Svartvit teckning av kämpande vikingar

När ätten och dess heder var något av det viktigaste man hade kunde olika ätter lätt drabba samman i blodsfejd. Här dräper Skarphedin sitt offer Thrain i en scen ur Njáls saga. Av Andreas Bloch (1860-1917).

Det finns förvånansvärt många fornnordiska berättelser om kvinnor som antar manlig identitet när ätten saknar söner. Är det en förklaring till att vikingatida kvinnor ibland förknippas med strid?

Så är vi framme vid det fjärde och sista inlägget om huruvida det fanns kvinnliga krigare i Skandinavien under vikingatiden. I första, andra och tredje inlägget stötte vi på flera legender som har rötter i vikingatiden och handlar om kvinnor som antar manlig identitet innan de går i strid. Det finns faktiskt så många legender av den typen att  det liknar ett mönster. Forskaren Carol J. Clover menar att det är ett mönster, och att det säger något om genus på vikingatiden.

Clovers främsta exempel är Hervor i Hervarar saga, som vi nämnde för två inlägg sedan. När alla Hervors manliga släktingar dödats tar hon själv till vapen, och när hon får reda på var hennes far ligger begravd med arvsvärdet Tyrfing ber hon sin mor att utrusta henne ‘som hon skulle utrustat en son’. Hervor hittar faderns grav och väcker hans spöke, som dock vägrar lämna ifrån sig svärdet till en kvinna. Hervor skäller på spöket tills det lämnar över svärdet, och dessutom den styrka och djärvhet som precis som svärdet går i arv i släkten. Med Tyrfing i hand fortsätter hon sina äventyr, men slår sig till sist till ro, gifter sig och får två söner, varav en (Heidrek) för familjens hjältetradition vidare.

Det här, säger Clover, handlar om genealogi och arv. Hervor tillhör en hjältesläkt där svärd, styrka och djärvhet ärvs från far till son (sagan följer släkten i inte mindre än fem generationer). Men i generation tre finns ingen son. Alla manliga släktingar är döda, och kvar finns Hervor. Hon tar då på sig rollen som son för att inte kedjan ska brytas och ätten gå under. Och det gäller just roller — manligt och kvinnligt är hårt definierat, men ibland är det möjligt att röra sig från den ena kategorin till den andra.

Arvsföljd i lagar och litteratur

Samma tema kan man ana hos andra kvinnliga karaktärer i den fornnordiska litteraturen. Vi har tidigare tittat på jättinnan Skade, som beger sig till Asgård för att hämnas sin far (en uppgift som annars vanligen sköts av söner), och prinsessan Thornbjörg, som är sveakungens enda barn och och därför får inta en manlig roll. I andra inlägget nämnde vi Lathgertha, som enligt den legendbetonade krönikan Gesta danorum klädde sig i manskläder, var ‘en kvinna förfaren i krig’ och visar sig vara norske kungens dotter och enda överlevande släkting. Här finns förvånansvärt många kvinnliga litterära figurer som antar manlig identitet när ätten inte har några män att ta till.

Samma system skymtar i de tidigaste nedskrivna isländska lagarna. I avsnittet Baugatal i lagboken Grágás beskrivs hur böter ska betalas efter att någon dödats. Man räknar upp släktingar till både mördare och offer och slår fast vem som ska betala respektive ta emot hur stor del av boten, och det är i princip bara manliga släktingar som räknas upp. Det finns ett undantag: om mördaren eller offret saknar söner, men har en ogift dotter, får hon betala eller ta emot bötespengar sem sonr — som om hon varit en son.

Svurna jungfrur

Äldre svuren jungfru visar upp sin legitimation från tiden som kvinna

Qamile Stema, en av Albaniens sista svurna jungfrur, visar upp en gammal legitimation där hen registrerats som kvinna. Idag räknas Stema som man och har blivit sin familjs överhuvud. Foto: Vincze Miklós (CC BY 2.0).

Clover länkar detta till ett mer sentida och därför mer lättstuderat fenomen — Albaniens svurna jungfrur. Hon ser stora likheter mellan det medeltida Skandinaviens ättesamhälle och ättesamhället på Albaniens landsbygd, som tills för inte så länge sedan också hade blodsfejder, erläggande av böter för att sona mord, stark känslighet för familjens heder och andra saker som vi känner igen från till exempel de isländska sagorna. Här ska påpekas att jag inte själv känner till Albanien utan återger vad Clover skriver — den som vet bättre får gärna använda kommentarfältet nedan.

Hur som helst finns i Albanien även de så kallade svurna jungfrurna, kvinnor som antar en manlig identitet och sedan lever som män resten av sina liv. Anledningarna att bli en svuren jungfru är, fortfarande enligt Clover,

  • att ta sig ur ett arrangerat äktenskap utan att utlösa en fejd mellan familjerna
  • att en man utan söner ska kunna lämna arv till sin dotter — döttrar får i vanliga fall inte ärva, i alla fall inte i den norra regionen Malësia e Madje där den här punkten finns belagd
  • att en familj ska kunna fortsätta försvara sin heder genom blodsfejd efter att alla söner dödats, detta genom att en dotter får bli en son.

Lägg märke till att situationen i de två sista punkterna är samma som den i de fornnordiska källorna, nämligen att en dotter får gå in efter att den manliga ättelinje som samhället förutsätter har brutits. Har Skandinavien haft sina egna svurna jungfrur? Eller ett system med tillfälliga svurna jungfrur, med tanke på att legendernas krigarkvinnor ofta till sist gifter sig och lämnar slagfältet?

Ett historiskt mysterium

Vill man invända mot Clover så finns det goda möjligheter att göra det. De albanska och fornnordiska samhällena må likna varandra, men man kan inte utan vidare dra paralleller mellan två kulturer som ligger så långt ifrån varandra i tid och rum — särskilt inte när vi har en så otydlig bild av den fornnordiska. Men tanken är intressant. Kanske var det vikingatida samhället så beroende av manlig arvsföljd att döttrar utan bröder fick bli män, och kanske är det bland annat det som lett till att kvinnor begravts med vapen och omtalats som krigare ett par hundra år efter vikingatidens slut. För att avsluta med vad som förmodligen är de vanligaste orden i den här serien av inlägg: vi vet inte. Men det bör inte hindra oss från att fundera.

Källor

Clover, Carol J, “Maiden Warriors and Other Sons”, The Journal of English and Germanic Philology, 1986:1

Comments (4)

  1. Lisa

    Svara

    Fantastiskt, tack för intressant läsning!
    Googlade lite om sworn virgins, och allt du delger i texten verkar stämma.

  2. Nai

    Svara

    Som vanligt otroligt intressant, välskrivet och resonerande, internets bästa blogg!

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *