Medeltida målning av präst med tonsur som läser en bok

Medeltida präst — hade han några kvinnliga kollegor? Prästen föreställer Sankt Bartolomeus och målades av Carlo Crivelli för Ascolidomens högaltare år 1473.

Under högmedeltiden utmanade alternativa religiösa rörelser den etablerade kyrkan. Arnauda av Lamothe och andra kvinnor predikade, men kätteriet gav dem inte så stora möjligheter som man tidigare trott.

Den här bloggen har tittat på medeltidens kvinnliga läkare, ledare, krigare och många andra kategorier, men dagens rubrik kanske får läsaren att hoppa till — kvinnliga präster? Den frågan är ju kontroversiell på många håll än idag. Kan vi verkligen hitta kvinnliga präster under medeltiden?

Det beror på hur vi definierar ordet präst. Inom den latinska kyrkan (vid den här tiden är det mer korrekt att säga ‘latinsk’ än ‘katolsk’) kammar vi förmodligen noll. Det gäller i all synnerhet som påven Johanna, den kvinna som skulle ha utövat påveämbetet någon gång under medeltiden, har visat sig vara en myt. Om vi tittar på de alternativa religiösa rörelser som dök upp under 1100- och 1200-talen blir bilden dock en annan.

Arnauda av Lamothe: fullkomlig katar

Dessa så kallade kätterska rörelser förföljdes av den latinska kyrkan genom inkvisitionen, och inkvisitorerna efterlämnade ett ibland mycket detaljerat källmaterial. År 1244 förhörde man den katariska kvinnan Arnauda av Lamothe. Katarerna hade sin hemvist i Occitanien (dagens södra Frankrike med kringliggande områden) och ansåg att två krafter stod mot varandra, en god, Gud, och en ond, Satan. Guds goda värld var den andliga, medan den jordiska världen var ond, fallen, djävulsk. Eliten bland de troende kallades för fullkomliga, och dessa fick bland annat avstå från att äta kött och ha sex eftersom sådant hade med den fysiska, fallna världen att göra.

Förhörsprotokollet utgör en slags biografi över Arnauda. I sin ungdom i början av 1200-talet blev hon novis i ett helkvinnligt katariskt hus. Med tiden avancerade hon till status som fullkomlig. Sedan utlyste påven det albigensiska korståget mot katarerna, och 1209 kom trupper norrifrån för att krossa rörelsen.

Arnauda och hennes syster höll sig i rörelse för att undvika korståget. Först reste de mellan kvinnohus av samma typ som det där Arnauda själv bott, men senare tvingades de vandra runt på landsbygden och söka husrum hos bönderna. Efter tre år av detta kringflackande liv hade systrarna fått nog. De sökte upp biskopen av Cahors, gjorde avbön och gick över till den etablerade tron.

Kvinnlig predikant

Men systrarnas håg stod fortfarande till katarismen. År 1224 fick de kontakt med en grupp kvinnliga katarer i staden Linars, en grupp som låtsades vara nunnor inom den latinska kyrkan. Arnauda och hennes syster blev åter praktiserande kättare, och statusen som fullkomlig kvarstod trots de tolv åren utanför rörelsen. Här får vi veta mer om Arnaudas aktivitet som fullkomlig: hon beskriver hur både manliga och kvinnliga katarer kom för att besöka henne — ‘dyrka henne’ skriver inkvisitorerna, men det är oklart exakt vad de menar — och hur hon ofta predikade och välsignade maten vid gemensamma måltider. Efter systerns död invigde hon en annan kvinna som fullkomlig, och denna kvinna blev hennes nya följeslagare.

Efter tjugo år som praktiserande fullkomlig fastnade alltså Arnauda, nu en äldre kvinna, i inkvisitionens garn. Det är oklart vad som hände med henne efter att förhöret 1244 avslutats, men förmodligen avrättades hon eftersom hon redan en gång försonats med kyrkan och sedan återgått till katarismen.

Nya rön om kvinnliga kättare

Här har vi alltså ett exempel på en kvinnlig medeltida präst, i alla fall om vi definierar ‘präst’ så pass vitt att katarernas fullkomliga kommer med. Frågan är hur typisk Arnauda är för sin tid. Historiker brukade anse att de kätterska rörelserna erbjöd kvinnor större möjligheter än den latinska kyrkan och att många kvinnor därför föredrog att bli kättare, men sedan slutet av 1970-talet har den tanken allt mer ifrågasatts. År 1979 publicerade Richard Abels och Ellen Harrison en statistisk analys av över sextusen katarer i inkvisitionsregister från mitten av 1200-talet, och det visade sig att endast 20-25% av de troende var kvinnor. Bland de fullkomliga i registren var visserligen 45% kvinnor, men de verkar ha varit mindre aktiva än sina manliga motsvarigheter. Endast var femte fullkomlig som nämns i inkvisitionens förhör var en kvinna, och bara elva av dessa sägs ha predikat. När det gäller eliten bland de fullkomliga nämns bara män.

En liknande undersökning om det engelska lolardiska kätteriet visar på 28% kvinnliga lolarder, och kvinnor som deltog i dessa och andra rörelser verkar inte ha levt under väsentligt annorlunda förhållanden än sina mer traditionellt sinnade grannar. Idén om kvinnliga predikanter fanns på flera håll, men sådana kvinnor var inte så vanliga som man ibland trott — den latinska kyrkans författare verkar ha blivit så ilskna att de överdrev de kvinnliga predikanternas antal i sina stridsskrifter. Arnauda var kort sagt inte ensam, men det var sällsynt med kättare av hennes slag.

Trots detta finns det en medeltida religiös rörelse som verkligen satte kvinnlig andlighet i centrum. Man hade kvinnliga ledare och väntade på en ny kyrka med en kvinnlig påve. I nästa inlägg ska vi stifta bekantskap med guglielmiterna.

 

Källor

Arnold, John H, “Heresy and Gender in the Middle Ages”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith M. Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013

Le Roy Ladurie, Emmanuel, Montaillou: en fransk by 1294-1324, övers. Sven Stolpe, Atlantis, Stockholm 1980, s. 7-9

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *