Bronsstaty från 1600-talet föreställande Matilda av Toscana.

Matilda av Toscana enligt en bronsstaty av Giovanni Lorenzo Bernini (1600-tal). Foto: Sailko (CC BY 3.0).

När diplomatin misslyckades gick Matilda av Toscana i krig mot kejsaren. Efter en strategisk miss var krisen ett faktum.

I förra inlägget följde vi den norditalienska adelskvinnan Matilda från 1067, när hon 21 år gammal följde med sin styvfar ut på fälttåg, och fram till 1077. Vid det laget var hon överhuvud för huset Canossa och den främsta stöttepelaren för påven Gregorius VII, som försökte skapa en stark kyrka utan världslig inblandning. Den ambitionen hade satt Gregorius på kollisionskurs med den tysk-romerske kejsaren Henrik IV, men Matilda lyckades förhandla fram en uppgörelse mellan dem när de träffades vid hennes huvudfäste Canossa.

Även efter Canossa försökte Matilda bidra till att lösa konflikten med diplomatiska medel, men det blev inte lättare av att Gregorius nu retade upp inte bara kejsar Henrik utan även ett antal tyska furstar som gjort uppror mot honom. Till sist bestämde påven sig dock för att stödja upproret. Henrik anklagade honom då för en lång lista av brott och utnämnde en viss Wibert av Ravenna till ny påve. Därmed var allt hopp om en diplomatisk lösning ute. Matilda och Gregorius skickade trupper mot Wibert.

Kvinnlig härförare i kris

Matilda framträder nu som befälhavare, och vi ska då komma ihåg att det medeltida system där barn lärde sig familjens yrke gällde även aristokrater. Hon hade vuxit upp i en konfliktfylld  miljö där hon knappast kunde undgå att lära sig om strategi och fälttåg — hennes familj hade varit inblandad i varenda större militär sammandrabbning i Italien under de föregående femtio åren. Hon hade dock inte särskilt mycket egen erfarenhet, och när kriget tog sin början verkar hon ha begått en rejäl strategisk miss. I oktober 1080 utmanövrerade Henriks allierade i Italien henne, isolerade en del av hennes här och krossade den nära borgen Volta.

I och med förlusten förlorade Matilda initiativet i kriget. Hennes anhängare började gå över till kejsarens sida, och hon fick fullt upp med att försvara sina kärnterritorier. Hon kunde inte hindra Henrik från att tåga ner till Rom, erövra större delen av staden och installera Wibert som påve. Som ledare för det väpnade motståndet mot kejsaren var hon samtidigt det logiska målet för hans propaganda. Hans lärda män släppte loss en storm av agitation mot henne, använde hela medeltidens kvinnofientliga tradition och anklagade henne bland annat för att ha störtat kejsardömet i krig genom en kvinnas bristande självbehärskning och för att ha en affär med Gregorius.

Över genusgränsen

Nu hade Matilda förstås egna kyrkomän och författare. De skriver hyllningar om hur hon red ut denna storm, jämför henne med bibliska hjältinnor som Debora, Jael och Judit och kallar henne för både dux och virago. Dux betyder “hertig”, alltså en manlig titel, och virago är vid den här tiden benämningen på en kvinna som agerar som en man, något som ansågs mycket positivt (åtminstone av de som drog fördelar av kvinnans agerande). Vad gäller härtågen under den här perioden verkar Matilda själv ha stått för strategi och militära förberedelser men lämnat kommandot på plats till underbefälhavare, sannolikt ett klokt drag med tanke på att det inte fanns någon som kunde ersätta henne om hon dödades eller togs till fånga.

Genom beslutsamhet, karisma och en talang för att se krigets politiska dimensioner lyckades Matilda i slutänden undvika en total kollaps för huset Canossa. Hennes levnadstecknare David Hay ser dock även en annan sida av hennes personlighet. Både Matildas få bevarade brev och den litteratur som skrevs för hennes räkning tyder på att hon hade ett etiskt tänkande och en oro för följderna av sina handlingar, inte minst beslutet att föra krig mot andra kristna.

Sikelgaita kommer tillbaka

Kejsaren intog alltså Rom, men Gregorius undsattes av maken till en annan kvinna som vi avhandlat här på Kvinnliga krigare — Sikelgaita av Salerno. Hennes make Robert Guiscard genomförde en egen invasion av den eviga staden, och med tanke på att Sikelgaita brukade följa maken på hans härtåg är det inte omöjligt att hon var med. Guiscard ville dock fortsätta sina försök att erövra det bysantinska imperiet, så han lämnade Rom och satte Gregorius i säkerhet i Sikelgaitas hemstad Salerno.

Reformsidans påve hade drivits bort från Rom, och Matilda hade drivits tillbaka till sin familjs gamla kärnområden uppe i norra Apenninerna. När den nöjde kejsar Henrik lämnade Italien gav han sina allierade på halvön ett uppdrag: att ge sig upp i bergen för att ge Matilda nådestöten. Den striden ska vi titta på i det tredje och sista inlägget i den här serien, och eftersom sommaren nu går mot sitt slut går vi tillbaka till normal bloggtakt och tar det inlägget redan om en vecka.

 

Källor

Hay, David J., The Military Leadership of Matilda of Canossa, 1046-1115, Gender in History, Manchester University Press, Manchester 2008

LoPrete, Kimberly A., “Gendering Viragos: Medieval Perceptions of Powerful Women”, i Victims or Viragos?, Christine Meek och Catherine Lawless (red.), Studies on medieval and early modern women, 4, Four Courts Press, Dublin 2005

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *