Oljemålning av Jeanne d'Arc som förs bort av soldater.

Jeanne tas till fånga av burgunderna — i alla fall var det så här Adolf Alexander Dillens föreställde sig scenen omkring 1850.

Jeanne tänker fortsätta kampen mot ockupationen med eller utan kungligt stöd, men hennes rädsla för förräderi kan vara befogad.

I förra inlägget kröntes den franske tronföljaren Charles till kung, i princip tack vare Jeanne — men när han därmed uppnått sitt mål vill han inte längre föra krig mot de engelsmän och burgunder som ockuperat halva landet utan hellre satsa på diplomati. Jeanne har andra planer. 

Charles blir förmodligen ganska förvånad när han hör att Jeanne, hennes anhängare hertigen av Alençon med flera adelsmän givit sig av för att angripa det ockuperade Paris. Den åttonde september stormar de stadens murar i ett anfall som pågår från middagstid till efter skymningen. Då träffas Jeanne av en armborstskäkta i ena låret. Hon insisterar på att man fortsätter försöka inta befästningarna, men eftersom det är mörkt, männen är trötta och jungfrun sårad avbryts anfallet. Jeanne bärs mot sin vilja iväg för att få vård.

Full reträtt

Kungen har trots allt hållit sig i närheten, och när anfallet nu misslyckats beordrar han trupperna att förstöra de belägringsarbeten de utfört under dagen. Under morgonen beordrar han reträtt, och några dagar senare kommer beskedet att hären ska återvända hela vägen till floden Loire, 120 kilometer söderut. Jeannes reaktion på detta är förmodligen kraftfull, men Charles tänker inte riskera sina planer för fred med Burgund.

Energin och optimismen från vårens och sommarens segrar har nu försvunnit, och den stora armén driver isär. Jeanne vilar ut i tre veckor i staden Bourges som gäst till kungens finansrådgivare. Rådgivarens hustru blir god vän med henne och berättar senare hur jungfru Jeanne ombeds att vidröra rosenkransar och andra kultföremål för att helga dem men skrattar och säger “vidrör dem själv, det gör lika stor nytta som om jag gör det!”

Jungfru Jeanne blir adlig

Kungen har en tendens att befordra sina favoriter bara för att sedan bli missnöjd med dem och störta ner dem igen. Kanske är det detta som drabbat Jeanne, men hon är fortfarande alltför populär för att kunna behandlas hur som helst. För att hon inte ska förstöra de diplomatiska ansträngningarna får hon därför ett uppdrag — att stoppa de banditer som dragit nytta av kriget för att etablera en maktbas i centrala Frankrike. I november 1429 får hon med sig en styrka med befälhavare och lyckas inta ett banditfäste, men vid de laglösas huvudfäste La Charité-sur-Loire gör den hårda vintern, bristen på män och ammunition och det faktum att kungen vägrar skicka förstärkningar att belägringen misslyckas. Ett bevarat brev med begäran om stöd visar dock att Jeanne nu själv undertecknar sina meddelanden med skakig handstil; tydligen håller hon på att lära sig skriva.

Jungfrun tillbringar vintern nära Orléans, och att döma av de säkrare signaturerna på brev från våren 1430 övar hon flitigt med pennan. Under julen kommer budet att kungen adlat henne och hennes familj — förmodligen en klen tröst efter höstens händelser — och när mars kommer förbereder hon sig för att gå i strid igen. Både engelsmän och burgunder har nu gått på offensiven, men engelsmännen har haft svårt att rekrytera nya soldater på grund av rädsla för jungfrun i Frankrike. Nyheterna om vad som hänt på kontinenten har spridit sig även i England.

Runt den förste april ger sig Jeanne av med en liten styrka frivilliga. Enligt en av våra krönikörer sker det även denna gång utan Charles vetskap, men det är också möjligt att kungen helt enkelt tagit sin hand från henne. Nu är det nämligen inte längre fråga om några hästar, pager och härolder; marskalken och brodern Pierre är fortfarande med henne, men hon framstår nu mer som en av de många anförare som rekryterat en egen styrka än som den överbefälhavare hon tidigare gjort anspråk på att vara.

Kraftig artilleribeskjutning

Återigen rör sig Jeanne mot parisområdet. På vägen strider man med en anglo-burgundisk styrka, driver dem på flykten och tar deras ledare till fånga. Den 13 maj är man tillbaka i Compiègne nära huvudstaden. Jeanne och hennes styrkor deltar i ett försök att undsätta det närbelägna Choisy som burgunderna erövrat, men slås tillbaka under kraftig artilleribeskjutning. Två dagar senare gör man ett försök att överraska fienden genom en kringgående manöver via en annan stad, men befälhavaren där är på väg att byta sida, och man får dra sig tillbaka även härifrån.

Nu närmar sig burgunderna själva Compiègne. Flera herrar som deltagit i försöken att undsätta Choisy sätter sig i säkerhet, men Jeanne och de trehundra eller fyrahundra man som följer henne stannar kvar.

Blev Jeanne förrådd?

Den 23 maj lämnar Jeanne och hennes styrka Compiègne för att tillsammans med andra genomföra ett överaskningsanfall mot ett fiendefäste. Försvararna skingras men lyckas samla sig igen, och det ger andra burgundiska styrkor tid att skynda till deras undsättning. Ställda inför dessa förstärkningar drar sig fransmännen tillbaka mot Compiègne, och Jeanne rider bland de sista för att skydda återtåget. Omkring halv sju på kvällen närmar hon sig staden med fienden i hälarna — och porten stängs framför henne.

Det finns uppgifter om att Guillaume de Flavy som leder försvaret av Compiègne är rädd för att staden ska falla om fienderna tränger in genom porten, och att det är därför han beordrar att den ska stängas. Det rör sig dock inte om en stor stadsport utan om en mindre öppning i en av yttermurarna, och fiender som tränger in där bör kunna hejdas. Varför ger han då denna order? Blir Jeanne till sist förrådd, som hon fruktat och som flera samtida källor hävdar att hon blev?

Detta är en av de historiska gåtor som aldrig lär få sin lösning, men det saknas varken samtida eller moderna förslag till motiv för förräderi. Är manliga militärer avundsjuka på Jeannes rykte och irriterade över att en kvinna fått en ledande ställning? Har hertigen av Burgund mutat Guillaume de Flavy, eller håller denne på att bygga upp en egen maktbas med Compiègne som centrum och inser att Jeanne kommer att bli ett hinder?

Vad som än händer kan jungfru Jeanne nu inte komma undan de förföljande fienderna. Hon blir neddragen från sin häst och tagen till fånga.

I nästa inlägg följer vi Jeanne under det sista, dramatiska året i hennes liv.

 

Källa

Pernoud, Régine och Marie-Véronique Clin, Joan of Arc: Her Story, engelsk övers. Jeremy Duquesnay Adams, St Martin’s Griffin, New York 1999

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *