Sikelgaita av Salerno bidrog med råd och dåd till makens riksbygge. Får vi tro Anna Komnena jagade hon till och med efter hans soldater med spjut när de i ett kritiskt ögonblick övergav slaget vid Dyrrhachium.  

Kvinnliga krigare har blivit namnet för den här webbplatsen, så då får väl detta första ordentliga blogginlägg också handla om en kvinnlig krigare — läkare, författare och andra mer fredliga normbrytare ger vi oss i kast med längre fram. Den här veckan handlar det om den lombardiska adelskvinnan Sikelgaita.

Syditalien på 1000-talet

Karta över italienska halvön 1084

Italienska halvön och Illyrien när Robert Guiscard, hertig av Apulien och Kalabrien, avled. Notera platsen för slaget vid Dyrrhachium, som här kallas Durazzo. Karta: MapMaster (CC BY-SA 2.5).

Lombarderna var ättlingar till de langobarder som erövrat den italienska halvön åren omkring 570 e.Kr. I början av 1000-talet behärskade de fortfarande delvis den södra delen av halvön, men området plågades av ständiga krig, och nu började man anlita legoknektar från Normandie . Det dröjde inte länge förrän normanderna var tillräckligt starka för att börja bygga egna riken. När Sikelgaita föddes omkring 1040, dotter till Guaimar IV av Salerno, var lombarderna redan på tillbakagång.

Sommaren 1052 mördades Guaimar. Salerno tillföll Sikelgaitas bror Gisulf, som när systern var arton gifte bort henne med normanden Robert Guiscard — denne hade redan gjort sig ett namn som härförare, och nu satsade han på allianser med de kvarvarande lombardiska furstarna. Under de följande tjugo åren skulle han stadigt öka sin makt.

Sikelgaita bidrog aktivt till riksbygget. Som medlem av ett gammalt lombardiskt furstehus gav hon Guiscard legitimitet, men hon tycks också ha förhandlat på makens vägar. Med tanke på medeltidens politiska kultur var det inte minst viktigt att hon dessutom födde åtta barn, som dels säkrade tronföljden och dels giftes bort för att skapa allianser med andra makthavare. Hennes inflytande kan anas i att hon både när Guiscard blev svårt sjuk 1073 och efter hans död 1085 agerade snabbt för att se till så att deras äldste son Roger erkändes som arvinge. Hon tycks även ha regerat med Roger i några månader 1086, när hans styre var nytt och bräckligt. 

Kan en furstinna vara krigare?

Sikelgaita följde också med maken på hans många krigståg och sägs ha utgjort en skräckinjagande syn iklädd full rustning. Här kanske någon invänder mot beskrivningen av henne som ‘kvinnlig krigare’. Skräckinjagande eller ej, även om en adelsdam var närvarande vid ett slag eller en belägring, kan vi se henne som krigare? Skulle hon verkligen få för sig att gå i närheten av striden? Vi vet att hon förde befäl vid belägringen av Trani 1078 medan Guiscard gav sig av med delar av hären för att angripa Taranto, men är befäl tillräckligt för att kvalificera som krigare?

Här följer jag den amerikanska historikern Megan McLaughlin, som påminner om att vi även vad gäller manliga befälhavare under medeltiden sällan vet om de själva ledde trupper in i striden eller om de utfärdade order från ett säkert avstånd. Icke desto mindre kallar samtida källor dessa män för krigare, så om en kvinna var närvarande vid och inblandad i strider är det rimligt att kalla även henne för krigare, även om vi inte vet exakt var i leden hon befann sig. Dessutom finns det exempel på att källorna kallar även kvinnliga befälhavare för just krigare (latinets ‘miles’ eller ‘bellatrix’).

Slaget vid Dyrrhachium

Den främsta anledningen att Sikelgaita nämns i militära sammanhang är dock en redogörelse för slaget vid Dyrrhachium 1081. Guiscard hade invaderat det bysantinska imperiet samma år och mötte nu kejsaren Alexios I Komnenos trupper vid staden Dyrrhachium (dagens Durrës i Albanien). Under slaget tog ett antal av Guiscards soldater till flykten. Kejsarens dotter Anna Komnena behandlar perioden i sitt verk Alexiaden, och i fjärde boken läser vi följande:

Och nu, säger ryktet, såg genast Gaïta, Roberts hustru (som red vid hans sida och var en andra Pallas, om inte en Athena) dessa soldater fly sin väg, och hon såg skarpt efter dem och ropade med mycket kraftfull röst på sitt eget språk en motsvarighet till Homeros ord, ‘Hur långt ska ni fly? Stanna och uppför er som män!’  Och när hon såg att de fortsatte springa tog hon ett långt spjut och satte av i full galopp efter de flyende, och när de såg det hämtade de sig och återvände till striden.

Hur ska vi värdera Alexiadens uppgifter? Komnena var dotter till kejsaren, och hennes text tar klar ställning för fadern. Dessutom erkänner hon att hon återger ett rykte. Kanske har episoden tagits med för att förlöjliga normanderna — deras soldater flyr, och härförarens fru får jaga efter dem med spjut! Med tanke på att vi har flera andra uppgifter om Sikelgaitas närvaro vid belägringar och slagfält, och med tanke på att hon förde befäl vid Trani och tog kommandot under makens sjukdom och efter hans död, är det dock inte omöjligt att ryktet hade verklighetsbakgrund. Kanske var trupper faktiskt på väg att desertera, och med eller utan spjut fick Sikelgaita dem på andra tankar.

Efter Robert Guiscards död och månaderna som medregent 1086 levde Sikelgaita fram till 1090. Både hon och maken hade donerat stora värden till klostret Monte Cassino, och det var där som hon fann sin sista vila.

 

Källor

Dawes, Elizabeth A S, The Alexiad of the Princess Anna Comnena: being the history of the reign of her father, Alexius I, Emperor of the Romans, 1081-1118 A.D, London 1928 (läst online: https://www.fordham.edu/Halsall/basis/AnnaComnena-Alexiad.asp, hämtad 2014-02-04)

McLaughlin, Megan, “The Woman Warrior: Gender, Warfare and Society in Medieval Europe”, Women’s Studies 1990:3/4, s. 196

‘Sykelgaite de Salerne’ på franskspråkiga Wikipedia (https://fr.wikipedia.org/wiki/Sykelgaite_de_Salerne), hämtad 2014-02-04

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *