En teckning från 1310-talet visar en kvinna som skjuter hjort. Vad ligger bakom?

Förra veckan blev det inget nytt inlägg här. Jag ber om ursäkt för denna miss, som berodde på slutarbetet med boken om medeltidens kvinnliga ledare, konstnärer och krigare. Nu är boken i princip klar, och den här veckan ska vi ta en titt på den märkliga bilden nedan. En konstnär har någon gång under 1310-talet tecknat en kvinnlig jägare som fäller en hjort med sin båge. Vad är detta? Sköt kvinnor hjort i början av 1300-talet?

Medeltida illustration av kvinna som skjuter hjort.

Kvinnlig jägare skjuter hjort i en engelsk bönbok från 1310-talet. De spöklika figurerna i mitten hör inte till bilden utan kommer av att färgerna i jaktscenen på andra sidan har gått genom pergamentet. Klicka för att ta en närmare titt!

Ja, de gjorde faktiskt det. För en gångs skulle behöver jag inte skriva om allegorier och alternativa sätt att tolka bilden, för vi har goda belägg för att kvinnor jagade i hög- och senmedeltidens hovkultur. Källorna från tidig medeltid är alltför fattiga för att säga något om hur det förhöll sig där, men inget hindrar att aristokratiska kvinnor drog ut på jakt även under dessa århundraden.

Kvinnliga jägare

Den medeltida aristokratin var galen i jakt, och det nöjet utgör därmed ett favoritmotiv i periodens konst. Teckningen ovan dekorerar en sida i den engelska drottningen Isabellas (1295-1358) bönbok, och det finns gott om andra bilder som visar kvinnor som jagar med båge, och för all del även med spjut, jaktfalk och på många andra sätt. Bloggen Exploring the Medieval Hunt tog upp ämnet för ett par år sedan, så den som vill se fler medeltida illustrationer av kvinnliga jägare hänvisas till inlägget i fråga, “Women Hunters”.

Hade det bara varit fråga om illustrationer hade man möjligen kunnat hävda att framställningar av kvinnor på jakt handlade om någon sorts allegoriskt eller symboliskt bildspråk, men skriftliga källor talar också om att aristokratins kvinnor deltar i jakt tillsammans med männen. Flickor i toppen av samhällspyramiden fick liksom pojkar lära sig att rida, en nödvändig färdighet när de mäktiga familjerna ständigt rörde sig mellan olika gods, och med tanke på att de jagade som vuxna tyder allt också på att flickor lärde sig skjuta tillsammans med pojkarna. Den fjortonåriga engelska prinsessan Margaret Tudor var sommaren 1503 på väg upp till Skottland för att gifta sig, och resebeskrivningen för den 27 juli innehåller en intressant upplysning:

Två mil från den sagda platsen [Alnwick, nära skotska gränsen] kom den sagde earlen och mötte henne med ett stort sällskap och förde henne genom sin park, där hon fällde en dovhjort med sin båge.

Festa och jaga

Lägg märke till att det tog tid att lära sig skjuta båge. Först skulle man bygga upp styrkan för att inte bara spänna vapnet, utan även hålla det stadigt nog i spänt läge för att kunna sikta. Först sedan kunde man arbeta på sin träffsäkerhet. Det är alltså mindre troligt att Margaret fick in en lyckoträff den där julidagen; vid fjorton års ålder var hon redan en skicklig jägare. Reseskildringen säger ju också att det var hennes båge.

Kanske tycker någon att detta rimmar dåligt med bilden av den medeltida kvinnan som hårt marginaliserad, men verkligheten var mer komplicerad än så. Uppfattningarna skiljer sig delvis åt beroende på om det är till exempel en munk eller en hovskald som för pennan, och källor från hoven visar upp ett aktivt sällskapsliv där både män och kvinnor deltog. Därmed inte sagt att den adliga kvinnan var jämställd — långt därifrån — men man (män?) protesterade inte mot att hon var med och festade och jagade.

Det bör nämnas att vi inte vet hur det låg till med kvinnor och jakt bland folkets breda lager. Problemet är det samma som när det gällde tidig medeltid, det vill säga att källorna inte håller. Bland allmogen var jakt dock inte så mycket ett nöje som ett sätt att skaffa mat för dagen, och vi vet att bondkvinnor gav sig in på vad som ansågs vara manligt område, till exempel plöjning, när det behövdes för att försörja familjen. Det är därmed inte ett alltför stort språng att tro att kvinnor ibland jagade.

Kvinnliga bågskyttar i strid?

Så långt jakt. Deltog kvinnor någonsin i strid med sina pilbågar?

Över huvud taget verkar kvinnor mest ha deltagit i strid vid militära kriser, när faran var så stor att de vanliga normerna sattes ur spel. En kris behövde dock inte vara kortvarig. När det tredje korstågets trupper belägrade staden Akko i östra medelhavsområdet utvecklade sig belägringen till en tvåårig kris, och från denna belägring finns uppgifter om en synnerligen stridbar kvinna beväpnad med båge. Henne har vi dock redan behandlat både i ord (“Mysteriet med den kvinnliga bågskytten”) och i en kort föredragsfilm om bågskytten.

 

Källor

”Detailed record for Royal 2 B VII” på British Librarys webbplats (https://www.bl.uk/catalogues/illuminatedmanuscripts/record.asp?MSID=6467, hämtad 2016-07-17)

Geldsetzer, Sabine, Frauen auf Kreuzzügen 1096-1291, Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 2003, s. 128

Leland, John, De rebus britannicis collectanea, Thomas Hearne (red.), andra utgåvan, del fyra, Richardson, London 1770, citatet om Margaret Tudor på s. 278

Orme, Nicholas, “The Education of the Courtier”, i English Court Culture in the Middle Ages, V. J. Scattergood och J. W. Sherborne (red.), Duckworth, London 1983,  s. 83-84

Comments (4)

  1. Svara

    Dame Juliana Berner skriver även en instruktionsbok om jakt, fiske och heraldik (the book of st Alban), så kvinnor var inte bara deltagare i jakt utan auktoriteter innom det.

    Book of st Albans finns många medeltida utgåvor av och trycktes i många ex.

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *