Frimärke som visar en völva med stav

Första frimärket i serien Völuspá från Färöarnas postverk visar en völva med stav. Konstnären är Anker Eli Petersen.

Hos vikingarna verkar ha funnits en särskild koppling mellan kvinnor och det övernaturliga, och spår av detta dyker upp även hos andra germanska folk under den tidiga medeltiden. Fanns det till och med en särskild kvinnlig stridsmagi?

Den här veckan tänkte jag beröra något som vi inte har varit inne på tidigare på den här bloggen, nämligen ett sätt för tidigmedeltida kvinnor att bidra i krig utan att vara krigare. Vi talar om vad vi med modernt språkbruk kan kalla för stridsmagi. (Vi talar även om tidig medeltid enligt europeisk definition, ungefär 500-1000 e.Kr., om nu någon undrade hur vikingarna kom med.)

Återigen måste vi börja med ord som läsare av den här bloggen redan har hört till leda, nämligen att vi inte vet så mycket om hur fenomenet fungerade. Vad vi kan  säga är att föreställningar om kvinnor med övernaturliga krafter verkar ha varit en väl förankrad del av germanernas, alltså bland annat vikingarnas, förkristna kultur. I de isländska sagorna och andra källor hör vi om völvor, kvinnor med övernaturlig makt som ingav stor respekt och tog betalt för att förutsäga framtiden och utföra andra sorters magi. För män var det skamfullt att ägna sig åt sådana saker; det var kvinnornas domän. I många kvinnogravar från vikingatiden har man också hittat föremål som ansetts ha en kultisk eller magisk innebörd, inte minst så kallade völvestavar. (Lägg märke till att vi inte gör någon större skillnad på magi och religion i det här inlägget; det finns en god chans att völvorna inte heller gjorde det.)

Det var kanske inte bara de kringresande völvorna som ägnade sig åt magi. Även stormannens hustru kan ha haft ett ansvar att kommunicera med det övernaturliga, och inflytelserika kvinnor kan ha blivit inflytelserika bland annat för att man ansåg dem ha magiska krafter. Trolldomsredskap hittades till exempel i Osebergshögen, en otroligt rik kvinnograv från 800-talet. Två kvinnor begravdes i högen, och åtminstone en av dem bör ha varit enormt inflytelserik under sin livstid.

Väva öden, väva döden?

I den fornnordiska dikten ‘Darraðarljóð’ som ingår i Njáls saga bestämmer kvinnor (egentligen valkyrior) hur slaget vid Clontarf ska gå genom att väva en magisk väv. På andra håll, som i Hardarsaga, binder en kvinna en krigare med en magisk stridsboja när hon drar åt en knut i väven. Völvestavarna som jag nämnde ovan har också textilkoppling; de ser ut som linkäppar, ett redskap som man använde för att spinna innan spinnrocken gjorde entré. Till sist har man funnit rester av vävredskap och rester av vapen tillsammans när man grävt ut vikingatida stormannagårdar. Här finns tydligen en koppling mellan textilhantverk och magi, och med tanke på att kvinnor använder textilmagi i sagornas strider är det inte omöjligt att de även hade en sådan uppgift i verkligheten. Stormannen och hans följe skötte den fysiska striden, men hans hustru och andra kvinnor bidrog med övernaturlig stridslycka från vävkammaren.

Låter det långsökt? Det finns en intressant parallell i den anglosaxiska kultur som blomstrade i det samtida England. Anglosaxiska gårdar hade gärna mindre, halvt nedgrävda hyddor runt huvudbyggnaden, och när man gräver ut dem hittar man emellanåt varptyngder ordnade i en rad på vad som en gång var hyddans golv. Det är alltså fråga om de hängande vikter av lera eller sten som användes för att sträcka varpen medan man vävde, och det är något av ett mysterium varför de så pass ofta ligger uppradade i väntan på arkeologernas grävslevar.

Här finns förstås flera möjliga förklaringar, men en som föreslagits är att varje vävhydda tillhörde en viss kvinna och bara användes av henne. När hon avled var vävhyddan så starkt förknippad med den döda att den inte kunde ärvas. Istället stängdes den och fick förfalla. Varptyngderna blev hängande i sina ruttnande trådar tills dessa en efter en brast, och tyngderna hamnade då i den rad där arkeologerna skulle upptäcka dem.

Svårt att hitta spår av magi

Om teorin stämmer fanns även hos anglosaxarna, som liksom vikingarna var en del av den germanska kultursfären, föreställningar om magiska eller religiösa kopplingar till textilhantverk. Däremot vet vi inget om en eventuell koppling till krigföring. Att hitta spår av forntida föreställningar kring magi är inte det lättaste, men det är värt att hålla i minnet att kvinnor kan ha ansetts bidra till krigföring även om de inte fysiskt befann sig på slagfältet.

 

Källor

Andersson, Gunnar, “Klintastaven — en riktigt trollstav”, Månadens föremål, mars 2007, Historiska museets webbplats (https://www.historiska.se/historia/manadensforemal/2007/mfmars2007; hämtad 2014-05-29)

Crawford, Sally, Daily Life in Anglo-Saxon England, Greenwood World Publishing, Oxford 2009

Harrison, Dick och Kristina Svensson, Vikingaliv, Natur & kultur, Stockholm 2009

Moen, Marianne, The Gendered Landscape: A Discussion on Gender, Status and Power in the Norwegian Viking Age Landscape, BAR International Series, 2207, Archaeopress, Oxford 2011

 

 

 

Comments (2)

  1. Ingemar

    Svara

    Völvorna och deras stavar är fascinerande. Kunde de förutse framtiden, måste de också ha varit de reella makthavarna om än informellt. Jämför med dagens ekonomer och deras matematiska spåkonst. Stavens verkliga användning kan mycket väl ha varit maktsymboliskt. Det har den varit långt fram i tiden. MARSKALKSTAV användes långt in på 1800-talet och den kungliga varianten spiran använde väl Oscar II.
    Att staven hade maktsymbolik understryks av att stavgravarna tillhör de förnämsta/rikaste i norden: Osebergsgraven; Björkö/bbirka; Badelunda. Klintagraven gör detta fullt tydligt: det är en dubbelgrav: En man och en kvinna. Kvinnograven är förnämast och det var här staven låg.
    Däremot stämmer det inte att det var skamfullt av män att ägna sig åt magi. 11 gravar har hittats med stavar, varav två varit mans gravar. Runor ansågs besitta magi, och runristare verkar oftast varit män. Oden offrade sitt öga och lät hänga sig en ask i nio dygn och stickas i sidan med ett spjut. En ritual som starkt påminner om kristus på korset.

    • admin

      Svara

      Tack för kommentaren, Ingmar! Att kalla vare sig dåtidens völvor eller dagens ekonomer för de reella makthavarna är nog att gå väl långt, men visst bör de ha haft/har de inflytande. Att det var skamfullt för män att ägna sig åt magi betyder inte nödvändigtvis att män inte ägnade sig åt det, men visst — vi känner ju knappt till något om den tidens kultur, så det är högst osäkert vilka normer och undantagsnormer som fanns.

Lämna ett svar till admin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *