Resterna av ett vikingatida svärd mot svart bakgrund

Resterna av ett vikingatida svärd. Originalet finns på Nationalmuseum i Köpenhamn. Foto: Nationalmuseum (CC BY-SA 2.0).

Jakten på bevis för stridande kvinnor under vikingatiden fortsätter. Finns källor från andra delar av Europa som kan kasta ljus över frågan? Hur är det med arkeologiska belägg?

Då är vi framme vid tredje inlägget där vi försöker komma fram till om skandinaviska kvinnor emellanåt gick i strid  under vikingatiden. I första inlägget och andra inlägget såg vi att det åtminstone fanns kvinnor som ägde makt och inflytande, att litteratur med rötter i vikingatiden innehåller en hel del kvinnliga krigare och att Saxo Grammaticus, som skriver runt år 1200, med bestämdhet hävdar att det fanns stridande kvinnor före hans tid.

Det ligger nära till hands att tolka ‘före hans tid’ som sen vikingatid, före det kulturskifte som kom i och med kristendomen. Tyvärr har vi samma problem med Gesta danorum som med de isländska sagorna. Saxo skriver omkring 150 år efter vad man brukar räkna som vikingatidens slut, så han återger information som han själv hört eller läst, och som måste gått genom flera led för att nå honom. Inte precis vad man kan räkna som en säker källa.

Fortfarande ingen ordentlig kunskap, alltså. Har vi fler källor att ta till? Kanske från andra delar av Europa, där det trots allt finns ojämförligt fler skriftliga källor från vikingatidens århundraden?

Krigarkvinnorna från Kiev

Den bysantinske krönikören Johannes Skylitzes skriver om kvinnor som hittats bland fallna vikingar i österled, varjager, efter ett stort slag. Sviatoslav I av Kiev, som tillsammans med de flesta andra av kievrikets stormän hade skandinavisk härkomst, skickade år 971 e. Kr. sina trupper mot den bysantinska hären. Bysantinerna vann, och Skylitzes berättar hur man efteråt förvånades över att hitta kvinnor bland de döda motståndarna (något som vi var inne på i ett tidigare inlägg).

Inte heller detta utgör säker kunskap. Dels har vi Michael Evans teori om att berättelser om stupade kvinnor på slagfältet bara skulle vara ett litterärt grepp, en tanke som vi har tittat närmare på i det länkade inlägget ovan. Dels hade de ‘vikingar’ som styrde Kiev mot slutet av 900-talet hunnit påverkats rejält av slavisk kultur. Det är osäkert om vi kan använda dem som källa till seder och bruk i Skandinavien.

Kvinnliga vapengravar

Vänder vi oss istället till arkeologin hittar vi en och annan vikingatida grav där kvinnor gravlagts med vapen. Det skulle kunna betyda att de använt dessa vapen i livet. Andra vapengravar som man sett som manliga kan i själva verket ha innehållit en kvinna, för benmaterialet är ofta dåligt bevarat, och det gör det svårt att använda skelettet för att avgöra den dödas kön. I så fall brukar arkeologer göra den bedömningen utefter gravgåvorna, och ligger det vapen i graven antar man att det är fråga om en man. Det stämmer säkert oftast, men de kvinnliga vapengravar som ändå upptäckts visar att sambandet vapen-man inte är självklart.

Hur det än är med den saken vet vi inte hur man tänkte kring gravgåvor under vikingatiden. Kanske fyllde vapen ibland en symbolisk funktion, oavsett om det var en man eller kvinna som avlidit? I så fall är inte heller sambandet kvinnlig vapengrav-kvinnlig krigare säkert. För att återgå till vad som börjar bli detta inläggs mantra har vi intressanta antydningar, men ingen egentlig kunskap i frågan.

Till syvende och sist

Till syvende och sist återkommer vi till det korta svar som vi började med i första inlägget. Vi vet inte säkert om det fanns kvinnliga krigare under vikingatiden, och vi kommer förmodligen aldrig göra det. Kvinnor begravdes ibland med vapen under en tid där bysantinerna påstår sig ha träffat på stridande vikingakvinnor, och ett par århundraden senare anser både sagoförfattare på Island och en krönikör i Danmark att kvinnor stridit före deras egen tid… och mer än så vet vi inte.

Men det hindrar oss inte från att fundera vidare. Vi har nu stött på flera legender där kvinnor antar manlig identitet innan de går i strid, så många att det börjar likna ett mönster. Vissa menar att det är ett mönster, och att det säger något om genus och arv inom vikingatidens samhälle. Den teorin ska vi återkomma till i det fjärde och sista inlägget.

Källor

Harrison, Dick och Svensson, Kristina, Vikingaliv, Natur & kultur, Stockholm 2009, s. 71

McLaughlin, Megan, “The Woman Warrior: Gender, Warfare and Society in Medieval Europe”, Women’s Studies 1990:3/4

 

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *