Raymondes tid som piga i en familj av kättare gjorde att hon ställdes inför inkvisitionen — och för en gångs skull dokumenterades en vanlig 1300-talskvinna i källorna.

"Inkvisition". Oljemålning av Edouard Moyse från sent 1800-tal.

“Inkvisition” — oljemålning av Edouard Moyse från sent 1800-tal.

Den här bloggen har i fyra år beskrivit berömda medeltida kvinnor. Det är nämligen främst berömda, ofta aristokratiska kvinnors liv som bevarats i källorna. Att kunna följa ett vanligt kvinnoliv under 1300-talet är för det mesta en omöjlig dröm — med det finns undantag. Några få sådana skildringar har faktiskt bevarats till vår tid, och det är hög tid att vi tittar närmare på en av dem. Hur kunde tillvaron bli om man föddes i en fattig familj i Pyrenéerna omkring 1290?

Barn på medeltiden

Detta var början för en flicka vid namn Raymonde i bergsbyn Prades d’Aillon. Vi vet egentligen inget om hennes barndom, men kan ana oss till ett och annat med utgångspunkt i vad som är känt om livet i området vid den här tiden. Kanske hade hon fyra eller fem syskon som överlevt den tidiga barndomen, och minnen av andra syskon som inte gjort det. Barnen fick tidigt hjälpa till med det dagliga arbetet, och medan pojkarna hjälpte sin far hjälpte flickorna sin mor. Man pratade hela tiden under arbetet, och på så vis fördes familjens och byns traditioner och åsikter vidare till nästa generation.

För flickor var den första menstruationen tecknet på att man nått en ny fas i livet, och när Raymonde blivit så pass vuxen tillhörde hon en särskild grupp i Prades d’Aillon, ungdomar som dansade egna danser och lekte egna lekar när det var fest. Kvinnor brukade inte befinna sig många år i den gruppen. De gifte sig tidigt och gick då in i vuxenvärlden, men Raymondes öde blev mer dramatiskt än så. När hon var omkring sexton år gammal blev hon gravid, och vem fadern än var så var giftermål uppenbarligen inte aktuellt.

Pigan och inkvisitionen

Raymonde födde en dotter som fick namnet Alazaïs. Sedan lämnade hon både familjens hus, sin hemby och bergstrakterna. Hon tog anställning som piga i staden Pamiers nere i låglandet, två dagars vandring nordväst om hembyn, och hamnade därmed på en ort som var tillräckligt stor för att ha både marknadsplats och biskopspalats. Kontrasten mot Prades d’Aillon måste ha varit stor. Alazaïs fick bo hos en amma i en närbelägen by.

Vid påsk följande år fick den nya pigan besök. Det var hennes kusin Raymond Belot som kommit ner till Pamiers för att köpa spannmål på marknaden. Familjen Belot var betydligt rikare än Raymondes familj, och kusinen föreslog nu att hon skulle komma och vara piga hos honom och hans bröder. De skulle nämligen snart gifta bort sin syster, och behövde någon som tog över hennes uppgifter i hemmet.

Raymonde svarade undvikande. I juni hämtade hon dock Alazaïs hos amman, och vandrade tillbaka upp bland bergen med barnet på armen och sina tillhörigheter i ett knyte på axeln. Dottern fick bo hos en annan amma medan Raymonde tillbringade sommaren som hemlös skördearbetare. Först fick hon anställning nere i en dal, och när det arbetet var färdigt hade säden mognat på de högre höjderna, dit skördearbetarna vandrade för att hitta mer arbete.

Efter att även den andra skörden var bärgad började Raymonde som piga hos sina kusiner. Det är inte omöjligt att hon kom att ångar detta. Familjen Belot bodde nämligen i den lilla byn Montaillou, än idag känd som katarernas sista fäste. Denna religiösa rörelse höll på att utrotas av den etablerade kyrkan, och anledningen att vi vet så mycket om Raymonde är att hon tvingades berättade om sitt liv för inkvisitionen.

Året hos katarerna

Vy över Prades, Pyrenéerna.

Dagens utsikt över Raymondes hem i Pyrenéerna. Foto: L. Enguehard/Xfigpower (CC BY-SA 3.0).

Montaillou klängde sig fast vid en sluttning. Familjen Belots hus var ett av de största, men inrymde vid det här laget åtminstone Raymond Belot med fru och barn, hans två bröder och hans gamla mor. Det måste ha varit trångt i boningshuset, men familjen var tillräckligt välbeställd för att även äga en lada, och i den fanns en säng där Raymonde kunde sova. Alazaïs fick bo kvar hos den nya amman.

Månaderna gick, och i januari skulle en av bröderna Belot gifta sig. Gäster anlände till huset, och en kväll var alla samlade i köket, husets mittpunkt. Plötsligt hämtades en främmande man klädd i mörkblått och mörkgrönt ner från övervåningen. Raymonde verkar inte alls ha förstått vad som pågick, men efteråt berättade man för henne att detta var Guillaume Authié, en av katarernas främsta förkunnare. Han skulle återkomma från och till under det år som Raymonde arbetade hos familjen Belot.

Efter att det året gått återvände Raymonde till Prades d’Aillon för att gifta sig. Maken hette Prades den Arsen, och verkar alltså ha uppkallats efter hembyn. Nu var Raymonde hustru till en man som tagit över sin familjs hus och åkerlappar – det finns inget om just detta fall i källorna, men det var så det brukade gå till – och antagligen fick Alazaïs snart syskon. Att skaffa många barn var viktigt för familjens framtid.

Tiden gick, men bergsborna glömde inte att Raymonde arbetat i huset Belot, och informationen nådde till sist den nitiske biskopen (och sedermera påven) Jacques Fournier. Hösten 1320, över ett decennium efter tiden som piga, kom inkvisitionens män för att föra henne till biskopspalatset i Pamiers.

Raymonde i rätten

Biskopen förhörde Raymonde om hennes liv, och framför allt om tiden hos familjen Belot. Hon berättade om Guillaume Authié, och förde också vidare vad hon hört om Montaillous kyrkoherde, som i själva verket var en av katarerna. Biskopen fick även ur henne att under det år som hon bodde hos familjen Belot så trodde hon på de katariska trossatser som hennes rika släktingar berättade om. Protokollet avslutas med att Raymonde säger sig ångra att hon trott på katarismen, och avsäger sig denna.

Den 8 mars 1321 förkunnades domen. Raymondes straff blev det lägsta som inkvisitionen utdömde, nämligen att bära stora gula kors fastsydda på sina kläder. Hon kunde fortsätta att leva sitt liv, men alla skulle veta att hon varit katar.

Resten av Raymondes liv säger källorna inget om, men vi har en någorlunda god bild av hur ett kvinnoliv kunde utveckla sig uppe i bergen. Det hårda arbetet fortsatte medan åren gick, och med tiden skedde en förändring. Som ung hade en hustru i Prades inte mycket att säga till om, men allt eftersom åren gick fick hon högre status genom sin erfarenhet och framför allt genom den stora respekt som vuxna barn visade sina mödrar. Vi vet inte hur länge Raymonde levde, men mot slutet av sitt liv bör hon alltså ha varit en respekterad äldre kvinna — om än med kättarens gula kors fastsydda på sina kläder.

STEFAN HÖGBERG

Vi vet långt mer om Raymonde den Arsen än vad som fått plats i det här blogginlägget — faktum är att inkvisitionens protokoll ibland bevarar hennes egna ord från förhöret för sjuhundra år sedan. Läs mer i boken Kvinnliga krigare!

Källor

Duvernoy, Jean, Le registre d’inquisition de Jacques Fournier, Évêque de Pamiers (1318–1325), Bibliothèque Meridionale, andra serien, del 41, Édouard Privat, Toulouse 1965

Glente, Karen, “Scener af kvindeliv fortalt for inkvisitionen i Languedoc”, i Kvinnors rosengård: medeltidskvinnors liv och hälsa, lust och barnafödande, Hedda Gunneng, Beata Losman, Bodil Møller Knudsen och Helle Reinholdt (red.), Skriftserie från Centrum för kvinnoforskning vid Stockholms universitet, del 1, Centrum för kvinnoforskning vid Stockholms universitet, Stockholm 1989

Le Roy Ladurie, Emmanuel, Montaillou: en fransk by 1294–1324, övers. Sven Stolpe, Atlantis, Stockholm 1980

Comments (2)

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *