Medeltida miniatyr av kung som dubbar riddare

‘Se upp, den är vass den där!’ Nej, det här är David I av Skottland (1084-1153) som dubbar en riddare — en påminnelse om att riddaridentiteten innehöll mycket mer än ett visst stridssätt.

Grevinnan Johanna av Flandern ska ha stridit och fört befäl från hästryggen under inbördeskriget i Bretagne på 1340-talet. Kan vi tro på de uppgifterna, och kan vi i så fall se henne som riddare?

Förra veckan letade vi efter kvinnliga riddare, hittade Isabel av Conches men kom fram till att källan som berättar om henne är något osäker — och att den klassiska riddaren ännu inte var helt utvecklad under det 1000-tal då Isabel levde. Slutsatsen blev att vi måste leta några hundra år längre fram.

När hertigen av Bretagne avled år 1341 fanns två möjliga tronföljare: Karl av Blois och Johan av Montfort. Johan begav sig till franske kungen för att lägga fram sin sak, men kungen hade redan tagit Karls parti och låste utan betänkligheter in konkurrenten. Enligt det medeltida äktenskapets vikariefunktion föll det nu på Johans hustru Johanna att föra kampen vidare — det är osäkert om hon själv kunde inta tronen som kvinna, men paret hade en son som kunde ärva Bretagne om maken dog i fångenskap. Johanna tog sig an uppgiften på ett mycket övertygande sätt. Krönikören Froissart beskriver hur hon under det inbördeskrig som följde deltog klädd ‘helt i rustning’, hur hon ‘ridandes en fin courserhäst’ och beväpnad med ett ‘skarpt huggsvärd […] kämpade väl och med stort mod’.

Johanna, som på franska kallas Jeanne de Montfort eller Jeanne de Flandre men som på svenska fått heta Johanna av Flandern, nöjde sig alltså inte med att kommendera styrkorna på avstånd. Froissart beskriver hur hon inte bara höll stridsmoralen uppe i den belägrade staden Hennebont utan även ledde ett utfall och lyckades sätta eld på fiendens läger. Fienden skar av återtåget till staden och Johanna och hennes riddare förföljdes, men undkom. Efter att ha hämtat förstärkningar återvände Johanna och lyckades föra in sina trupper i det ännu belägrade Hennebont. Hon och hennes trupper höll ut tills de undsattes av engelska styrkor (Johanna hade slutit förbund med den engelska kronan).

Kan man lita på Froissart?

Som i fallet Isabel av Conches måste vi fråga oss om Froissarts uppgifter går att lita på. Krönikören har utan tvekan sina brister. Det är ingen ände på alla faktafel historiker har hittat i hans krönika; stadsbeskrivningar som inte kan stämma, tidsangivelser som inte går ihop, borgherrar som verkar vara påhittade… När karln inte vet verkar han inte ha något emot att skarva. Å andra sidan har (såvitt jag vet) ingen hittat uppenbara fel när det gäller belägringen av och utfallet från Hennebont. Både Froissart och föregångaren Jean le Bel, vars krönika Froissart bygger på när det gäller de här åren, verkar ha rest runt i de aktuella områdena och frågat ut vittnen till de händelser de skulle skriva om. Till sist är detta en tid när krönikörer i hundra år sett kvinnliga krigare som något negativt och onaturligt (jämför till exempel Bartolomeus av Lucca och Egidio av Colonna), vilket gör det mindre troligt att man uppfunnit episoden rakt av.

Jean le Bel bedrev sina efterforskningar omkring femton år efter Johannas eventuella insats på slagfältet, och Froissart kom igång något senare. Det bör ha funnits många vittnen kvar i livet, och det gäller centrala händelser i vad som då var Bretagnes nutidshistoria. Vågar vi ändå tro att Froissart kom sanningen nära?

Även om vi vågar det har vi kvar problemet från föra veckans inlägg. Johanna må ha lett riddare i strid, men det finns inga uppgifter om att hon själv dubbades till riddare — det är i själva verket högst otroligt att så skulle ha skett. Riddaridentiteten hängde ju inte bara på att man slogs från hästryggen, utan hade en lång rad kulturella funktioner och traditioner kopplade till sig. Riddare dubbades, deltog i tornerspel, skulle följa det höviska idealets hederskodex… Det verkar ha varit en del i detta kulturella komplex att man bara släppte in män, men jag ska erkänna att jag inte är helt säker på den saken. Den som känner till kvinnor som var riddare i ordets fulla bemärkelse får gärna berätta om det i kommentarfältet nedan!

 

Källor

Contamine, Philippe, War in the Middle Ages, Blackwell, Oxford 1998, s. 241-242

Froissart, Jean, Chronicles of England, France, Spain and the Adjoining Countries, engelsk översättning av Thomas Johnes, S. W. Green, New York 1882, s. 56-57 (tillgänglig via https://archive.org/stream/chroniclesofengl1882froi#page/56/mode/2up)

Jones, Michael, “The Breton Civil war”, i J. J. N. Palmer (red), Froissart: Historian, Boydell Press, Woodbridge 1981

McLaughlin, Megan, “The Woman Warrior: Gender, Warfare and Society in Medieval Europe”, Women’s Studies 1990:3/4

 

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *