Foto av ett astrolabium lutat mot ett par böcker.

Ett astrolabium, det vill säga ett instrument som kan användas för att bestämma himlakroppars lägen. Astrolabier användes under medeltiden (exemplaret på bilden är dock från 1700-talet). Foto: Evan Bench (CC BY 2.0).

Vissa kvinnor nöjde sig inte med sin traditionella roll. Lärda män tog till astrologi för att hitta en förklaring.

För vana läsare av bloggen kommer det inte som någon överraskning: vi har inte många källor till kvinnors vardagsliv under medeltiden. Vad vi har är dessutom ofta uttryck för hur någon ville att samhället skulle fungera, inte en dokumentation av hur det fungerade – lagar som säger att kvinnor inte får driva mål i domstol eller ideal om att kvinnor inte bör arbeta på åkrarna. Ibland får vi dock glimtar av en verklighet som visar på ett glapp mellan teori och praktik, uppgifter om att kvinnliga normbrytare visst arbetade i jordbruket och talade inför rätten. Vi har även ett medeltida försök att förklara detta glapp.

Astrologiska förklaringar

Den text som gått till historien som Om de himmelska och jordiska världarnas uppbyggnad vill förklara universum och den mänskliga själen. Historiker har diskuterat exakt när den kom till, men förmodligen rör det sig om en kunskapssamling med en kärna från 800-talet som utvecklats fram till någon gång runt 1100. Var denna utveckling bedrivits är också oklart; troligen är det generationer av lärda i södra Tyskland eller möjligen dagens Schweiz som varit framme.

Förklaringarna drar åt astrologi och folklore, vilket är ovanligt i en tradition som vanligen höll sig till den kristna läran. I en sektion som innehåller allmän information om himlavalvet kommer en förklaring med relevans för vårt ämne:

När Venus och månen befinner sig med Saturnus i Saturnus hus, det vill säga i Stenbocken och Vattumannen, blir alla kvinnor som föds om dagen manliga kvinnor som dras till jordbruk, krigföring och byggnadsprojekt. De bryr sig inte om kvinnors parfymer, skor och kläder. De eftersträvar det som kännetecknar män, och deras makar invänder inte.

Manliga kvinnor?

“Manliga kvinnor” ovan är ett försök att återge latinets viragines, ett ord som vi har varit inne på tidigare på den här bloggen. Att vara manlig kvinna ansågs positivt. Man tänkte sig gärna manligt och kvinnligt som två halvor av en skala, och emellanåt — beroende på Venus och månen, tydligen — föddes en kvinna som låg ovanligt nära det manliga. För medeltidens lärde var det bara att gratulera henne till detta, för det manliga ansågs handla om förnuft, styrka och andra positiva egenskaper medan kvinnor ansågs dumma och svaga. Det kommer kanske inte som en överraskning att dessa teorier vanligen formulerades av män.

Bland de kvinnor som kunde kallas för viragines fanns bland annat adelshustrur som tog hand om familjens intressen när maken var på resa, eller fängslad, eller död. Stormän levde ett så pass farligt liv att sådana inhopp blev nödvändiga med jämna mellanrum, och historikern Kimberly LoPrete menar att politiska viragines var tillräckligt vanliga för att varje storman någon gång under sin karriär ska ha kommit i kontakt med en storkvinna.

Gott om normbrytare

Det vore intressant att veta exakt vilka kvinnor som författaren till de citerade raderna ovan vill förklara, men som så ofta när det gäller medeltida texter vet vi inte varifrån inspirationen kom. De tre århundraden när Om de himmelska och jordiska världarnas uppbyggnad verkar ha skrivits visar dock många prov på kvinnor som följde en med tidens mått mätt manlig bana, från drottningar som Ethelfled av Mercia och Sikelgaita av Salerno till abbedissor som Hildegard av Bingen. De exempel som vi känner till rör ju dessutom bara aristokrater som blev så kända att de nämns i källorna. Många kvinnor torde ha brutit mot normer när det inte fanns någon krönikeförfattare i närheten.

 

Källor

LoPrete, Kimberly A., “Gendering Viragos: Medieval Perceptions of Powerful Women”, i Victims or Viragos?, Christine Meek och Catherine Lawless (red.), Studies on medieval and early modern women, 4, Four Courts Press, Dublin 2005

Pseudo-Beda, De Mundi Celestis Terrestrisque Constitutione: A Treatise on the Universe and the Soul, ed. Charles Burnett, Warburg Institute Surveys and Texts, del 10, University of London, London 1985, citat på s. 54

 

Comments (4)

  1. Svara

    Jag har följt din blogg med stort intresse under en tid. Och kommer med säkerhet att fortsätta med detta. Här hämtar jag bland annat inspiration till mina historiska romaner.

  2. Erika

    Svara

    Hej.
    Vilken intressant och viktig blogg! Här finns mycket inspiration att hämta för en författare!
    Jag undrar dock lite över begreppet “starka kvinnor”. Det verkar vara synonymt med kvinnor som gör traditionellt icke-kvinnliga saker eller bryter normer. Är kvinnor som då sysslar med uppfostran, hemmet etc per definition svaga kvinnor? Blir män som sysslar med sådant svaga män? Eller starka för att de bryter sina normer?
    Är inte ute efter att kritisera utan bara lyfta frågan om orden stark och svag egentligen kan och borde kopplas till bestämda egenskaper eller sysslor. Orden är värdeladdade och när man tittar på deras innebörd också något irrelevanta, då det handlar vare sig om fysisk eller psykisk styrka (hur mycket psykisk styrka kräver det inte att uppfostra ett barn!).
    Tack igen för en fin blogg och för allt arbete som lagts ner i undersökningarna.
    Vänligen, “Erika”.

    • admin

      Svara

      Hej Erika, och tack för berömmet! Du har helt rätt om “starka kvinnor”. Jag har använt det uttrycket för att inte behöva överanvända “normbrytare”, men det blir mycket riktigt fel. Ska fundera på en bättre term att växla med!

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *