Målning av Jeanne d'Arc i strid.

Jeanne vid striderna utanför Orléans, som Jules Eugène Lenepveu föreställde sig scenen i slutet av 1880-talet. Väggmålning i Panthéon, Paris. Foto: Tijmen Stam (CC BY-SA 2.5).

Jeanne ser det som sitt uppdrag att bryta belägringen av Orléans, men stadens herrar vill inte ha hjälp. Då tar hon själv kommando över hären. 

Året är 1429, och i förra inlägget övertygade Jeanne Frankrikes tronföljare att hon verkligen är sänd av Gud för att befria det belägrade Orléans. Nu återstår att driva bort de engelska trupperna från staden. 

Jeanne påbörjar den cirka 150 kilometer långa resan nordöst till Orléans. Frankrikes framtid hänger på hur belägringen av staden slutar, för Orléans kontrollerar en viktig bro över floden Loire som knyter ihop den norra och den södra delen av landet. Engelsmännen har redan erövrat norra delen, så tar de Orléans är Frankrikes dagar räknade.

Soldaterna som inte fick svära

Under resans gång förser tronföljaren Jeanne med en rustning, ett baner, en marskalk, två pager och två härolder, fem courserhästar avsedda för strid och minst åtta vanliga hästar, den sorts utrustning och det sorts följe som anstår en befälhavare. Jeanne går också in i den rollen. Väl i Blois, samlingsplatsen för de styrkor som ska förstärka det belägrade Orléans och de kanoner och förnödenheter som man ska föra med sig säger hon åt soldaterna att bikta sig för att få förlåtelse för sina synder, driver bort de prostituerade som tänkt följa hären och förbjuder med stor skärpa både plundring och svordomar.

Försvaret av Orléans sköts av en man som allmänt kallas Bastarden eftersom han är oäkta son till en av stadens tidigare herrar. Fredagen den 29 april blir händelserik för honom. När han hör att förstärkningar och förnödenheter närmar sig skickar han ut trupper för att gå till angrepp mot engelsmännen och hålla dem sysselsatta, så att kolonnen lättare kan ta sig fram till staden. Utanför murarna hamnar han dock öga mot öga med en synnerligen irriterad sjuttonårig kvinna i rustning — jungfru Jeanne, som han nu träffar för första gången. Utan att berätta något för henne har han och de andra befälhavarna bestämt att kolonnen ska ta en omväg för att undvika de engelska styrkorna, och hon menar att han försökt lura henne och istället lurat sig själv. Nu kunde hon ju inte göra någon nytta i strid med fienden.

Trots detta blir det ett triumfatoriskt intåg i Orléans samma kväll. Stadsbornas glädje känner inga gränser; de har hört att jungfrun bär med sig Guds hjälp och tränger sig nära för att få röra vid hennes häst. De styrande i staden är inte nödvändigtvis lika förtjusta, eller vet kanske bara inte hur de förväntas sköta sina uppgifter när tronföljaren skickat en helig kvinna. Källorna innehåller få detaljer men ger intrycket att Jeanne ser sig själv som härens högsta befälhavare medan de styrande mest försöker hålla henne på gott humör och, precis som när det gällde valet av färdväg till Orléans, inte berättar för henne vad som händer och vad de beslutar. Jeanne blir minst sagt frustrerad över detta. Vad gäller utfall mot engelsmännen menar stadens herrar att man måste invänta förstärkningar innan man kan göra något.

Svartvit bild av det senmedeltida Orléans.

Orléans som staden bör ha sett ut före belägringen 1428-1429.

Jungfrun tar över

Onsdagen efter ankomsten till staden ligger Jeannes marskalk och vilar när jungfrun stormar in och väcker honom. De himmelska rösterna har sagt åt henne att gå till anfall mot engelsmännen. En av hennes pager berättar att strid redan har utbrutit vid en av stadens portar, och Jeanne blir ursinnig över att hon inte har fått veta detta (heller). Hon rider till porten. De franska styrkorna har redan haft vissa framgångar, men engelsmännen är på väg att slå tillbaka. När de franska soldaterna ser Jeanne ger de dock ifrån sig ett vrål, kastar sig in i striden och driver undan sina fiender.

Jungfrun har börjat ta egna initiativ, och det gör stadens styresmän nervösa. När hon förbereder hon sig på att leda soldaterna ut mot fienden under fredagsmorgonen kommer provinsguvernören själv till porten och förbjuder henne att göra något utfall. Jeanne menar dock att det är hon som bestämmer, och hon har soldaterna på sin sida, så ett utfall är just vad det blir.

Man korsar floden för att anfalla en av engelsmännens tillfälliga befästningar på den södra banken men överraskas av ett engelskt anfall. Jeanne och en berömd äventyrare och befälhavare med smeknamnet La Hire, “Ilskan”, leder dock en motattack som snart går över i en fullskalig attack när resten av de franska styrkorna följer efter. Engelsmännen drivs tillbaka, och två av deras befästningar erövras.

Slaget om de två tornen

De styrande skickar nu bud till Jeanne om att de verkligen, verkligen bestämt att det inte ska bli några strider nästa dag, men hon bryr sig inte om dem. Som La Hires deltagande visar har hon åtminstone vissa befälhavare på sin sida. Nästa dag angriper man engelsmännens kanske viktigaste befästning, den som skyddar det södra fästet av den mäktiga bron över Loire — eftersom Orléans ligger vid brons norra ände har befästningen stor strategisk betydelse. Striden blir hård och vid middagstid såras Jeanne av en pil i bröstet, men hennes rustning har absorberat det mesta av kraften i skottet och hon återvänder till slaget. Till sist erövrar man bron, och den engelske befälhavaren Glasdale faller i floden och drunknar i sin rustning.

Nästa dag, en söndag, ställer engelsmännen upp i slagordning framför staden — och marscherar iväg. De har förlorat ett flertal befästningar och dessutom sin befälhavare, och nu överger de belägringen. Nio dagar efter Jeannes ankomst har Orléans befriats.

Religiös fanatism?

En intressant fråga är dock exakt vilken roll jungfrun själv har spelat i denna befrielse. Hon ska senare berätta att hon aldrig dödat någon, utan att hon har antagit rollen som banerförare just för att slippa döda. Hennes främsta bidrag till framgångarna verkar också vara att höja stridsmoralen. Kanske har hon blivit en så kraftfull religiös och nationell symbol att hon får soldaterna att kasta sig in i striden med dödsföraktande fanatism, vilket leder till seger.

Det vore dock fel att enbart kalla henne för en symbol. Det är Jeanne som tar initiativ till att slå tillbaka mot engelsmännen, vilket i princip innebär att hon tar över kommandot från de ledare av traditionellt snitt som hellre vill invänta förstärkningar. Att vänta var förmodligen en vettig strategi i sammanhanget, men Jeanne, soldaterna och åtminstone vissa av befälhavarna var övertygade om att Gud skulle ge dem segern, och det gjorde dem svåra att stoppa.

Jeanne har sagt att hon fått ännu ett uppdrag från Gud — att föra tronföljaren till Reims så att han kan krönas till kung. Reims är dock ockuperat av fienden. I nästa inlägg tittar vi på denna andra del av jungfruns uppgift.

 

Källa

Pernoud, Régine och Marie-Véronique Clin, Joan of Arc: Her Story, engelsk övers. Jeremy Duquesnay Adams, St Martin’s Griffin, New York 1999

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *