Målning av Jeanne d'Arc

Jeanne d’Arc som konstnären Dante Gabriel Rosetti föreställde sig henne 1863.

Jeanne och hennes följeslagare når till sist tronföljaren. Han köper inte helt att hon är sänd av Gud.

I förra inlägget såg vi hur Jeanne, en flicka från landet, gick till staden Vaucouleurs herre och begärde hjälp att nå Frankrikes tronföljare Charles. Gud hade nämligen sänt henne dit. Stadens herre trodde inte ett ord av detta, men ett år senare hade Jeanne övertygat hela Vaucouleurs, och en expedition utrustades.

Jeanne och hennes följeslagare färdas de på natten för att undvika de engelska och burgundiska trupper som rör sig i området — hertigen av Burgund kontrollerar stora områden norr och öster om Frankrike, och han är allierad med engelsmännen. Det tar sex dagar för dem att rida genom fiendeland på vägar som tar dem så långt som möjligt från fiendegarnisoner, och som ibland tvingar dem att korsa strida floder som svällt av vårens snösmältning. Resan går utan problem, förutom att Jeanne saknar de dagliga gudstjänster hon brukat gå på i Vaucouleurs.

Att ta sig in vid hovet

Efter att de nått tronföljarens domäner tar det ytterligare fem dagar till Chinon, den stad där Charles håller hov. Enligt traditionen rider sällskapet in i staden mitt på dagen den 4 mars 1429. Deras ankomst leder till viss uppståndelse, och budbärare och adelsmän kommer ner från det väldiga slottet som höjer sig över stadens spetsiga takåsar för att fråga ut Jeanne, men hon får inte någon inbjudan att ge sig upp dit för att träffa Charles.

När tronföljarens män återvänder till slottet menar hälften av dem att flickan är galen, men de andra säger att han i alla fall bör lyssna på henne. Det verkar som om Charles håller med den första gruppen. Då anländer dock ett brev från herr Robert i Vaucouleurs som berättar vad som hänt där, och den rapporten från en betrodd adelsman är tillräckligt för att få tronföljaren att tänka om.

Jeanne sätts på prov

Efter solnedgången dagen efter deras ankomst vandrar Jeanne och hennes följeslagare till sist upp mot slottet. Där väntar hundratals adelsmän och adelskvinnor i en sal upplyst av facklor och levande ljus, en syn långt bortom vad en ung kvinna från landet sett förut. Ögonvittnen beskriver henne senare som “mycket ödmjuk” medan greven av Vendôme presenterar henne för de närvarande. Charles har bestämt sig för att sätta henne på prov. Jeanne borde ju inte ha någon aning om hur han ser ut, så när hon kommer in i salen drar han sig undan, och när hon ändå helt enligt hovetiketten hälsar honom som kung försöker han få henne att tro att hon tagit fel. Jeanne låter sig dock inte luras. Detta ses snart som ett av flera tecken på att hon verkligen är sänd av Gud, men vi ska komma ihåg att hon hade sex följeslagare som mycket väl kan ha pekat ut eller beskrivit kungen.

Med sedvanlig övertygelse och retorisk perfektion berättar jungfru Jeanne nu för tronföljaren att hon kommit på Guds vägnar för att stoppa engelsmännen och se till att han kröns till kung, det vill säga att uppfylla just de två mål som bör ha varit Charles främsta. Charles berättar också senare för sina hovmän att jungfrun talat med honom om en hemlighet som bara Gud kunde känna till, vilket gjorde att han litade på henne — men den tilliten hindrar honom inte från att kontrollera henne vid varje tillfälle. Hon frågas snart ut av teologer och andra kyrkans män som försöker utröna om hon verkligen är sänd av Gud.

De främsta av de intellektuella som flydde från Paris när engelsmännen tog staden finns dock i Poitiers, en dagsresa söderut, och snart flyttar Charles det kungliga hushållet dit. Under tre veckors tid får även dessa lärde grilla Jeanne vid planerade så väl som oförberedda utfrågningar, detta samtidigt som kvinnliga agenter observerar henne i hemlighet och budbärare skickas till hennes hemtrakter för att undersöka hennes bakgrund. Vid ett tillfälle skickas också hovdamer in för vad vi idag skulle kalla för en gynekologisk undersökning. Man vill vara helt säker på att jungfrun verkligen är en kvinna, och att hon verkligen är en jungfru. Mycket av kraften i Jeannes framtoning ligger i traditionen av heliga jungfrur, som alla vet står närmare Gud än vad vanligt folk gör.

“Vet att jag är härens ledare”

Jungfrun är dock verkligen en jungfru. Hon klarar också de andra proven, som hon mest verkar se som rena formaliteter. När ett par av de lärde kommer till det hus där hon bor för att ställa fler frågor skämtar hon glatt med dem och ber dem ta diktamen när de ändå är där. Hon har nämligen aldrig fått lära sig skriva, och nu vill hon skicka ett brev — ett brev som finns bevarat.

+Jesus Maria+
Konung av England, och ni, hertigen av Bedford, som kallar er regent av kungariket Frankrike; ni, William de la Pole, greve av Suffolk; sir John Talbot; och ni sir Thomas av Scales, som kallar er den nämnde hertigen av Bedfords män, förlika er med himmelens Konung; lämna till jungfrun, som sänts hit av Gud, himmelens Konung, nycklarna till alla goda städer som ni har tagit och skändat i Frankrike. Hon är helt beredd att sluta fred om ni vill göra upp räkenskaperna med henne genom att lämna Frankrike och betala för ockupationen. […] Konung av England, om ni inte gör detta, vet att jag är härens ledare, och på varje plats jag träffar på era män i Frankrike ska jag tvinga dem att ge sig av vare sig de vill eller inte. Och vill de inte lyda ska jag döda dem alla en efter en; jag har skickats hit av Gud, himmelens Konung, för att helt driva ut er ur Frankrike. Och vill de lyda ska jag visa dem nåd. […]

Om engelsmännen mot all förmodan varit okunniga om jungfruns existens tidigare så kände de definitivt till henne nu. Samtidigt rapporterar de lärde till Charles att de inte funnit något ont i henne. Det är kort sagt dags att befria det belägrade Orléans, vilket vi kommer till i nästa inlägg.

 

Källa

Pernoud, Régine och Marie-Véronique Clin, Joan of Arc: Her Story, engelsk övers. Jeremy Duquesnay Adams, St Martin’s Griffin, New York 1999

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *