Medeltida illumination visar en först sårad och sedan återställd Robert Guiscard.

En illustration av en legend om Sikelgaita — efter att maken Robert sårats av en förgiftad pil ska hon ha sugit ut giftet ur såret. Norditaliensk illumination från mitten av 1400-talet.

Något hände med Sikelgaitas status efter erövringen av hennes hemstad, men vad? Och varför kallas hon plötsligt för “hertig”?

I förra inlägget följde vi den syditalienska prinsessan Sikelgaita av Salerno från det att hon dyker upp i källorna vid sitt giftermål 1058, arton år gammal. Maken var den normandiske erövraren Robert Guiscard, som blev en mer legitim makthavare när han gifte in sig i furstefamiljen, men även Sikelgaita själv skulle få större inflytande som hertig Roberts hustru än som lombardisk furstedotter. Vi tar vid där vi slutade, det vill säga efter att Guiscard tagit Salerno från Sikelgaitas bror år 1076.

Könsneutrala titlar?

Något händer med Sikelgaitas status vid erövringen av hennes hemstad — frågan är bara vad. I många av de brev om gåvor och bekräftelser av rättigheter som Robert utfärdade under de följande åren sägs initiativet till gåvan ha kommit från henne. Kanske var det ett sätt för erövraren att via sin hustru ta sig in i de nätverk som fanns runt Salerno, nätverk där makthavare gav fördelar åt mäktiga personer och institutioner för att säkra deras stöd. Det finns även dokument där Sikelgaita skänker bort jord som hon själv äger, vilket ger vid handen att hon också var aktiv inom nätverken.

Det gör det extra intressant att Sikelgaita i ett av de här dokumenten inte kallas för “hertiginna”, hennes vanliga titel, utan “hertig”. Det finns andra exempel på att kvinnor använder vad vi idag tänker på som manliga titlar. Ett exempel är Teofano (ca 960-991), som var änka efter den tyske kejsaren och använde kejsartiteln “augustus”, och den mäktiga Matilda av Toscana (1046-1115) som likt Sikelgaita kallades för “hertig”. Enligt en teori var dessa titlar i själva verket könsneutrala benämningar på verkliga makthavare, och i så fall kan bruket av “hertig” betyda att Sikelgaitas makt i Salerno med omnejd var lika stor som hennes makes. Kanske föredrog Robert att styra Salerno genom henne? Det var trots allt hon som representerade kontinuiteten med de tidigare makthavarna, hennes bror, deras fader och så vidare.

Kvinnlig befälhavare med egna trupper

Ett annat tecken på Sikelgaitas makt är att hon förde befäl vid belägringen av Trani. Peter II av Trani hade gjort uppror mot Robert, och medan Guiscard gav sig av med delar av hären för att belägra Taranto, som också kontrollerades av Peter, belägrade Sikelgaita upprorsmakarens hemstad. Men varför just hon? En anledning kan ha varit att Robert bara litade på henne medan upprorsvindarna blåste, men det är också tänkbart att trupperna runt Trani kom från Salerno och tillhörde Sikelgaita. Det finns andra exempel på kvinnor vid den här tiden som hade tillgång till egna soldater; kejsarinnan Matilda, den engelske Henrik I:s dotter som stred för att få ärva faderns tron, hade enligt Orderic Vitalis egna trupper på kontinenten. Hennes farmor Matilda I, Vilhelm Erövrarens hustru, ska två gånger ha skickat ut egna trupper för att hjälpa en allierad.

Med tanke på allt detta är det intressant att Sikelgaitas namn blev mycket vanligt i Syditalien under hennes livstid och åren efter hennes död, ett tecken på att hon var både välkänd och omtyckt. Legender om henne — till exempel att hon ska ha räddat Roberts liv genom att suga ut giftet efter att han träffades av en förgiftad pil — pekar åt samma håll. Och kanske såg hon till att påverka historieskrivningen? Historikern Patricia Skinner har i alla fall argumenterat för att krönikan Normandernas historia, som skrevs i klostret Monte Cassino mellan 1072 och 1080 och vanligen ses som en hyllning av Robert, i själva verket kan ha kommit till på Sikelgaitas initiativ. Motivet skulle ha varit dels att hylla maken, vars ställning var grunden för hennes egen, men också att trycka på att hennes son Roger och inte Roberts äldste son, Bohemond, skulle ses som faderns arvinge.

Strid om arvet

Under åren 1081-1085 följde de krig mot det bysantinska imperiet som delvis har skildrats i ett äldre inlägg, där Sikelgaita hejdade flyende trupper och träffades av en pil under slaget vid Dyrrachium och även var närvarande vid ett sjöslag utanför staden Butrint i dagens Albanien. Det bysantinska äventyret slutade dock med Roberts död av feber och dysenteri några månader efter Butrint, och dödsfallet skapade politiska problem för hertiginnan. Bohemond ville åt arvet, och Sikelgaitas framtid hängde på att det var hennes egen son Roger som blev ny hertig. Det är inte alldeles klart hur hon hanterade detta. Krönikören Orderic Vitalis hävdar att hon rätt och slätt förgiftade Bohemond, men det är förmodligen bara en skröna.

Det faktum att Sikelgaita året efter makens död skänker bort egendom med både sin son och sin styvson som vittnen, och att hon återigen kallas för “hertig”, tyder på att hon behöll makten själv. Med tiden tog dock Roger över, möjligen efter att en överenskommelse med Bohemond stabiliserade läget — och möjligen för att hans mors hälsa hade börjat svikta. Hon avled 1090, omkring femtio år gammal.

Sikelgaita av Salerno började sin bana som lombardisk prinsessa, och enligt lombardisk lag hade hon inte särskilt mycket att säga till om. Hon verkar dock ha använt den nya situation som den normandiska erövringen gav upphov till, och sitt äktenskap med den främste av erövrarna, för att bygga upp en stark maktposition. Hennes önskan var att bli begravd i klostret Monte Cassino, den plats där Normandernas historia hade nedtecknats, och i klostrets atrium fann hon också sin sista vila.

 

Källor

Aubé, Pierre, Les Empires normands d’Orient: XIe-XIIIe Siècle, Librairie Académique Perrin, Paris 1991, s. 55-91

Eads, Valerie, “Sichelgaita of Salerno: Amazon or Trophy Wife?”, Journal of Medieval Military History 3 (2005)

Skinner, Patricia, “‘Halt! Be Men!’: Sikelgaita of Salerno, Gender and the Norman Conquest of Southern Italy”, Gender & History 12:3 (2000)

Truax, Jean A., “Anglo-Norman Women at War: Valiant Soldiers, Prudent Strategists or Charismatic Leaders?”, i The Circle of War in the Middle Ages: Essays on Medieval Military and Naval History, Donald Kagay och Andrew Villalon (red.), Warfare in History, Boydell Press, Woodbridge 1999

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *