Handkolorerat träsnitt som visar påven Johanna.

En tysk bokillustration från 1470-talet visar påven Johannas barnafödande. Foto: Provenance Online Project (CC BY 2.0).

Mycket har sagts och skrivits om den kvinnliga påven Johanna, men har hon någonsin existerat?

Kanske rubriken får någon att studsa till. Fler verkar tro på Johanna än på de två myter vi tidigare tittat på i den här serien, medeltida kyskhetsbälten och rätten till första natten. Är man intresserad av historia är det dock viktigt att så gott det nu går fastställa vad som verkligen hänt, och som vana läsare av bloggen vet finns det gott om andra, säkert belagda kvinnliga normbrytare — hertiginnan Ingeborg, Marie av Frankrike, Sikelgaita av Salerno

Berättelsen om påven Johanna

Berättelsen om påven Johanna skrivs först ner under 1200-talet. Den handlar om en kvinna född i Mainz av engelska föräldrar, en kvinna som sägs ha antagit manlig identitet för att kunna följa med sin älskare till den helmanliga universitetsvärlden. Hennes studier går så bra att hon med tiden kommer till Rom, där hon, fortfarande som man, inleder en karriär vid kurian (påvens regering och centrala förvaltning). Med tiden väljs hon till påve. Efter två år blir hon dock gravid, och det bär sig inte bättre än att hon föder sitt barn mitt under en kyrklig procession. Enligt vissa versioner dör hon på grund av komplikationer vid förlossningen, enligt andra eftersom hon stenas till döds av en uppretad folkmassa. Hennes son överlever dock och ska med tiden ha blivit biskop av Ostia.

Det finns ett antal problem med att se den här berättelsen som historisk sanning. Till att börja med förlägger de medeltida författarna den omväxlande till 850-talet och slutet av 1000-talet, nästan 250 års skillnad. Det finns inget spår av Johannas dramatiska död vare sig i källor från det tidigare eller senare tillfället, vilket är märkligt med tanke på vilken skandal händelsen borde ha utgjort och med tanke på att det trots allt gällde kristenhetens högste ledare på jorden. Dessutom finns det inga luckor i påvelängderna där Johannas dryga två år vid makten kan fogas in.

Konspiration i kurian?

Men man har väl läst Dan Brown — det kanske rör sig om en konspiration? Kurian kan ha raderat alla spår av den kvinnliga påven. Den teorin stämmer dock dåligt med att kyrkan (som vi ska se nedan) använde sig av berättelsen för att få igenom sin politik, och att det är just kyrkliga författare som börjar sprida berättelsen under 1200-talet. Det är också svårt att se hur man skulle ha fått med påvedömets fiender på konspirationen. Trots allt fanns det gott om författare som ofta och gärna argumenterade mot Rom, och dessa borde ha sett nyheten om en kvinnlig påve som välkommen ammunition. Ta till exempel Fotios I, patriark i Konstantinopel just under 850-talet. Han gick gärna till storms mot den västkristna kyrkan men skriver inte ett ord om Johanna.

Ibland håller man fram den påvliga kröningsritualen som ett slags bevis för Johannas existens. Det finns nämligen uppgifter om att den nya påven under sin kröning fick sätta sig på en tron med ett hål i sitsen, varpå en kardinal placerad under tronen undersökte den helige faderns familjejuveler för att garantera att det inte var en kvinna som infiltrerat kurian.

De här uppgifterna kommer visserligen från medeltida källor, men de är ändå inte vidare övertygande. Det rör sig om författare som återger folkliga rykten, och i de många och detaljerade texter som beskriver påvekörningar finns inget om en sådan inspektion. Proceduren verkar inte heller särskilt logisk. Det räcker inte med ett hål i tronen; för att kardinalen ska kunna göra sin plikt krävs också en omärklig inspektionslucka i kröningsdräkten, och det är svårt att se hur en sådan skulle ha fungerat på ett smidigt sätt. Till sist, varför förlägga inspektionen till själva kröningen om poängen var att undvika en skandal? Det rör sig trots allt om en jätteceremoni med hundratals om inte tusentals vittnen. Vad ska kardinalen göra om det faktiskt sitter en kvinna på tronen?

En användbar myt

Nej, påven Johanna är en myt. Det är dock intressant hur användbar myten varit för flera olika aktörer under historiens gång. Kyrkan använde den i de medeltida debatterna om kvinnliga präster — klart vi inte kan ha kvinnliga präster, se hur det gick med Johanna. Efter reformationen kunde sedan protestanter använda sig av den för att angripa katolikerna. Idag har historiker gått över från att vederlägga myten, något man för övrigt ägnat sig åt sedan slutet av 1500-talet, till att analysera den och ta reda på vad dess återberättande kan avslöja om det förflutna.

 

Källor

Boureau, Alain, The Myth of Pope Joan, engelsk övers. Lydia G. Cochrane, University of Chicago Press, Chicago 2001

”Pope Joan” på engelskspråkiga Wikipedia (Artikeln “Pope Joan” på engelskspråkiga Wikipedia; hämtad 2015-05-07)

Comments (2)

  1. Annen Bertelin Lindgren

    Svara

    Historien om påven Johanna är kittlande men jag har aldrig riktigt trott på den. Min man däremot är bergsäker på att den faktiskt fanns en kvinnlig påve, och tar gärna upp den när vi diskuterar min vilja att konvertera till katolicismen – av någon anledning tycker han att den bevisar hur fel katolska kyrkan har.

    Det var en intressant artikel, och jag ser att Du skrivit mycket annat intressant också. Jag kommer läsa mer!

    Med vänlig hälsning

    Annen Bertelin Lindgren

    • admin

      Svara

      Hej Annen! Jättekul att du tyckte artikeln var intressant, och jag hoppas att du ska hitta mycket annat på webbplatsen. Allt gott!

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *