Oljemålning av Jeanne d'Arc på bålet.

Jeannes död som Hermann Anton Stilke föreställde sig scenen 1843.

Under fem månader försvarar sig Jeanne i en rättegång som mest liknar ett justitiemord. Sedan fångar man henne i en fälla.

England har ockuperat halva Frankrike, men Jeanne har bidragit till stora segrar för den franske kung Charles. I förra inlägget fängslades hon dock av sina fiender.

Den engelska ockupationsmakten vill undanröja jungfru Jeanne — hennes berömmelse har samlat fransmännen och till och med gjort det svårare att rekrytera nya engelska soldater. Universitetet i Paris, en kyrklig institution, står på deras sida och har länge anklagat jungfrun för kätteri. Om man skulle avrätta henne för just kätteri skulle det även svärta ner kung Charles och därmed främja den engelska saken. Sagt och gjort, universitetet begär att burgunderna ska utlämna den misstänkta kättaren till dem för en kyrklig rättegång.

Två flyktförsök

Jeanne gör ett första försök att fly när hon sitter fången i borgen Beaurevoir. Hon lyckas låsa in den vakt som bevakar henne, men grips av en portvakt innan hon kan komma undan. Samtidigt hittar universitetet en representant i sin tidigare rektor Pierre Cauchon, omkring sextio år gammal och biskop av Beauvais. Han är en av den lokala engelska regentens förtrogna och har allt att vinna på att röja Jeanne ur vägen.

Cauchon förhandlar om ett utlämnande under hela sommaren 1430 och beger sig även till Beaurevoir för att träffa fången. Det är oklart vad som händer under mötet, men strax därefter gör jungfrun ett nytt försök att fly, eller möjligen att ta livet av sig. Hon hoppar från det torn där hon sitter inspärrad, skadar sig och förs tillbaka till cellen. När man fråga varför hon hoppat säger hon att hon hört att hon ska säljas till engelsmännen.

Den 6 december avtalar Jean av Luxembourg, den burgundiske ädling som håller Jeanne fången, att lämna över henne till universitetet i utbyte mot tiotusen touriska pund. Jungfrun flyttas flera gånger tills hon julaftonen 1430 spärras in på slottet Bouvreuil i Rouen, högkvarter för den engelska ockupationen. Eftersom hon ska åtalas för kätteri ska hon egentligen placeras i ett kyrkligt fängelse och bevakas av kvinnor, men istället behandlas hon som en krigsfånge. Hon bär nu fotbojor dygnet runt och omges av fem vakter som hon säger vill våldta henne. Så vitt vi vet sker aldrig detta, möjligen för att hustrun till den engelske regenten i Frankrike griper in.

Crossdressing — ett brott mot kyrkolagen

Som biskop av Beauvais får Cauchon egentligen inte sitta till doms i Rouen, men ett specialtillstånd utfärdas, och den 9 januari 1431 tar rättegången sin början. Jeanne är lika vältalig som alltid. Hon klarar sig ur teologiska fällor på ett sätt som förbluffar de närvarande, och möjligen är det därför man till sist både förbjuder åskådare och slutar återge hennes exakta yttranden i protokollet. Cauchon och hans medhjälpare bryter mot flera av de grundläggande reglerna för en kyrklig rättegång; Jeanne får ingen advokat, anonyma anklagelser framförs mot henne och man gör över huvud taget aldrig något formellt åtal — domarna kan inte peka på några egentliga grunder för ett sådant. Man försöker angripa henne för bristande lydnad mot kyrkan, men innan hon kan säga för mycket varnar en samvetsgrann förhörsledare henne att detta är något som medför stor fara. Cauchon blir enligt ett vittne “ytterst irriterad”, och förhörsledaren lämnar hastigt Rouen.

I brist på andra åtalspunkter blir omständigheten att Jeanne gått klädd i manskläder allt viktigare. Det som vi idag kallar för crossdressing är vid den här tiden ett brott mot kyrkolagen, men lagen gör också undantag som rimligen gäller för Jeanne, och det finns flera berättelser om kvinnliga helgon som klätt sig som män. Domarna har dock inget annat att förlita sig på.

Månaderna går, och kyrkomän som inte står engelsmännen lika nära som Cauchon blir allt mer kritiska till processen. Engelsmännen börjar också bli kritiska, för rättegången tycks inte ge något resultat. Man behöver bevisa kätteri, och egentligen även att jungfrun är en återfallen kättare, det vill säga att hon har ertappats, lovat att följa kyrkans lära och sedan ertappats än en gång. Det är främst då som dödsstraff kan utdömas.

En dödlig fälla

Oljemålning av Jeanne d'Arc under förhör.

Jeanne förhörs i sin cell i Paul Delaroches målning från 1824.

Den 24 maj ordnar Cauchon en märklig session på en av stadens begravningsplatser. Kanske är meningen att skrämma Jeanne, för efter en förmanande predikan får hon en kortfattade förbindelse att skriva på. Den går bland annat ut på att hon inte får bära vapen eller manskläder eller klippa håret kort, och domarna säger att hon kommer att brännas om hon inte skriver under. Jeanne ritar en cirkel och ett kors på papperet. Vid det här laget har hon ju lärt sig skriva sitt namn, så kanske är detta ett knep för att senare kunna hävda att förbindelsen inte gäller.

Sedan begär jungfrun att få bli förd till ett kyrkligt fängelse utanför engelsmännens kontroll. Hon har ju gjort som de vill. Istället förs hon tillbaka till sin vanliga cell, för den förbindelse hon just accepterat är en fälla.

Tre dagar senare har Jeanne tagit på sig manskläderna igen. Vittnesmålen går isär; kanske beror det på att någon försökt våldta henne medan hon burit löst sittande kvinnokläder, kanske på att vakterna tagit  kvinnokläderna och kanske på att hon helt enkelt inte inser faran och tycker att hennes fiender struntar i sin del av avtalet, att föra henne till ett bättre fängelse och låta henne gå i kyrkan. Hur som helst kan Cauchon nu hävda att hon brutit mot överenskommelsen, att hon inte lyder kyrkan utan är en återfallen kättare.

Döden på bålet

Morgonen den 30 maj berättar man för Jeanne att hon ska brännas på bål samma dag. Hon börjar gråta, slita sitt hår och klaga över det orättvisa sätt hon behandlats på.

När kyrkan finner någon skyldig till kätteri ska den anklagade föras över till det världsliga rättssystemet för att där dömas till ett visst straff. Istället förs Jeanne direkt till Rouens gamla marknadsplats av en stor trupp engelska soldater vars befälhavare skyndar på bödeln. Här finns ändå ett exempel på medmänsklighet, för när Jeanne ber om ett kors är det en engelsk soldat som sätter ihop ett litet sådant åt henne av två pinnar. En munk ger sig av för att hämta ett ordentligt kors från en kyrka i närheten.

Jeanne binds fast vid pålen och elden tänds. Munken kommer tillbaka med korset och håller upp det framför hennes ögon. Hon prisar Gud, Jesus och helgonen medan lågorna stiger runt henne, och hon ber dem ta emot hennes själ. Hennes sista ord blir ett högt ropat “Jesus!”.

När lågorna falnat kastas Jeannes aska i floden Seine för att ingen ska kunna få tag i den och spara några reliker. Hon var nitton, och av sina två sista levnadsår hade hon tillbringat ett i fångenskap och ett som jungfru Jeanne, Orléans befriare, den mest berömda kvinnan i Europa.

Nitton år efter avrättningen i Rouen var det politiska läget ett helt annat. Efter att kung Charles erövrat staden tog han initiativet till en undersökning av omständigheterna kring Jeannes död, och en ny rättegång inleddes. År 1456 förklaras den första rättegången för ogiltig, och därmed hade legenden om Jeanne påbörjat ett segertåg som resulterat i otaliga böcker, pjäser, målningar och filmer — men det är en annan historia.

Kvinnliga krigare tar nu paus över jul och nyår och kommer tillbaka den 10 januari!

 

Källor

Kostick, Conor, “Women and the First Crusade: Prostitutes or Pilgrims?”,  i Victims or Viragos?, Christine Meek och Catherine Lawless (red.), Studies on medieval and early modern women, del 4, Four Courts Press, Dublin 2005, s. 68 (medeltida crossdressing)

Pernoud, Régine och Marie-Véronique Clin, Joan of Arc: Her Story, engelsk övers. Jeremy Duquesnay Adams, St Martin’s Griffin, New York 1999

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *