Färgfotografi av katedralen i Salerno.

Robert Guiscard lät bygga katedralen i Salerno, och Sikelgaita lär ha vandrat under dess valv. Foto: Leandro Neumann Ciuffo (CC BY 2.0).

Prinsessan Sikelgaita hade inget inflytande över sitt giftermål, men lärde sig att bygga upp en maktposition i egenskap av erövraren Guiscards hustru.

Ett av de allra första inläggen på den här bloggen handlade om hertiginnan Sikelgaita av Salerno. Historiker har framför allt uppmärksammat Sikelgaitas krigiska bedrifter, men forskaren Patricia Skinner riktar även strålkastarljuset mot hertiginnans aktiviteter på hemmaplan. Kanske är hennes insatser i maken Roberts krigföring bara en del av en större bild.

Maktspel för adelskvinnor

Det är inte lätt att pussla ihop fakta kring ett liv som tog slut för över niohundra år sedan, men Sikelgaita föddes omkring år 1040 som dotter till den lombardiske fursten av Salerno. Hon dyker upp i källorna när hon vid 18 års ålder gifts bort med normanden Robert Guiscard, mannen som höll på att erövra Syditalien från just lombarderna. Giftermålet gjorde Robert till en mer legitim makthavare genom kopplingen till regionen och till den ärevördiga furstefamiljen, och för den sakens skull lämnade han gärna sin första fru — han hävdade att han var så pass nära släkt med henne att äktenskapet bröt mot kyrkolagen, och därmed blev han fri att gifta sig med den politiskt mer fördelaktiga Sikelgaita. Förr eller senare skulle han försöka erövra även Salerno, och då var det en stor fördel att kunna hävda släktskap med de tidigare härskarna.

Vad Sikelgaita själv tyckte om giftermålet framgår inte, förmodligen för att ingen frågade henne. Lombardisk lag (som vi också tittat på tidigare) lämnade inte mycket utrymme för kvinnors rättigheter, och vem hon skulle gifta sig med var upp till hennes familj. Vare sig hon insåg det eller inte ökade dock hennes chanser att nå inflytande när hon lämnade lombardisk lag bakom sig och blev hustru till en framgångsrik normandisk erövrare.

Under äktenskapets första sju år tiger källorna om Sikelgaita, vilket ger intryck av att hon inte var särskilt aktiv i det politiska spelet. Vi vet dock att hon födde två söner, Roger och Guy. Att äktenskapet producerat arvingar förstärkte Roberts anspråk på Salerno, men det förstärkte också Sikelgaitas ställning som Roberts hustru. Detta var viktigt med tanke på den tidigare hustrun, och på den son hon fött. Han var äldre än Sikelgaitas barn och kunde mycket väl bli en konkurrent om arvet den dag Robert gick ur tiden — och livet som krigsherre och erövrare var ju inte precis riskfritt. Med tidens politiska kultur kunde det visa sig livsviktigt för hertiginnan att det blev hennes barn som fick ärva; att förlora den sortens maktspel kunde vara ödesdigert.

Hertigens hjälpsamma hustru

Efter dessa sju år av tystnad börjar Sikelgaita dyka upp i handlingarna. Första gången sker det när Robert och Sikelgaita tillsammans bekräftar en ny kyrkas jordinnehav och privilegier. De följande åren placerar den samtida krönikan Normandernas historia ofta Sikelgaita vid Roberts sida. Hon är bland annat där efter hans seger vid Val Demone 1067 liksom under hans andra erövringskampanj i början av 1070-talet. Bilden som framträder visar inte någon passiv hustru utan en som var med i händelsernas centrum.

Det finns inga uppgifter om att Sikelgaita drog på sig rustningen och följde med ut på slagfältet vid den här tiden, men även om hon ännu inte gjorde det fanns det många områden där hon kunde bidra. Det finns många exempel i källorna på adelskvinnor som bistod sina makar med råd och dåd, inte minst bland normanderna. Vilhelm Erövrarens dotter Adela (1058-1137) blev grevinna av Blois, och i den rollen avgjorde hon konflikter, överlät mark och fungerade över huvud taget som medgreve till sin make och, senare, sin son — sin andre son, för den äldste hade hon gjort arvslös. Ralf av Norfolks fru höll hans borg när han själv tvingades fly England efter ett uppror 1075, och knappt femtio år senare lydde Hugh av Montfort sin hustrus goda råd att inte avslöja hemligheter om sitt eget fäste för kung Henrik I. De krönikörer som berättar om detta såg inget konstigt i att stormannens hustru hjälpte till.

Erövringen av Salerno

År 1073 blev Robert sjuk, och ryktet spreds att han avlidit. Normandernas historia återger ett brev från påven, som hört ryktet och skriver till Sikelgaita angående den kritiska frågan om hennes sons arv. Hon tycks alltså ha varit aktiv på högsta politiska nivå, åtminstone i det känsliga läge som uppstod medan Robert svävade mellan liv och död. Till sist började han dock tillfriskna, och tre år efter sjukdomen gav han sig till sist på att erövra Salerno från Sikelgaitas bror Gisulf.

Normandernas historia framställer striden om staden som en episk kamp mellan den gode Robert och den onde Gisulf — vi ska återvända till krönikörens politiska sympatier i nästa inlägg. Författaren ger hur som helst Sikelgaita en central roll där hon försöker mäkla fred mellan maken och brodern, och låter Gisulf hota med att åter ställa henne under sitt förmyndarskap efter att han dödat Robert. Till sist måste dock Gisulf fly till ett fäste ovanför staden tillsammans med sin andra syster, och Sikelgaita sägs förse dem med förnödenheter. Krönikören markerar dock klart att hon inte längre står på familjens  utan på makens sida, även om hon spelar den förväntade rollen och visar nåd mot sina syskon.

Det är svårt att veta hur mycket i krönikan som är politisk propaganda. Klart är dock att Salerno föll, och det innebar ett rejält uppsving för Sikelgaitas redan betydande inflytande. Vi ska återkomma till det in nästa inlägg (som så här i sommartider kommer inte om en utan om två veckor). Och hur är det egentligen med den omtalade Normandernas historia? Man brukar anse att munken Amatus skrev den för Roberts räkning och för att stödja hans sak, men Patricia Skinner betvivlar detta — är det i själva verket så att det är Sikelgaita som ligger bakom…?

Källor

Skinner, Patricia, “‘Halt! Be Men!’: Sikelgaita of Salerno, Gender and the Norman Conquest of Southern Italy”, Gender & History, 2000:3

Truax, Jean A, “Anglo-Norman Women at War: Valiant Soldiers, Prudent Strategists or Charismatic Leaders?”, i Donald Kagay och Andrew Villalon (red.), The Circle of War in the Middle Ages: Essays on Medieval Military and Naval History, Warfare in History, Boydell Press, Woodbridge 1999

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *