Förmodligen dansade man till medeltidens ballader. Här ser vi dansande bönder i Albertus Pictors väggmålning i Härkeberga kyrka, Uppland, från omkring 1480.
För några dagar sedan skrev jag om nedanstående ballad i blogginlägget Balladen om den oövervinneliga Kerstin, och nu har läsare bett att få hela texten. Sagt och gjort — här följer vad redaktörerna bakom Sveriges medeltida ballader kallar ‘Syster befriar broder’, version B (den variant som jag citerade ur i inlägget). Jag har moderniserat stavningen och lagt till skiljetecken och mellanrubriker för att underlätta läsningen, och ord som kan vara svåra för en nutida läsare förklaras via länk eller inom hakparentes. Omkvädet finns bara med i den första och sista strofen trots att det är avsett att upprepas genom hela sången.
Lägg märke till att det finns ytterligare sju svenska versioner, så den som vill läsa mer uppmanas gå till källan: bokverket Sveriges medeltida ballader (Svenskt visarkiv, Stockholm 2001) där balladen finns under titeln ‘Syster befriar broder’ i band 5:1, sidorna 16-25.
Syster befriar broder (SMB 202, version B)
Kungen har fångat jungfruns bror
Och jungfrun hon gick för sin moder att stå
(Falken då)
“Hade icke jag en broder?”
(Man spelar i paulun)
“Du hade en broder både fager och fin
Den har kungen till fången sin”
“Och skaffa mig sadel och skaffa mig häst,
idag vill jag bli min broders gäst
Och skaffa mig kläder och skaffa mig spjut,
och jag skall taga min broder därut”
“Du står där smal som en liljerot,
hur vill du taga din broder ut?”
“Och vara nu huru jag vara vill,
men jag skall visa att jag är flicka därtill!”
Och jungfrun tog på sin silkessydda särk,
det var hennes egna händers verk
Och jungfrun tog på sig den kjortelen blå,
och rödaste guldet i sömmarna låg
Och jungfrun tog på sig den kjortelen röd,
och rödaste guldet hon på golvet strör
Jungfrun tog på sig den tröjan grön,
hon lyste både fager och skön
Jungfrun tog på sig båd’ strumpor och skor
Hon tog sitt spjut men intet flor
Jungfrun drog på sig de handskarna små,
och så månde hon åt stallet gå
Hon skådar den vita, hon skådar den grå,
den yppersta lad’ hon guldsadel uppå
Framme i kungsgården
Och jungfrun hon red sig till konungens gård,
och ute för henne kungens frilla hon står
“Och hör du kungens frilla,
är din konung hemma?
Och hörer du vad jag säger dig,
var sitter min broder? Det frågar jag dig”
“Han sitter i det tornet blå,
och ingen riddare kommer dit att gå”
Jungfrun hon gick uppför högan lofts spång
Hennes broder han lyddes uppå [hörde] hennes gång
Och jungfrun hon klappar med fingrarna små:
“Statt upp min broder, drag låset ifrå’!”
“Och huru skulle jag draga låset ifrå’?
Jag sitter här smidd i järn och stål!”
“Hör du min broder vad jag säger dig —
hvi [varför] lät du binda och fängsla dig?”
“Mig band ej fyra, mig band ej fem,
mig bundo femtusen kungens hovmän”
“Jag står här smal som en liljerot,
femtusen skulle ej binda min ena fot
Jag står här ung som ett liljevand,
femtusen skulle ej bundit min ena hand!”
Jungfrun slår till
Jungfrun sparka till dörren med sin stora tå
så lås och gångjärn de gingo ifrå’
Och jungfrun sparka till dörren med sin ena fot
så dörren sprang andra väggen emot
Och jungfrun tog sin broder ur tornet blå
Dit satte hon kungens prinsar två
Jungfrun satte sin broder på gångarens bak
Så red hon därifrån uti gott mak
Och när som hon kom i rosende lund,
där mötte hon kungen i samma stund
“Och hör du jungfru fager och fin,
var haver du tagit fången min?”
“Jag tog honom ur det tornet blå
Dit satte jag dina prinsar två
Fången din är brodern min
och en av oss skall följa dig hem”
Och jungfrun hon svingar sin gångare kring
Femtusen hovmän lad’ hon i en ring
Och jungfrun hon svingar sitt blodiga svärd:
“Vet du konung, att detta är du värd!”
Så satte hon sin broder på gångarens bak,
och så red hon hem uti gott mak
Och jungfrun hon red sig till sin moders gård,
och ute för henne dess moder hon står
“Du var nu välkommen, kär dotter till mig,
och så kär sonen du förer till mig!
Och lät oss nu gå uti stenstugan in,
där haver jag blandat mjöd och vin”
“Min moder, jag lofte [lovade] ju eder så
(Falken då)
att vi skulle hemkomma båda två”
(Man spelar i paulun)