Väggmålning av den heliga Birgitta och magister Mattias.

Birgitta dikterar en uppenbarelse för magister Mattias, hennes biktfader och rådgivare under tiden i Sverige. Målningen av Olle Hjortzberg finns i koret i Uppenbarelsekyrkan, Saltsjöbaden. Foto: Jssfrk.

År 1348 begav sig Birgitta till Rom, där hon ägnade sig åt bön, författarskap och vallfärder — och att grundligt skriva ner kung Magnus hemma i Sverige.

I del ett och del två i serien om Birgitta Birgersdotter, mer känd som den heliga Birgitta, såg vi hur hon levde ett ganska typiskt liv för en hustru i 1300-talets svenska aristokrati. Efter makens död började hon dock skriva ner en lång serie himmelska uppenbarelser, och hennes rykte som en helig kvinna växte både i Skandinavien och nere på kontinenten.

Förmodligen var det 1346, efter två år som änka, som Birgitta rapporterade uppenbarelsen att hon skulle bege sig till Rom och vänta där tills både påven och den tysk-romerske kejsaren anlände till staden så att hon kunde tala till dem. Tre år senare gav hon sig av, och vissa forskare har menat att det nu spända förhållandet till Sveriges kung Magnus, till den äldste sonen Karl och till den tidigare viktiga rådgivaren och biktfadern Mattias kan ha bidragit till avresan. Med tanke på att några av hennes vänner ur prästerskapet och adeln följde med, och att sällskapet behövde ett antal tjänare och flera hästar, får vi tänka oss att det var ett rejält följe som satte kurs söderut genom Europa. Under resten av sitt liv skulle Birgitta aldrig återvända till Sverige.

Vallfärder och dålig ekonomi

Framme i ett Rom som plågades av pest och strider mellan olika adelsfamiljer, och som delvis rasat ihop under jordbävningar hösten 1348, möttes Birgitta av påven bror. Hans namn var Hugo av Beaufort, och i egenskap av kardinal hade han ett palats som han nu erbjöd Birgitta att bo i — ett tecken så gott som något på hur berömd profeten från Norden hade blivit. Under drygt fyra år bodde hon i palatset, varpå hon flyttade till ett hus hon ärvt efter en italiensk väninna. Dagarna fylldes av bön, av att skriva ned och redigera uppenbarelser och av att lära sig latin, som krävdes både för att läsa kyrkofädernas skrifter och för att själv kommunicera med tidens intellektuella elit. Latin var något av ett privilegium för lärda män, och att en kvinna lärde sig det var ytterst sällsynt. Ett annat återkommande inslag i Birgittas tillvaro var vallfärder, både dagligen till kyrkor i Rom och ibland till mer avlägsna vallfärdsmål i övriga Italien.

Hennes hushåll blev snart omfattande, särskilt som det utgjorde den fasta punkten för vänner, släktingar och andra landsmän på besök i den eviga staden. Birgittas dotter Katarina levde nu tillsammans med modern, och även prästen, biktfadern och latinläraren Petrus Olavi stod henne nära. Det var han som med järnhand skötte hushållets knaggliga ekonomi. Man levde på gåvor från släktingar hemma i Sverige, och eftersom det kristna fattigdomsidealet låg Birgitta varmt om hjärtat var bristen på pengar på sätt och vis positiv, men samtidigt hade hon ansvaret för medlemmarna av sitt hushåll. I en av de nedtecknade uppenbarelserna från den här tiden diskuterar hon med jungfru Maria huruvida hon bör sälja hushållets kläder eller kanske Petrus böcker för att kunna köpa mat. Slutsatsen blir att tiggeri är den bästa lösningen om pengarna skulle ta slut.

Bland kungar och påvar

Men Birgitta ägnade sig även åt politik, och vände så sitt öga både mot kung Magnus i hemlandet och mot påvarna i Avignon. När det gäller den förre har det sagts att Birgitta efter en uppväxt inom den svenska aristokratin var i det närmaste programmerad för fientlighet mot kungamakten; kungen begränsade stormännens inflytande, och det var givet att dessa två storheter ofta skulle hamna på kollisionskurs. Under de sista åren i Sverige hade förhållandet mellan Birgitta och kungen blivit tämligen spänt, dels på grund av turerna kring finansieringen av det kloster hon försökte grunda, dels för att hon ville göra kungens korståg till icke-kristna områden på andra sidan Östersjön till en missionerande expedition där man med ord omvände till kristendomen. Kungen var snarare ute efter militär erövring.

Väl framme i Rom rapporterade Birgitta uppenbarelser som hårt kritiserade den svenske kungen, och det med stor politisk skicklighet. En uppenbarelse som i princip uppmanar till uppror mot kung Magnus hämtar till exempel ammunition i kungens egen landslag. Texten visar att monarken har brutit mot sin lag, men brotten nämns inte med ett ord, utan läsaren får själv inse vad som inträffat. De engelska och franska kungarna fick också besök av Birgittas delegationer. Det är intressant att det blivande helgonet inte bara var en religiös figur, utan även omsatte sin religiösa plattform i politiskt kapital. Hon agerade med stor skicklighet på högsta nivå, bland kungar och påvar. För henne var detta säkert helt naturligt. Gud ville att hon skulle påverka förhållandena i världen, så då gjorde hon det.

För Birgittas verkliga hjärtefrågor, det nya klostret och arbetet för att få påven i Avignon att flytta sitt hov tillbaka till Rom, hjälpte det dock inte att argumentera mot den svenske kungen. Här behövdes en direktkontakt med påven, vilket Birgitta också fick. Vi ska återvända till detta i den fjärde och sista delen i serien om den heliga Birgitta.

 

Källor

Nordahl, Helge, Den heliga Birgitta, svensk övers. Gunnel Lundén, Artos & Norma bokförlag, Skellefteå 2003

Share Button

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *