Målning av valkyria till häst.

“Valkyrian”, målad 1869 av Peter Nicolai Arbo. Snarare än valkyrior är det dock sköldmöer som går i strid i fornnordiska berättelser.

De isländska sagorna visar upp flera stridande kvinnor, och ibland antar dessa manlig identitet. Säger det oss något om verklighetens vikingatida kvinnor?

Det händer ganska ofta att man pekar på äldre skandinavisk litteratur, särskilt de isländska sagorna och dikterna, och säger att där finns gott om kvinnliga krigare. Stämmer det? Och om det stämmer, kan berättelserna säga oss något om villkoren för verklighetens vikingatida kvinnor? Låt oss se efter.

I isländskan betyder “saga” inte en berättelse för barn utan en påhittad berättelse över huvud taget. De karaktärer man först kommer att tänka på när det gäller kvinnor och krig är kanske valkyriorna, men intressant nog finns det knappt någon berättelse där en valkyria faktiskt slåss. De rider genom luften med rustning och vapen, de väljer ut vilka som ska dö i strid och för dem till Valhall, och när det gäller valkyriorna Svava, Sigrun och Kåra — egentligen samma valkyria som reinkarneras två gånger — beskyddar de sin älskade genom att stilla stormar, hela hans skadade soldater med mera. De fungerar kort sagt  mer som skyddsandar och ödesgudinnor än krigare.

Sagans sköldmö

Annat är det med sköldmöerna, det vill säga mänskliga kvinnor som ger sig in på krigets bana. Låt oss titta på några exempel.

  • Visna, Hed och Veborg är tre kvinnor som ska ha deltagit i slaget vid Bråvalla — möjligen har ett sådant slag utkämpats någon gång på 700-talet, men de berättelser som nått oss i olika texter har mycket mer med legend än med historia att göra. De tre namngivna kvinnorna ska ha hur som helst ha anfört ytterligare trehundra sköldmöer, och Veborg ska ha dödat krigaren Soti och sårat den berömde Starkad.
  • Sköldmön Hervor för befäl över ett fäste och dör i strid mot hunner i Kvädet om Hlod.
  • Drottning Aslaug leder en här i Ragnar Lodbroks saga.
  • I Kvädet om Atle nämns sköldmöer på Atles gård.
  • I Sången om Gråskägg, som vi tittat på tidigare på den här bloggen, nämns kvinnliga bärsärkar.
  • Gisle Sursons saga slutar med att Gisles fiender kommer för att döda honom, och hans hustru Aud drar då ett eget svärd och kämpar vid makens sida. Detta är en av de så kallade islänningasagorna, som är bra mycket mer realistiskt hållna än de fornaldarsagor och eddadikter som de flesta andra exempel kommer från. Det är intressant att en stridande kvinna dyker upp även i denna genre.

Könsöverskridande sköldmöer

Vissa sköldmöer antar för övrigt manlig identitet eller omtalas åtminstone som män. Även här finns ett antal exempel:

  • Den man oftast för fram är Hervor i Sagan om Hervar och Heidrek — detta är dock inte samma Hervor som ovan utan hennes farmor. Hervor den äldre växer upp på sin styvfars gård men ägnar sig hellre åt strid än åt vad som anses som kvinnliga sysslor. När hon får reda på att hennes biologiske far ligger begravd på Samsö med familjesvärdet ber hon modern att utrusta henne som om hon varit en son, och under den manliga identiteten Hervar söker hon upp graven och skäller på faderns spöke tills det lämnar ifrån sig svärdet, samt den styrka och djärvhet som också går i arv i släkten. Efter flera äventyr som manlig krigare återvänder hon dock till gården som kvinna, gifter sig och får en son som med tiden tar över hjälterollen.
  • Prinsessans Thornbjörg i Rolf Götrikssons saga ägnar sig åt strid och andra sysslor som anses manliga, detta så till den milda grad att hon kallas för “kung Thorberg”.
  • Gudinnan (och jättinnan) Skade har ett namn med manlig grammatiskt form, och i Skaldskaparens ord beger hon sig till Asgård för att hämnas sin far, något som vanligen verkar ha varit en sons plikt.

Det finns kort sagt många, förvånansvärt många kvinnliga gestalter som förknippas med krig i de här sagorna, och vissa av dem slåss under manlig identitet. Detta är grunden för Carol J. Clovers teorier om att vikingatida kvinnor ibland kunde ses som män i samhällets ögon eftersom kulturen förutsatte att alla familjer skulle ha manliga medlemmar — hade familjen inte det fick en kvinna bli en man (vi har tittat på Clovers hypotes i ett tidigare inlägg).

Problemet med muntlig tradition

Problemet är att vi inte kan använda någon av de här berättelserna som osviklig vägvisare till vikingatida genushistoria. De skrevs ner först under medeltiden. Fram tills dess fördes de vidare genom muntlig tradition, och forskning kring sådant berättande visar att traditionen löpande förnyas för att hantera aktuella frågor och intressen. De attityder vi möter kan alltså mycket väl vara medeltida snarare än vikingatida, och i vissa fall är det tydligt att den högmedeltida höviska stilen påverkat texterna. Hur vikingarna själva berättade om Visna, Hed och Veborg lär vi aldrig få reda på.

Å andra sidan innehåller sagorna bra mycket fler krigiska kvinnor än europeisk medeltidslitteratur i övrigt, och det är inte troligt att författare på 1300-talet själva skapade alla dessa valkyrior och sköldmöer. Även om vi inte vet hur vikingarna berättade om kvinnor i krig kan vi alltså vara ganska säkra på att de gjorde det. Kanske kan vi åtminstone ana något om kvinnors möjligheter under vikingatiden, särskilt med tanke på att kvinnor ibland begravdes med vapen.

 

Källor

Clover, Carol, “Maiden Warriors and Other Sons”, The Journal of English and Germanic Philology, 1986:1

Lönnroth, Lars, Isländska mytsagor, Atlantis väljer ur världslitteraturen, Atlantis, Stockholm 1995

Näsström, Britt-Mari, Bärsärkarna: vikingatidens elitsoldater, Norstedts, Stockholm 2006

Den poetiska Eddan, övers. Björn Collinder, tredje uppl., Forum, Stockholm 1972

Præstgaard Andersen, Lise, Skjoldmöer — en kvindemyte, Gyldendal, Köpenhamn 1982

Share Button

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *