Målning av mörkhårig kvinna.

Charles Landelles målning “Judinna från Tanger”, förvisso inte från medeltiden utan från 1874. Bilden är beskuren. Foto: Ji-Elle (CC BY-SA 3.0; beskuren version under CC BY-SA 4.0).

Medeltidens judiska kvinnor hade mycket gemensamt med sina kristna grannar, men också helt andra möjligheter — till exempel att tvinga fram skilsmässa.

Den här bloggen har tagit upp en hel del medeltida kvinnor under de senaste åren, men med få undantag har det varit kvinnor som tillhörde den dominerande västkristna kulturen. På rak arm kommer jag bara på ett inlägg om en medlem av vad vi idag skulle kalla för en minoritetsgrupp, nämligen det om den katariska predikanten Arnauda. Med ett sådant urval får man lätt uppfattningen att det bara fanns en uppsättning normer på kontinenten, och situationen var förstås mer komplicerad än så. Olika grupper levde på delvis olika sätt, och idag ska vi titta närmare på judiska kvinnors tillvaro.

Judiska affärskvinnor

Judar i medeltidens Västeuropa levde enligt egna regler och traditioner, men påverkades också av den kristna kulturen. Även om städer hade stadsdelar med judisk prägel skulle verkliga getton uppstå först under 1500-talet, och man delade ännu brunn och ugn med kristna grannar. Jämför man de två kulturerna hittar man också både skillnader och likheter i synen på genus. Uppfattningen i den rabbinska litteratur som kommenterade de heliga skrifterna påminner mycket om kristna författares åsikter: kvinnor ansågs vara moraliskt opålitliga och en ständig källa till frestelse för männen. Den rabbinska litteraturen ville därför hålla kvinnor inom hemmets sfär istället för att låta dem verka ute i samhället.

Det betyder inte att judinnor tillbringade hela sina liv inomhus, för en annan likhet med den kristna kultursfären var att texternas ideologi verkar ha skiljt sig från vardagens verklighet. Judiska kvinnor var aktiva deltagare i hemmets ekonomiska liv, och det kunde ge dem möjligheter att bedriva affärsverksamhet — de ägnade sig åt handel, skötte familjens rörelse medan mannen var ute på resa och gav sig också själva ut på affärsresor. Däremot stängde resonemanget ovan dem ute från många av det judiska samhällets kollektiva aktiviteter, som religiösa sammankomster, studium av heliga texter och verkställande av domar, vilket innebar att kvinnor inte kunde agera samhällsledare. Den kvinnliga vägen till status blev istället att sköta religiösa och världsliga plikter i hemmet.

Även här kan vi dock se att föreskrifterna inte alltid följdes, och att kvinnor ibland vände reglerna till sin egen fördel. Judinnor i 1100- och 1200-talets Tyskland med kringliggande områden verkar ha varit särskilt aktiva, bland annat när det gällde att tvinga fram skilsmässor. Det var nämligen svårt för kvinnor att ta initiativ till att avsluta äktenskap, men en väg fanns runt problemet. Menstruation ansågs (liksom hos de kristna) föra med sig andlig orenhet, och denna behövde botas genom ett rituellt bad, mikveh. Kvinnor som ville skilja sig vägrade mikveh, vilket bland annat innebar att ingen sexuell kontakt fick äga rum mellan man och hustru. När maken klagade inför den rabbinska domstolen dömdes kvinnan till ett dagligt bötesbelopp som togs ut av hennes hemgift, och när hemgiften tog slut var maken så illa tvungen att gå med på skilsmässa. Det finns också exempel på välbärgade judinnor som helt trotsade de ovan nämnda förbuden, deltog i det offentliga religiösa livet och utövade auktoritet inom det judiska samhället.

Hårdare inställning till hustrumisshandel

Låt oss efter alla dessa likheter mellan den kristna och judiska kulturen sluta med en intressant skillnad. Bland kristna ansågs familjefadern ha rätt att fysiskt ”tillrättavisa” hushållets medlemmar, inte minst sin fru. Mot slutet av 1300-talet begärde en engelsk kvinna vid namn Margaret Neffield separation från sin make Thomas med motiveringen att han slagit henne, brutit hennes arm och hotat henne med kniv, och Thomas och hans vittnen förnekade inte detta. De sa dock att misshandeln varit nödvändig för att tillrättavisa Margaret, och rätten beviljade inte separationen utan varnade Thomas för att använda för mycket våld. Rabbiner hade ofta en hårdare inställning till hustrumisshandel och såg den som anledning till skilsmässa — rabbi Meir ben Baruch av Rothenberg gick så långt som att kalla den för ”icke-judarnas sätt” och föreskrev stympning som straff.

 

Källor

Bardsley, Sandy, Women’s Roles in the Middle Ages, Women’s Roles Through History, Greenwood Press, Westport 2007, s. 139

Baskin, Judith R, “Jewish Traditions about Women and Gender Roles: From Rabbinic Teachings to Medieval Practice”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith M. Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013

Baumgarten, Elisheva, “Gender and Daily Lives in Jewish Communities”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013

 

Målning av mörkhårig kvinnaVinjettbilden är en bearbetning (beskärning, tillagda skuggor) av “Charles Landelle-Juive de Tanger” av Ji-Elle (CC BY-SA 3.0). Bearbetningen gjordes av Stefan Högberg och ligger under licensen CC BY-NC-SA 4.0.

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *