Foto av Matilda av Toscanas namnteckning.

Med darrande hand har en 61-årig Matilda här skrivit den namnteckning hon använde sedan hon blev ensam härskare av Canossa — “Matilda Dei gratia si quid est” (“Matilda, som om hon är något är det av Guds nåd”). Med andra ord, hennes makt hade inte beviljats av hennes fiende kejsaren utan av Gud.

Matilda vände krigslyckan i slaget vid Sorbara, men seger skulle kräva både ett bröllop och en hel mängd begravningar.

I del ett och del två i serien om Matilda av Toscana såg vi hur Matilda först lämnade sin make och sedan ärvde makten över det mäktiga norditalienska huset Canossa. Bådadera bröt mot tidens dominerande uppfattning om vad en kvinna kunde göra, men vem skulle protestera? Matildas familj var en av de mäktigaste i Europa, och påven Gregorius var beroende av hennes stöd i kampen mot den tysk-romerske kejsaren Henrik.

När krig bröt ut mellan Gregorius och Henrik 1080 stod Matilda mycket riktigt på påvens sida, men efter ett svårt nederlag fick hon fullt upp med att försvara sina kärnområden. Henrik kunde utan motstånd installera sin egen påve i Rom, och Gregorius skulle snart dö i exil i Salerno.

Seger i bergen — förlust i Rom

Gregorius fall lämnade Matilda som Henriks enda egentliga motståndare söder om Alperna, och hon var fortfarande svag efter sitt tidigare nederlag. När kejsaren återvände till Tyskland överlät han till sina allierade i Italien att ge hertiginnan nådastöten, och de dröjde inte med att tränga in i Matildas kärnområden uppe i den norra delen av bergskedjan Apenninerna. Där belägrade de en av hennes borgar, Sorbara, men nu var Matilda på hemmaplan, och hennes fiender hade underskattat hennes talang för överraskning och snabba förflyttningar. I gryningen dök hennes riddare upp som från ingenstans och utförde en blixtattack mot belägrarna, som led ett förkrossande nederlag.

Med Henriks allierade på flykt hade Matilda återtagit initiativet. Hon kunde nu gå på offensiven både militärt och propagandamässigt, och sommaren 1087 ledde hon en militärexpedition till Rom för att med vapenmakt installera den nyvalde påven Viktor III. Motståndet från Henriks påve och stadens kejsartrogna blev dock hårt. Efter långvariga strider på Roms gator och runt Peterskyrkan fick Matilda dra sig tillbaka norrut igen, plågsamt medveten om att den nye påven inte alls hade samma kamplust som den gamle.

Ett medeltida Mission: Impossible

Viktor III avled dock snart. Ännu en påve valdes, och den här gången fanns ingen som helst brist på kamplust — den nyvalde Urban II skulle inom några år utlysa det första korståget. Misslyckandet att installera Viktor späddes dock på av att kejsaren firat stora triumfer mot sina motståndare i Tyskland, och för att förena de antikejserliga krafterna gifte sig nu den 43 år gamla Matilda med den artonårige sonen till det bayerska huset Welf. Äktenskapet blev dock aldrig något mer än en politisk allians. Efter sex år skulle Matilda lämna sin andre make lika lätt som hon lämnat sin förste.

Henrik kunde nu inte längre ignorera det hot som Matilda utgjorde, och år 1090 korsade han åter Alperna med sin här för att börja erövra hennes landområden. Det hela utvecklades till en kris av samma slag som Matilda upplevt tio år tidigare, och till sist återstod än en gång bara hennes kärnområden uppe i Apenninerna. På hemmaplan var hertiginnan dock fortfarande synnerligen svårslagen. Hon tycks ha haft ett nätverk av spioner som rapporterade Henriks minsta rörelse, och två kejserliga belägringar, den sista riktad mot själva Canossa, slutade i kejserligt nederlag.

Henrik lämnade bergen, och Matildas här tillfogade hans stora förluster under återtåget. Segern lät hertiginnan isolera kejsaren både militärt och politiskt. Henrik stängdes in i nordöstra Italien, oförmögen att ens ta sig tillbaka till Tyskland, och där blev han sittande under tre år medan Matilda bland annat övertalade hans äldste son och hans drottning att gå över till den påvliga sidan. Drottning Euphraxia befann sig i Verona, och när Canossas spioner fick veta att hon var beredd att lämna sin make skickade Matilda in en hemlig styrka som hämtade ut henne i ett slags medeltida Mission: Impossible. Väl avhoppad intygade Euphraxia flera (förmodligen påhittade) berättelser om kejsarens perversioner, vilket blev till en stor propagandaseger.

Matilda triumferar

Till sist, i slutet av 1094 eller 1095, försökte Henrik återta initiativet genom ett anfall mot Matildas borg Nogara nära Mantua. När hertiginnan dök upp med sin här och jagade bort honom var kejsarens hopp ute i Italien. Henrik lyckades ta sig tillbaka till Tyskland, men Matilda hade vunnit kriget.

Matilda verkar själv ha fört befäl vid Nogara, och den modellen fortsatte hon att använda under de härtåg som hon bedrev under resten av sitt liv. Tidigare hade hon hållit sig på avstånd från striden, troligen för att inte riskera att tas tillfånga under den tid då hon var påvedömets främsta stöttepelare, men nu var den kampen vunnen. Hertiginnan tillbringade de återstående tjugo åren av sitt liv med att hålla de norditalienska städerna under kontroll med både politiska och militära medel, och med hjälp av franska trupper på väg mot det första korståget lyckades hon också återta Rom från Henriks påve.

Matilda avled 1115, 69 år gammal. Därmed kunde de städer som kontrollerats av huset Canossa slå sig fria och inleda en ny epok i Italiens politiska historia. Canossas sista härskare begravdes först i San Benedetto Po i norra Italien, men på 1600-talet såg den dåvarande påven till att hennes kvarlevor flyttades till Rom, och sedan 1645 vilar hon i Peterskyrkan där. Man frågar sig om hon hade kunnat ana det när hennes trupper utkämpade hårda strider om kyrkan 548 år tidigare.

 

Källor

Hay, David J., The Military Leadership of Matilda of Canossa, 1046-1115, Gender in History, Manchester University Press, Manchester 2008

”Matilda of Tuscany” på engelskspråkiga Wikipedia (https://en.wikipedia.org/wiki/Matilda_of_Tuscany), hämtad 2015-08-08

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *