"Kvinnlig riddare" (1909), Vardges Sureniants.

“Kvinnlig riddare”, skapad 1909 av den armeniske konstnären Vardges Sureniants.

Jakten på kvinnor i medeltida riddarordnar går vidare — och hittar “ridderskorna” i Den ärorika Sankta Marias orden.

I förra inlägget tittade vi närmare på medeltidens riddarordnar. Dessa samlade från 1100-talet riddare och andra i religiösa sällskap som skulle strida för kristenheten, och under 1300-talet började Europas kungar skapa egna, världsliga ordnar. Efter ytterligare hundra år förlorade sällskapen sin militära roll och blev civila sammanslutningar för aristokrater.

Den som har följt den här bloggen ett tag blir inte förvånad över vår infallsvinkel — det finns tecken på att vissa av dessa ordnar hade kvinnliga medlemmar. Kan vi hitta mer detaljerad information än så? Förra veckan fann vi ett exempel, Yxorden, som tyvärr drogs med källmässiga problem, och ett, Strumpebandsorden, som var mer övertygande men dåligt dokumenterat.

Equitissae och chevalières: kvinnliga riddare

Det finns fler ordnar som brukar nämnas i sammanhanget, till exempel tre av de mest etablerade: Tyska orden, Johaniterorden och Santiagoorden. Samtliga hade kvinnliga medlemmar, men dessa levde i ordnarnas nunnekloster. Förutom sina rent militära delar hade dessa sällskap nämligen även civila grenar, och nunnorna räknades inte som riddare mer än vad de civila munkarna gjorde det.

I mitten av 1400-talet tog en viss Catherine Baw liksom Elizabeth, Mary och Isabella av huset Hornes initiativ till nederländska ordnar som enbart var öppna för adliga kvinnor. Kvinnorna fick titeln chevalière på franska och equitissa på latin, två ord som kan översättas med “ridderska”. Vid det här laget är vi dock inne på den tid då riddarordnarna inte längre hade någon militär funktion. De nederländska ordnarna har ett närmare släktskap med sällskap som under tidigmodern tid lät aristokratiska kvinnor ägna sig åt välgörenhet än vad de har med korstågens riddare.

Norditaliens glada stridsmän — och stridskvinnor?

Mer intressant ur vår synvinkel är Den ärorika Sankta Marias orden, även känd som Sankta Maria av tornets orden, Guds moders riddares orden eller helt enkelt Sankta Marias riddare. Sällskapet instiftades av en adelsman från Bologna och godkändes av påven år 1261, och dess syfte var att bekämpa läror som avvek från den etablerade kyrkans tro. I vanliga fall fick man bara bära rustning, men om den lokale biskopen gav sitt tillstånd hade man även rätt att ta med sig vapen ut på gatorna.

I praktiken försökte Den ärorika Sankta Marias orden nå två mål, dels att upprätthålla ordningen i norditalienska städer, dels att tjäna kyrkans intressen. Det var en i grund och botten omöjlig kombination, för kyrkan deltog i städernas hårdhänta politik och gjorde nog så mycket för att störa ordningen. Ordensmedlemmarna blev med tiden kända som fratri gaudentes, fritt översatt “glädjebröder”, ett öknamn som verkar ha kommit av att många av dem inte tog sina religiösa löften på särskilt stort allvar. Löftena var också mindre hårda än i andra ordnar, för bröderna kunde gifta sig och behövde inte leva tillsammans under klosterliknande förhållanden.

Till sist hade bröderna även systrar, det vill säga att orden tog in kvinnliga medlemmar. Kvinnornas titel var det latinska militissa, som även det kan översättas till “ridderska”. Titeln tyder på att det rörde sig om aristokratiska kvinnor.

Riddare som social titel

Jag har inte kunnat hitta något om hur många dessa kvinnor var, eller i vilken grad de deltog i sällskapets verksamhet. Faktum kvarstår dock att de var medlemmar i en orden med militärt syfte, en orden som inte verkar ha brytt sig särskilt mycket om konvenansen. Hur det än var med detta hann Den ärorika sankta Marias orden bli nästan trehundra år gammal innan glädebrödernas dåliga rykte hann ikapp dem och påven Sixtus V år 1558 upplöste sällskapet.

Avslutningsvis kan nämnas en uppgift som François Velde hämtat från 1600-talsförfattaren Menestrier, nämligen att titeln “ridderska” inte bara använts i ordnar utan även som titel på aristokratiska kvinnliga markägare — vi är alltså inne på riddare som social titel snarare än som militär roll. Som vi såg i förra inlägget är det svårt att använda 1600-talets litteratur rakt av, detta eftersom författare börjar använda källkritik på allvar först under 1800-talet, men tagen med en nypa salt är uppgiften ändå intressant. Vi känner trots allt till många kvinnor som gick in som överhuvud för aristokratiska familjer, oftast för att det manliga överhuvudet hade avlidit, fängslats eller på annat sätt försvunnit.

Om kriget kom hade ett sådant överhuvud militära plikter att sköta, och vi vet att åtminstone ett tjugotal aristokratiska kvinnor agerade befälhavare även om det var långt ifrån alla av dem som gav sig ut på slagfältet. Kanske är det här som vi till sist hittar medeltidens militissae, equitissae och chevalières: kvinnliga riddare.

STEFAN HÖGBERG

 

Källor

Cardinale, Hyginus Eugene, Orders of Knighthood, Awards and the Holy See: A Historical, Juridical and Practical Compendium, Van Duren Publishers, Gerrards Cross 1983

Crawford, Paul, “Military Orders in Italy”, i Christopher Kleinhenz (red.), Medieval Italy: An Encyclopedia, del två, Routledge, New York 2004

Forey, Alan, “Women and the Military Orders in the Twelfth and Thirteenth Centuries”, Studia Monastica, 29:1 (1987)

Velde, François, ”Women Knights in the Middle Ages”, Heraldica, 2005 (hämtad 2016-12-02)

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *