Medeltida manuskript

En sida ur Gesta danorum — närmare bestämt det så kallade angersfragmentet, som inte är någon kopia utan en del av Saxos original från omkring år 1200.

Finns det någon äldre författare som uttalar sig om kvinnliga krigare? Ja, men han är tyvärr smått opålitlig.

I första inlägget om kvinnliga krigare under vikingatiden kom vi fram till att kvinnor kunde ha en i högsta grad aktiv roll i det vikingatida samhället, och att det finns isländska sagor och andra litterära texter som tar upp stridande kvinnor. Vi kom också fram till att denna litteratur inte kan användas som källa till vad vikingarna tyckte om kvinnliga krigare, för även om den med stor sannolikhet går tillbaka på muntlig tradition så skrevs den ner först flera hundra år in på medeltiden, och medeltida författare omarbetade gärna äldre berättelser för sin samtida publik.

Har vi då någon författare som inte för vidare sagor utan faktiskt vill berätta vad skandinaviska krigarkvinnor hade för sig under vikingatiden? Ja, en. Problemet är att vi inte vet om vi kan lita på honom. Eller snarare, vi är ganska säkra på att vi inte kan det.

Saxo Grammaticus och kvinnorna i Gesta danorum

Som med de flesta andra medeltida berömdheter vet vi inte mycket om Saxo Grammaticus, eller Långe-Saxo som han eventuellt kan ha kallats under sin levnad. Han bör ha varit född omkring 1160 och dog kanske runt 1220; hur som helst var han i livet 1208. Själv sade han sig komma från en krigarsläkt. Han tillhörde den danske ärkebiskopen Absalons följe och skrev så elegant latin att han möjligen var utbildad i en fransk klosterskola, eller någon annanstans nere på kontinenten.

Någon gång efter 1208 färdigställde Saxo ett stort verk om Danmarks historia, Gesta danorum (‘Danernas bragder’). I verkets sjunde bok berättar han om prinsessan Alfhild, som blir sjörövare, samlar andra våldsamma kvinnor kring sig och till sist tar kommandot över en hel skara vikingar. Tydligen misstänkte han att läsarna skulle finna detta svårsmält:

Och för att inte någon ska förvånas över att detta kön svettades i strid gör jag en kort utvikning om sådana kvinnors tillvaro och vanor. Det fanns en gång bland danerna kvinnor som klädde sig som män, ägnade nästan all tid åt att öva militära färdigheter och inte lät bekvämlighet beröva dem deras muskelstyrka. Eftersom de avskydde den behagliga sortens liv brukade de härda kropp och själ genom strapatser och ansträngningar, avsade sig all kvinnlig lättsinnighet och svaghet och förmanligade sina väsen för att uppnå hänsynslöshet. De visade sådan iver att nå berömmelse som krigare att man kunde tro att de helt utplånat all kvinnlighet.

Särskilt de som antingen hade kraftfulla personligheter eller var vackra och långa drogs till den sortens liv. Som om de glömt den natur de fötts till satte de hårdhet före charm, föredrog krig framför kyssar och blod framför förvekligande läppar, de ägnade sig åt krigets snarare än kärlekens plikter, och de händer som borde vävt slungade istället spjut. De längtade inte efter brudsängen utan efter att genomborra dem som de lika gärna kunnat beveka med sina blickar. Nu återgår jag till berättelsen.

Här har vi alltså en författare som uttryckligen besvarar den fråga vi ställt. Ja, det fanns kvinnliga krigare! Om han bara var mer pålitlig.

Mängder av omöjliga kvinnokrigare

Passagen ovan ger upphov till många frågor som har mer med medeltida, manlig mentalitet än vikingatida krigare att göra. Vi kan till exempel notera att Saxos beskrivning av kvinnliga krigare — långa, vackra och med kraftfulla personligheter — delas av anmärkningsvärt många moderna serietecknare och filmregissörer.

Låt oss istället fokusera på textens uppenbara konflikt. Å ena sidan finns en grundmurad tro på att kvinnor och män har olika väsen; kvinnor som är riktiga kvinnor kan inte slåss. Om de gör det så har de ‘förmanligat’ sig, ‘utplånat all kvinnlighet’. Å andra sidan fanns det tydligen gott om sådana kvinnor före Saxos tid. Han tar själv upp vikingen Alfhild, Lathgertha, ‘en skicklig kvinnlig krigare’, Rusila, Wisna, som ska ha kommenderat en styrka under slaget vid Bråvalla, och Heid, som sägs ha anfört hundra män plus bärsärkar. Kvinnliga krigare kan inte existera, och ändå dräller det av dem.

Är detta konflikten mellan en yngre, medeltida syn på genus och minnet av en äldre, vikingatida ordning som emellanåt tillät kvinnliga krigare? Vi kan inte lita på Saxos sakuppgifter. De är legendartade och måste tas med stora nypor salt, även om vissa av hans krigarkvinnor kan ha beröringspunkter med historiska personer — Rusila (vars namn kan syfta på rött hår) har till exempel kopplats ihop med Inghen den Röda, som i oberoende källor sägs leda vikingar på Irland. Men om vi inte vågar lita på sådana detaljer, vågar vi åtminstone lita på uppgiften att kvinnor brukade gå i strid i Skandinavien före Saxos tid?

Den frågan ska vi återkomma till i nästa inlägg.

 

Källor

‘Gesta danorum’ på Det kongelige biblioteks webbplats (https://www2.kb.dk/elib/lit/dan/saxo/lat/or.dsr/7/6/index.htm), hämtad 2014-04-23

Grant de Pauw, Linda, Battle Cries and Lullabies: Women in War from Prehistory to the Present, University of Oklahoma Press, Norman 1998, s. 84

‘Saxo Grammaticus’ på danskspråkiga Wikipedia (https://da.wikipedia.org/wiki/Saxo_Grammaticus), hämtad 2014-04-22

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *