Många av de källor som talar om medeltida kvinnliga fotsoldater berättar om hur de hittats bland de fallna efter ett slag. Litterärt grepp eller tecken på ovanligt stort antal kvinnliga krigare?

1800-talsmålning av döende sköldmö

‘Hervors död’ av Peter Nicolai Arbo (1831-1892).

Skriftliga källor som talar om medeltidens kvinnliga krigare handlar oftast om adeln, om kvinnor som ger sig ut på slagfältet som härförare. Vi har ju tidigare varit inne på Sikelgaita av Salerno, och Jon Jarls hustru skulle också kunna räknas dit. Däremot hör vi sällan om fotsoldater. När de väl dyker upp handlar det ofta om kvinnor som påträffats bland de fallna efter en  strid.

Ett exempel kommer från Bulgarien, där Sviatoslav I av Kiev år 971 e. Kr. skickade sina trupper mot den bysantinska armén. Bysantinerna vann med besked, och deras krönikör Johannes Skylitzes berättar hur man efteråt förvånades över att hitta kvinnor bland de döda motståndarna. Ett annat exempel kommer från det tredje korståget (1187-1192), där den muslimske krönikören ‘Imad ad-Din berättar hur han gav sig ut på fältet efter att de kristna förlorat ett slag. Till sin förvåning upptäckte han att några av de döda fienderna var kvinnor.

Ett litterärt grepp?

Att många av de kvinnliga fotsoldater vi hittar i källorna har påträffats döda behöver inte betyda att kvinnor inte kunde slåss. Medeltida författare skrev sällan om vanligt folk, och det är främst segrarnas förvåning som gjort att man antecknat upptäckten av de döda — om vissa kvinnor dog i strid så bör det ha funnits andra som överlevde. Men kan vi lita på de här upplysningarna? Det finns så många exempel att historikern Michael R. Evans kallar fenomenet för ett litterärt grepp, en berättelse som återanvänds gång på gång av olika författare.

[…] föreställningen att fienden använder kvinnliga krigare kan vara ett litterärt grepp som används för att visa på ‘onaturliga seder’ — militära och, antyds det, sexuella eller samhälleliga — hos motståndaren.

Kanske, men det är knappast hela förklaringen. Det är först fram emot högmedeltiden som krönikörer börjar beskriva stridande kvinnor som något onaturligt — dessförinnan tycks det bara vara ovanligt — och om upptäckt av fallna kvinnor blev ett verkningsmedel för författare så finns det inget som hindrar att det hade verklighetsbakgrund.

Fler kvinnliga krigare under medeltiden?

Till att börja med är inte berättelserna om upptäckter på slagfältet de enda där kvinnor sägs ha stridit — Evans tar själv upp några andra exempel. Om kvinnor nu gick i strid så får vi anta att de hade vett nog att ta på sig det bästa i rustningsväg som de kunde komma över, och när alla stridande bar hjälmar och rustningar var det knappast lätt att känna igen kvinnor i stridens hetta. Hade en kvinna oturen att dö under slaget kan segrarna mycket väl ha hittat henne just så som de medeltida texterna beskriver.

Men kan det verkligen ha funnits så många tillfällen då sådana upptäckter gjorts? Finns minsta möjlighet att Europa hade så många stridande kvinnor att scenariot kunde upprepas?

1800-talsteckning av kvinnlig dahomeykrigare med musköt och avhugget huvud

Seh-Dong-Hong-Beh, ledare för Dahomeys kvinnliga krigare, avporträtterad av Frederick Forbes 1851.

Vi vet inte. Man har spekulerat i att den tidiga medeltiden och högmedeltidens början såg fler kvinnliga krigare än tidigare och senare epoker, något som Megan McLaughlin har kopplat ihop med att krigets sfär och den traditionellt kvinnliga hemmets sfär låg nära varandra under tidig medeltid. Makt utövades inte primärt av centraliserade stater utan i stormannagårdar, och det var lättare för kvinnor att komma i kontakt med krig när det planerades och förbereddes hemma på gården. Om det stämmer att många kvinnor stred under den här tiden så kan det vara just i berättelser om de fallna som de har gjort avtryck i källmaterialet (‘många’ betyder fortfarande bara en handfull per generation, men en större handfull än under tidigare och senare perioder).

Ett sentida exempel: Dahomey

Slutligen finns en tankeväckande episod från 1800-talets Afrika. År 1890 gjorde Frankrike framstötar i Västafrika och mötte kungariket Dahomeys styrkor i ett stort slag. Fransmännen vann, och när officerare gav sig ut för att inspektera slagfältet upptäckte man till sin förvåning att många av de fallna motståndarna var kvinnor. Dahomey (dagens Benin) hade nämligen haft en särskild kvinnlig armékår sedan 1727.

Litterärt grepp?

 

Källor

Evans, Michael, “‘Unfit to Bear Arms:’ The Gendering of Arms and Armour in Accounts of Women on Crusade”,  i Gendering the Crusades, red. Susan Edgington och Sarah Lambert, University of Wales Press, Cardiff 2001, citerad text på s. 46

Goldstein, Joshua, War and Gender: How Gender Shapes the War System and Vice Versa, Cambridge University Press, Cambridge 2001, s. 60-64

Harrison, Dick och Svensson, Kristina, Vikingaliv, Natur & kultur, Stockholm 2009, s. 71

McLaughlin, Megan, “The Woman Warrior: Gender, Warfare and Society in Medieval Europe”, Women’s Studies 1990:3/4

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *