Målning av kvinna som dubbar riddare

Edmund Leightons målning The Accolade från 1901 säger kanske mest om konstnärens samtid, men de medeltida storkvinnorna var verkliga.

Medeltidens mäktiga familjer överlevde inte utan kompetenta kvinnor, men hur vanligt var det egentligen att en hustru eller en mor fick ta över tömmarna?

I George R. R. Martins Sagan om is och eld (och TV-serien Game of Thrones som bygger på böckerna) skymtar mäktiga adelskvinnor förbi. De har fått makt inom ramen för Västeros länsväsende och deltar med liv och lust i floran av politiska intriger. Har Martin hittat på detta, eller finns en bakgrund i den verkliga medeltiden? Hade periodens stormän sällskap av storkvinnor?

Ja, det hade de faktiskt. En adelshustru skulle till att börja med föra befäl över familjens väldiga hushåll, något som gav ett nog så stort inflytande på det lokala planet. Hennes liv kunde dock även ta en mer dramatisk vändning. Vi har varit inne på storkvinnorna ett par gånger tidigare på den här bloggen, men låt oss nu titta på dem lite mer i detalj.

Kvinnliga ledare under medeltiden?

Makt var något personligt under större delen av medeltiden. Här fanns inte dagens folkvalda församlingar och reglerande myndigheter, utan den lokale stormannen bestämde, och mycket hängde på att han gjorde ett bra jobb. Medlemmarna av hans hushåll, både släktingar och tjänare, var beroende av hans framgång. De som levde inom hans förläning eller motsvarande hade även de ett intresse av en stark och helst rättvis furste som kunde säkra välstånd och ett starkt skydd mot yttre fiender.

Det fanns dock gränser för vad stormannen klarade av ensam. Han kunde inte vara på två eller flera ställen samtidigt när förläningen måste skötas, intressena vid hovet bevakas och krig föras. Om han for på korståg, fängslades eller försvann på något annat sätt måste någon gå in och sköta det som inte kunde vänta. Om han avled utan en vuxen arvinge behövde det också finnas någon som kunde gå in fram tills att den son som förhoppningsvis hunnit födas blev myndig, för annars var allt stormannen byggt upp förlorat.

Vem kunde gå in? Vem förutom stormannen hade den egna familjens och inte någon annan adelsfamiljs bästa för ögonen, om nu den myndige sonen saknades? I många fall var det bara hustrun, eller ibland sin mor, som stormannen kunde vända sig till. Hon var pålitlig, om inte annat eftersom hennes eget öde hängde på familjens. Hon hade erfarenhet som ledare efter ett antal år av att styra ett stort hushåll, och dessutom ofta en egen mäktig familj i ryggen. Var det manliga överhuvud tillfälligt eller permanent frånvarande kunde hon ta över. Ett exempel på en sådan kvinna är Vilhelm Erövrarens dotter Adela (1058-1137), som blev grevinna av Blois och avgjorde konflikter, överlät mark och över huvud taget fungerade som medgreve till sin make och, senare, sin son — sin andre son, för den äldste hade hon gjort arvlös. Ett skandinaviskt exempel är hertiginnan Ingeborg Håkonsdotter.

Den farliga medeltiden

Så hur ofta hände det här? Hur ofta behövde en hustru eller för den delen mor kliva in och ta över?

Källorna är ofullständiga, så det blir fråga om informerad spekulation snarare än statistik. En som spekulerat är historikern Kimberly LoPrete, och hon argumenterar för att storkvinnor var vanligare än man gärna tror. Adelsmän reste mycket och behövde då någon som skötte deras affärer på hemmaplan. Medeltiden var dessutom en farlig tid även för adliga, och till sjukdom och olyckshändelser kan läggas riskerna som det politiska spelet förde med sig, fångenskap, lönnmord och en hastig död på slagfältet. Följde stormannen med på korståg kom han inte tillbaka på flera år. Det fanns en överhängande risk att han inte kom tillbaka över huvud taget.

Varje storman träffade en storkvinna

Ett exempel på hur vanliga storkvinnor kunde vara är Ivo av Chartres tid som biskop i just det nordfranska Chartres. Ivo var biskop under perioden 1095-1115, och under en stor del av den tiden var de tre ledande länsherrarna i området kvinnor som tagit över efter avlidna makar. Biskopen deltog under 17 år i det politiska spelet med den ovan nämnda Adela av Blois och mellan tio och tolv år med vicomtessan Alice av Le Puiset. Under åtta år var hans vidame eller världsliga talesperson adelsänkan Helisende, som sedan efterträddes av sin dotter Elisabeth. Ett annat franskt exempel är grevskapet Champagne, som under en tredjedel av perioden 1152-1285 styrdes av kvinnor. Under åtminstone 110 av dessa 133 år var en femtedel av grevskapets länsherrar också kvinnor.

LoPretes slutsats blir att antalet storkvinnor sällan var lägre än 10% av makthavarna i ett givet område, och att andelen ibland var så hög som 20%. Eller med andra ord: varje storman bör någon gång under sin karriär ha kommit i kontakt med en storkvinna, i det verkliga medeltida Europa så väl som i George Martins Västeros.

 

Källor

Berman, Constance H., “Gender at the Medieval Millennium”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013

Drell, Joanna H., “Aristocratic Economies: Women and Family”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith M. Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013

LoPrete, Kimberly A., “Gendering Viragos: Medieval Perceptions of Powerful Women”, i Victims or Viragos?, Christine Meek och Catherine Lawless (red.), Studies on medieval and early modern women, 4, Four Courts Press, Dublin 2005

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *