Fotografi av en borgruin på en snöig klippa

Ruinerna efter borgen i Montaillou. Härifrån höll länsherrens fogde ett vakande öga på de bönder som nämns i inkvisitionens protokoll. Foto: Xfigpower (CC BY-SA 3.0).

Det var oftast männen som hade makten bland Pyrenéernas medeltidsbönder, men inkvisitionens protokoll visar också upp något oväntat: kvinnliga familjeöverhuvuden.

Idag har vi kommit till ett behagligt undantag när det gäller medeltidshistoria. Texter om den perioden får ofta inledas med orden ‘vi vet inte särskilt mycket om…’, men det gäller inte byn Montaillou i östra Pyrenéerna. Tvärtom.

Denna bergsby var det sista fästet för det katariska kätteri som den katolska kyrkan nästan helt krossat under 1200-talet. Den nitiske biskopen Jacques Fournier ville rensa ut även de sista katarerna, och i hans inkvisitionsdomstol hölls många förhör om de misstänkta kättarnas liv och leverne. Svaren registrerades i detaljerade protokoll som ger oss fantastisk detaljkunskap om livet i Montaillou och närliggande byar. Emanuel Le Roy Ladurie gjorde materialet berömt när han 1975 gav ut en bok som heter just Montaillou och beskriver byn i detalj.

Kvinnliga familjeöverhuvuden

Vad har då den här bloggen med Montaillou att göra? Den allmänna bilden av kvinnornas ställning i byn är mörk. Hustrumisshandel var både vanligt och relativt accepterat. Protokollen från förhören med herden Pierre Maury talar om hur herden övernattar hos sin syster och dennes man och hör hur maken misshandlar systern. Några dagar senare återvänder Pierre därför och rövar bort sin syster för att skydda henne. Det tycks inte ha funnits någon mindre dramatisk lösning på problemet.

Men det finns intressanta undantag från byns patriarkala regler. Familjeöverhuvudet hade stor makt, och den vanliga modellen var att en son ärvde faderns position som överhuvud, men det var inte alla familjer som hade söner. Då ärvde en dotter, och när huset tillhörde hustrun fick hon en mycket starkare ställning gentemot sin make. Ladurie tvekar inte att kalla den familjesituation som då uppstod för matriarkal. Maken tog sin hustrus efternamn, och det finns exempel på hur barn från en sådan familj kallar sitt föräldrahem för ‘modershuset’ istället för ‘fadershuset’.

Bråka inte med Sybille

Ett intressant exempel är Sybille Baille, en av de kvinnor som ärvde ett hus. Hon gifte sig med notarien Arnaud Sicre, som var fientligt inställd till katarerna. Sybille var dock både hängiven katar och en auktoritär kvinna, och en vacker dag kastade hon rätt och slätt ut sin katolske make. Han fick flytta till annan ort, och när han kommit dit skickade Sybille även dit deras sjuårige son som sedan fick växa upp hos fadern. Denne son och parets andra barn använde sedan omväxlande moderns och faderns efternamn beroende på vilket sammanhang de befann sig i.

En kvinna som blev matriark på ett annat sätt var Guillmette Maury, vars make dog i landsflykt efter att inkvisitionen slagit till mot Montaillou och familjen flytt söderut över bergen. När man kom på grön kvist i den katalonska byn San Mateo fanns alltså ingen familjefar. Familjemodern Guillmette, som inte haft mycket att säga till om under makens levnad, fick oinskränkt makt över hus, trädgård, sädesfält, vingårdar och boskap.

Raymonde talar ut

Biskopens protokoll ger oss alltså flera exempel på hus under kvinnliga ledning, vilket är en nyttig nyansering av den vanliga bilden av kvinnor under medeltiden. Man kan misstänka att det även i familjer som följde den vanliga, patriarkala modellen fanns vägar för kvinnor att nå ett visst inflytande (något som vi tittade närmare på i ett tidigare inlägg), men där tiger protokollen — eller åtminstone Laduries bok, som kom ut under en tid när historiker knappt börjat undersöka sådana saker.

Från min egen, begränsade läsning av protokollen kan jag i alla fall rapportera att kvinnor i Montaillou inte alltid höll tand för tunga. Vid ett tillfälle beskrivs hur pigan Raymonde ser en okänd man komma ner från övervåningen, och husbonden med familj visar mannen en oerhörd vördnad. Senare får hon höra att mannen är en av katarernas fullkomliga, vad familjen kallar för ‘en god kristen’, efterspanad av inkvisitionen. Hon utbrister ‘Och hur kan han vara en god kristen som gömmer sig så där?’

 

Källor

Duvernoy, Jean, Le registre d’inquisition de Jacques Fournier: Évêque de Pamiers (1318-1325), första volymen, Édouard Privat, Toulouse 1965, s. 371

Le Roy Ladurie, Emmanuel, Montaillou: en fransk by 1294-1324, övers. Sven Stolpe, Atlantis, Stockholm 1980 (1975), särskilt s. 236-240

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *