Målning av skrivande 1500-talskvinna

Målning av en skrivande Maria Magdalena från tiden strax efter medeltidens slut, närmare bestämt något av 1500-talets första decennier.

För kvinnor var det särskilt svårt att ta sig in i den exklusiva gruppen medeltida författare. Ändå har flera texter med kvinnlig avsändare lästs och bevarats ända till vår tid. 

Att uttrycka sig i skrift är att sprida sina åsikter och sin världsbild, ett slags kulturellt maktmedel. De flesta medeltida författare som vi känner till idag var män — hur kommer det sig? Och vilka hinder hade de kvinnliga författarna tagit sig förbi? Hur påverkade genus det litterära landskapet?

I förra veckans inlägg tittade vi på hinder för medeltida författarkarriärer. Bristen på tid i ett samhälle där de flesta fick kämpa för brödfödan drabbade både män och kvinnor, men bristen på skrivkunskap drabbade förmodligen kvinnor hårdare. Länge var det ju framför allt inom kyrkan som texter sattes på pränt, och med det viktiga undantag som nunnekloster utgjorde var kyrkans värld mestadels manlig. I en Facebook-kommentar till förra inlägget tog Ingrid Viktoria Kampås upp en annan intressant poäng, nämligen att det då liksom nu var en klar fördel att ha en plattform om man skulle bli författare. Hildegard av Bingen var abbedissa i eget kloster, den heliga Birgitta tillhörde samhällets toppskikt och Christine de Pizan hade växt upp vid det franska hovet. Det fanns dock även kvinnor som skrev (eller åtminstone dikterade för en skrivare) utan att ha någon särskild position, till exempel Margery Kempe, som vi återkommer till nedan.

En exklusiv klubb: de ouppnåeliga auctoritates

Nu har vi nämligen kommit fram till ett tredje hinder: auktoritet. För att förstå det behöver vi sätta oss in i medeltidens mentalitet.

Jämfört med vår värld fanns det försvinnande få titlar för medeltida läsare att välja på. Tryckpressar och massproduktion var något okänt; böcker inte bara skrevs utan även kopierades för hand. Att kopiera en hel bok på det sättet tog förstås tid, så det var bara om man verkligen ville ha verket som man lade ner så mycket möda. Titlar som inte verkade tillräckligt intressanta fick vara. När det sista exemplaret dukade under för tidens tand så var den boken borta.

Allt detta ledde till att man hade en liten mängd berömda böcker skrivna av en liten mängd berömda, djupt respekterade författare, och att skriva var att göra anspråk på att tillhöra denna grupp av upphöjda auctoritates — här kan vi översätta ordet som ‘auktoriteter’ även om det också kan ha en vidare betydelse. Man ställde sig kavat bredvid den över tusen år gamle Aristoteles, den sexhundraårige Augustinus och andra storheter, och detta ansågs minst sagt kaxigt. Det kunde slå tillbaka. Vi kan se hur manliga skribenter använder mildrande strategier, till exempel att hävda att de bara kommenterar en äldre auktoritet. För kvinnor blev det ännu svårare.

Rädsla för kvinnors intelligens?

Många av de gamla auktoriteterna utmålar kvinnor som intellektuellt underlägsna. Kyrkofadern Augustinus skriver till exempel att kvinnor bör tjäna män eftersom det svagare sinnet bör tjäna det starkare. Detta gjorde det inte precis lättare för en kvinna att komma med i gänget. Att skriva kunde dessutom ses som att undervisa, och män åberopade då gärna bibelorden i Första Timotheosbrevet 2:11-12, där det sägs att kvinnor inte får ägna sig åt sådana saker. Över huvud taget spårar litteraturhistorikern Alcuin Blamires en manlig nervositet över kvinnors intellektuella förmåga under medeltiden. Tänk om kvinnor skulle visa sig vara klyftigare än män? Bäst att hålla dem utanför det intellektuella livet.

Men kvinnor skrev i alla fall, och använde olika strategier för att ta sig runt alla dessa hinder. Den engelska mystikern Margery Kempe fick hård kritik för att hon uttryckte sig i text, men hävdade att hon inte predikat utan bara skrivit om heliga ting — förvisso en hårfin skillnad. Hon bemötte också verserna ur Timotheosbrevet med Lukasevangeliet 11:27-28, där en kvinna proklamerar Jesu gudomlighet. Om det gick bra i Bibeln, varför inte i hennes egen tid? Hildegard av Bingen, den heliga Birgitta med flera skrev ner uppenbarelser, vilket löste hela problemet på ett elegant sätt — det var lätt att kritisera skrivande kvinnor, men om det var Gud som dikterade kom saken i ett annat läge. Det var liksom svårt att tänka sig en större auktoritet än så.

Till sist fanns det de som rätt och slätt struntade i problematiken och skrev vad de ville skriva. Christine de Pizan, ‘den första feministen’ som vi tittade på för några veckor sedan, skrev just i egenskap av kvinna när hon kritiserade de misogyna inslagen i Romanen om rosen. Då befinner vi oss i slutet av medeltiden, en tid där författare och skrivande hade blivit vanligare, men vissa uttryckte ändå ursinne över att Christine vågade kritisera en berömd man (romanens sedan länge döde författare Jean de Meun). Hon gav svar på tal i ett brett upplagt försvar av hela kvinnligheten; Boken om kvinnornas stad från 1405.

 

Källor

Blamires, Alcuin, Karen Pratt och C. W. Marx, Woman Defamed and Woman Defended: An Anthology of Medieval Texts, Clarendon Press, Oxford 1992, s. 5-6, 77

Larrington, Carolyne, Women and Writing in Medieval Europe: A Sourcebook, Routledge, London 1995, s. 221-227

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *