Foto av Jerusalems murar.

Jerusalems murar. De murar vi ser idag byggdes dock först 350 år efter Margarets tid. Foto: Eitan f.

Minst en kvinna deltog i försvaret av Jerusalem år 1187, och vi har hennes redogörelse för belägringen.

Någon gång runt 1140 föddes en flicka vid namn Margaret i Jerusalem. Det var då fyra årtionden sedan kristna härskare erövrat staden under det första korståget, men Margarets föräldrar tillhörde inte de bofasta kristna med rötter i väst. De var pilgrimer från England, och snart återvände de hem till den nordengelska staden Beverley. Redan innan man nått hemlandet tog Margarets liv en äventyrlig vändning då en hungrig varg fick syn på spädbarnet och hennes far fick hålla vargen på avstånd med hjälp av en trädgren. Familjen tog sig tillbaka till England, men detta var inte sista gången Margaret befann sig i fara i Mellanöstern. Tvärtom skulle hon där delta i en av medeltidens mest kända belägringar och bli den kanske mest väldokumenterade kvinna som begav sig från Europa till “det heliga landet” under korstågens tidevarv.

En kvinnlig korsfarare?

Anledningen till att Margaret blev så väldokumenterad var hennes bror. Hon fick två syskon, men av dem var det bara Thomas, elva år yngre, som överlevde barndomen. Deras föräldrar avled innan Thomas hunnit bli särskilt gammal, så när Margaret blev tonåring fick hon ta hand om brodern. Han skulle senare skriva att hon brukade hjälpa honom till och från skolan, en skola som rimligen bedrevs av stadens kyrka. Tydligen gick utbildningen bra, för Thomas växte upp till en lärd kyrkoman som med tiden blev munk i det nordfranska klostret Froidmont. Där var han perfekt placerad för att skriva ner systerns äventyr efter att hon sökte upp honom i mitten av 1190-talet. Syskonen hade då troligen inte sett varandra på trettio år.

Så vad hade hänt Margaret efter att Thomas for till Frankrike? Hans text säger inte något om hennes liv mellan tonåren och fyrtiofemårsåldern. Det är möjligt att hon både gifte sig och blev änka, men hur som helst lämnade hon i mitten av 1180-talet England för att besöka sin födelsestad, Jerusalem. Syftet med resan förblir oklart. Det ligger nära till hands att se den som en pilgrimsfärd, förutom att Thomas skriver att systern baiulans sibi crucem, ungefär “bar korset”, ett uttryck som kan tyda på att hon svurit korsfarareden. Många kvinnor svor denna ed, även om kyrkan vid den här tiden försökte få dem att uppfylla den genom ekonomiska bidrag snarare än genom att ge sig iväg till Mellanöstern.

Problemet med bilden av Margaret som korsfarare är att hon i så fall måste ha givit sig av innan det tredje korståget sammankallades. Kanske följde hon med en mindre grupp vars mål var att hjälpa till att försvara den hårt ansatta korsfararstaten Jerusalem, eller så rörde det sig verkligen om en vanlig pilgrimsfärd. Oavsett vad Margaret hade tänkt sig befann hon sig i Jerusalem 1187 när sultanen Saladin krossat sina kristna motståndare i slaget vid Hattin, återerövrat det mesta av vad korsfararna tagit och nu belägrade staden.

“Tjänstgör som en man”

Här får vi en fingervisning om Margarets personlighet, och kanske även om hur medeltida kvinnor bidrog till försvaret av städer och borgar. Medan belägrarna beskjuter försvarsverken med kastmaskiner utför hon underhållsuppgifter på murarna och deltar i vakthållningen. Thomas låter sin syster komma till tals i jag-form (och på vers, men översättningen fokuserar mer på betydelsen än på de litterära kvaliteterna):

Denna femton dagar långa belägring
tjänstgör jag så gott jag kan som en man, likt en vild virago
Som en man bär jag hjälm, jag håller vakt på murarna
med en hjälmliknande kittel på huvudet
Fast kvinna förvandlar jag mig till man, fast tuff låtsas jag vara safir,
full av skräck lär jag mig glömma skräcken
Det var hett och striderna tillät ingen vila, alltså
bär jag vatten till de utmattade männen på murarna
när den slår ner, se, ett klippblock som en kvarnsten,
och blodet flödar från ett sår där splitter träffat
Jag skyndar att få det omhändertaget och snart förbinder man såret,
men ärret försvinner aldrig

Skarpa detaljer

Det var alltså stenen från en kastmaskin som slog ner nära Margaret och splittrades. I övrigt är det intressant hur Thomas fokuserar på hur hans syster “förmanligar” sig, och hur detta framställs som något positivt — kvinnor liknas vid den tämligen trista bergarten tuff, män vid safirer. Detta är det medeltida genusmönstrets säkerhetsventil. Om en kvinna gör något som anses manligt kan man som Thomas kalla henne för en virago, det vill säga en ovanligt manlig kvinna, och därmed behöver man inte ändra på sin uppfattning om manligt och kvinnligt.

I vilken grad kan vi då lita på texten? Thomas skriver efter systerns död någon gång runt 1215, kanske tjugo år efter att han hört henne berätta om sina upplevelser. Han stöder sig förmodligen på anteckningar från tiden för redogörelsen, men redan då är Margarets minnen flera år gamla. Målet med texten är dessutom att vara religiöst uppbyggelig, att visa på värdet i uppoffringar i Kristi efterföljd, så Thomas har all anledning att överdriva svårigheter.

Och ändå. “Full av skräck lär jag mig glömma skräcken.” Visst vinklar Thomas berättelsen, men detaljerna är så skarpa och realistiska att de kan antas komma från Margaret — en kvinna som deltog i försvaret av Jerusalem år 1187. Efter att staden föll vandrade hon ut på landsbygden, och broderns redogörelse innehåller flera senare äventyr, men de får vi återkomma till en annan gång.

Källor

Geldsetzer, Sabine, Frauen auf Kreuzzügen 1096-1291, Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 2003, s. 39-44

Maier, Christoph, “The Roles of Women in the Crusade Movement: A Survey”, Journal of Medieval History 2004:1

Thomas av Froidmont, “Odoeporicum et pericula Margarite Iherosolimitane”, ed. Paul Gerhard Schmidt, i Kontinuität und Wandel: Lateinische Poesie von Naevius bis Baudelaire, Ulrich Justus Stache, Wolfgang Maaz och Fritz Wagner (red.), Weidmannsche Verlagsbuchhandlung, Hildesheim 1986

 

Montage av Jerusalems murar och sorgset kvinnoansikteVinjettbilden är ett montage av “Jerusalem, City Wall” (foto: Eitan f) och “Sad Woman” (foto: Jiri Hodan).

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *