som pojke.

Silence blir bättre på rytteri och stridsövningar än de andra pojkarna, men när hen når puberteten sätter ett biologiskt uppvaknande in. Detta tar formen av en debatt mellan två allegoriska karaktärer, Natur och Uppfostran. Natur förebrår Silence för att hen har övergivit vad vi idag skulle kalla för sitt biologiska kön och säger till den förvirrade tonåringen att gå till sitt rum och sy. Uppfostran påpekar då att “det manliga sättet är bättre, för det kvinnliga sättet är en börda” — det fornfranska ord som författaren använder för börda (some) avser dessutom lasten på ett packdjur. Silence funderar på saken och fortsätter sedan under manlig identitet.

Vår huvudperson blir snart en berömd krigare och föremål för uppvaktning från rikets drottning, som inte vill nöja sig med sin make kungen. Namnet Silence betyder precis som i engelskan ‘tystnad’, vilket är den reaktion som drottningen får. Till slut avslöjas vår hjältes biologiska kön efter att hen fångar trollkarlen Merlin, som bara kan fångas av en kvinna. Drottningen avrättas för att ha varit otrogen med en man förklädd till präst och kungen gifter om sig med den nyfeminiserade Silence. Den patriarkala ordningen är återställd. Författaren ber i slutet kvinnorna i sin publik att inte vara arga och känna sig träffade för att berättelsen sablat ner drottningen, utan att istället försöka vara goda — som Silence, som romanen har lovordat så.

Medeltida tankar om genus

Trots slutet får man lätt uppfattningen att den okända författaren till Romanen om Silence försöker få sin publik att fundera över vad vi idag skulle kalla för genus. Vi vet inte om försöket lyckades, men dagens litteraturvetare har sannerligen funderat. Författaren har omväxlande ansetts vara tidig feminist, kvinnohatare, homofob och för den delen även kvinna.

Över huvud taget utmanar högmedeltidens hovlitteratur gärna sitt samhälles normer. Här möter vi kvinnor som driver mål i domstol, kvinnor som uppvaktar män och kvinnor som själva vill välja vem de ska gifta sig med, eller inte vill gifta sig alls, eller rätt och slätt mördar en otrevlig make. Romanen om Silence är ovanlig i det att den handlar helt och hållet om en huvudperson av kvinnligt biologiskt kön som antar manlig identitet, men det finns även andra exempel. I Yde och Olive (rent tekniskt en chanson de geste, inte en roman) tar Yde på sig manskläder, strider med stor framgång och gifter sig med kungadottern Olive. Till sist förvandlas Yde till man genom ett mirakel — kön förändras för att matcha genus, för att försöka uttrycka det i dagens termer. I Merlins profetior rustar sig en kvinna som riddare för att strida för Kristus och hämnas sin make, och i Tristan av Nanteuil drar en kvinnlig karaktär på sig rustning för att söka efter sin försvunna familj. Kort sagt: medeltidens människor var inte så låsta i sitt genustänkande som man kanske skulle kunna tro.

 

Källor:

Krueger, Roberta L., “Questions of Gender in Old French Courtly Romance”, i The Cambridge Companion to Medieval Romance, Roberta L. Krueger (red.), Cambridge University Press, Cambridge 2000

Nicholson, Helen, “Medieval Women: Warfare and Military Activity”, 1999 , hämtad 2014-09-02)

Tosh, John, The Pursuit of History: Aims, Methods and New Directions in the Study of Modern History, 5 uppl, Longman/Pearson, Harlow 2010, s. 246-273

 

Foto av riddare.Vinjettbilden till detta inlägg är en bearbetning (mörkare bakgrund, högre mättnad) av ‘Hospitaller Knight Circa 1250 AD’ av One lucky guy (CC BY-NC-SA 2.0). Bearbetningen gjordes av Stefan Högberg och ligger under licensen CC BY-NC-SA 4.0.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *