Foto av en 1600-talsstaty av Matilda av Toscana.

Statyn av Matilda kröner hennes gravmonument i Peterskyrkan i Rom. Den skulpterades dock mer än ett halvt årtusende efter hennes död och visar knappast hennes verkliga utseende. Skulptör var Giovanni Lorenzo Bernini. Foto: Bede735 (CC BY-SA 3.0; beskuren).

Matildas äktenskap blev en katastrof, men när hon lämnat maken var hon den enda arvtagaren till huset Canossa — och rollen som påvens allierade i kampen mot kejsaren.

År 1067 följde en 21-årig norditaliensk adelskvinna vid namn Matilda med sin styvfar ut på härtåg. Målet var att försvara familjens allierade, påven, mot en framfusig normandisk greve, och det var långt ifrån sista gången som Matilda av Toscana skulle gå i krig för att försvara påvedömet. Hon är ett av de få exempel vi har på en medeltida kvinna som styr i eget namn, utan att vara stand-in för en frånvarande make eller minderårig son, och hon hamnade mitt i en av medeltidens mest berömda konflikter.

Misslyckat äktenskap — ljus framtid

Någon gång efter härtåget 1067 giftes Matilda bort med sin styvbror Gottfrid, som var hertig av nedre Lorraine. Äktenskapet tycks ha blivit en fullständig katastrof. Matilda födde en dotter som dock avled en kort tid senare, och i slutet av 1071 lämnade hon helt sonika Gottfrid och återvände till familjens ägor. Gottfrid vände sig både till påven och Matildas mor för att få henne att komma tillbaka, men utan framgång. Påven var helt beroende av stödet från Matildas familj, det mäktiga huset Canossa, och när Matilda meddelade att hon tänkte gå i kloster övertalade han henne att låta bli — han behövde familjens stöd även i nästa generation. Modern Beatrice, som för övrigt själv agerat härförare under en konflikt mellan två påvekandidater i början av 1060-talet, verkar mest ha varit inriktad på att förbereda sin dotter på att ta över som Canossas överhuvud.

Det fanns nämligen ingen annan arvinge. Vid det här laget hade Matildas far, styvfar och samtliga syskon avlidit, och det kunde därför varken bli fråga om en manlig arvinge eller den situation vi som sagt ofta ser när en kvinna utövar makt under medeltiden, att hon agerar regent för en minderårig son. Matilda var den sista av sin ätt, och nu när hon lämnat maken fanns det inga utsikter att någon son skulle födas inom den närmaste framtiden. Hon var den enda som kunde ta över. Beatrice, som blivit familjens överhuvud både efter sin förste makes död och nu än en gång efter att den andre avlidit, involverade därför allt mer sin dotter i arbetet.

Påve och kejsare på kollisionskurs

Fem år efter att Matilda lämnat sin make avled till sist Beatrice. Samtidigt tog storpolitiken i Europa en dramatisk vändning. Det drog ihop sig till en kraftmätning mellan påven och den tysk-romerske kejsaren, och efter att båda posterna tagits över av nya, kampvilliga innehavare — påven Gregorius VII och Matildas kusin, kejsaren Henrik IV — började vapenskramlet. Den komplicerade konflikten gällde förhållandet mellan kyrka och kejsare och hur stort inflytande den senare skulle ha över den förra. Historiker har länge kallat sammanstötningen för investiturstriden, ett namn som syftar på tvisten om huruvida påven eller kejsaren skulle utse biskopar och andra kyrkliga ämbetsinnehavare, men den tvisten anses nu vara mer av ett symptom på än en orsak till konflikten. Eftersom biskopar fått ekonomiska och militära nyckelroller i det tysk-italienska kejsardömet är det dock ett viktigt symptom. Både kejsarens politiska makt och påvens anspråk på att leda kyrkan tycktes hänga på att de själva fick utse biskoparna.

Gregorius inledde striden med att skicka ut 27 kyrkopolitiska grundsatser. Där hävdade han bland annat att han som påve hade den enda universella makten i världen och inte bara ensamrätt att utnämna och avsätta biskopar, utan även rätt att avsätta kejsaren. Henrik svarade med att kalla Gregorius för en falsk munk och kräva nytt påveval, och med att utnämna en egen biskop av Milano trots att påven redan gjort det samma. Gregorius nästa drag blev att exkommunicera kejsaren.

En exkommunicering innebar att Henrik uteslöts ur den kristna gemenskapen, men på ett politiskt plan innebar det också att hans undersåtar löstes från plikten att lyda honom. Detta var goda nyheter för den upproriska tyska adeln, som nu satte sig i besittning av kejserlig mark och över huvud taget ignorerade Henriks påbud. Det var också välkomna nyheter för Matilda, som blev fri att följa sin familjs tradition och helhjärtat stödja påvedömet.

Matilda vid Canossa

Det dröjde inte länge förrän situationen blev ohållbar för Henrik, och därmed är vi framme vid den mest berömda delen av investiturstriden: hur kejsaren i början av 1077 vandrade till den italienska borgen Canossa, där påven befann sig. I tre dagar stod Henrik som ångerfull botgörare i snön utanför portarna, varpå påven förlät honom. Vad som är mindre känt är den roll Matilda spelade.

Den ursprungliga planen var ett möte mellan påve och kejsare i Augsburg, men de flesta av Gregorius rådgivare menade att resan skulle vara för riskabel. Henriks plan kunde ju vara att tillfångata påven på vägen. Matilda lovade dock garantera Gregorius säkert fram till Alperna, där tyska påvetrogna skulle möta upp och föra honom vidare.

När Matilda och Gregorius nådde den avtalde mötesplatsen fanns inte ett spår av det tyska sällskapet. Samtidigt kom bud om att kejsaren själv korsat Alperna i hemlighet. Vad var det som pågick? Canossa var Matildas huvudsäte och högkvarter, och hon övertalade nu Gregorius att ställa sig under hennes beskydd i borgen. När Henrik kom fram — hans mål var att träffa påven själv, utan några upproriska adelsmän — var det Matilda som efter tre dagars dödläge förhandlade fram en uppgörelse mellan de två makthavarna.

Nu tänkte förstås inte Henrik ge sig så lätt. Han behövde bara tid för att kväsa sina upproriska adelsmän, och när han väl gjort det skulle kampen mellan påve och kejsare föras med andra medel än ord — och Matilda skulle än en gång befinna sig mitt i konflikten. Vi får alltså återvända till henne i nästa inlägg.

 

Källor

Hay, David J., The Military Leadership of Matilda of Canossa, 1046-1115, Gender in History, Manchester University Press, Manchester 2008

“Matilda of Tuscany” på engelskspråkiga Wikipedia (https://en.wikipedia.org/wiki/Matilda_of_Tuscany), hämtad 2015-08-08

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *