Den mäktiga kvinnan i Osebergshögen begravdes ombord på det här skeppet, som troligen är byggt för färd längs de norska fjordarna och idag finns i Vikingskipmuseet, Oslo. Foto: Karamell (CC BY-SA 2.5).
Fanns det kvinnliga krigare bland vikingarna? Vilka var möjligheterna för vikingatida kvinnor att inta en aktiv roll, och vågar vi säga något om deras genustänkande med de isländska sagorna som grund? Under de närmaste veckorna kommer vi titta närmare på aktiva kvinnor under den del av medeltiden som skandinaver kallar för vikingatid.
Kan man skriva om vikingatid på en medeltidsblogg? Med tanke på att bloggen brukar använda en europeisk definition av medeltid (500-1500 e.Kr.), och eftersom det spannet inbegriper vad skandinaver kallar för vikingatid (omkring 800-1050 e.Kr.) gör vi ett försök. Frågan som vi ska titta närmare på rör kvinnliga krigare. Vi har flera gånger varit inne på stridande kvinnor från den kristna europeiska kulturkretsen, men hur fungerade det bland vikingarna?
Det korta svaret är att vi inte vet, och att vi förmodligen aldrig kommer att veta säkert. Det längre svaret är mer intressant, faktiskt så intressant att det kommer att ta mer än ett blogginlägg i anspråk.
Mäktiga vikingakvinnor: gravhögen vid Oseberg
Till att börja med kan vi slå fast att vikingatidens kvinnor inte automatiskt intog en passiv roll. Ett exempel på en i högsta grad aktiv, mäktig kvinna är den så kallade osebergsdrottningen.
Vi vet inte vad ‘drottningen’ egentligen hette eller vad hon gjorde i livet, men vi vet att hon begravdes ombord på ett skepp i en väldig gravhög vid norska Oseberg på 830-talet och att hon begravdes med en förmögenhet. Möbler, bonader, vagn och slädar, tio hästar, två oxar och fyra hundar, en låst kista med trolldomsföremål… Till och med en tjänarinna, eller åtminstone är det så närvaron av den äldre av de två kvinnor som legat i graven brukar tolkas. Att man spenderade sådana värden tyder på att det var en oerhörd status som skulle markeras, och att det kostade flera månaders eller till och med flera års arbete för att uppföra gravhögen gör inte projektet mindre imponerande. Här gällde det att demonstrera makt.
Vi vet också att graven förstördes några decennier efter att den kommit till, målmedvetet och närmast rituellt, och att den mäktiga kvinnans kvarlevor fördes bort — man har bara hittat skelettfragment av en kvinna i åldern 30-40 år (bland annat en tand som visar att hon petat tänderna, möjligen med en tandpetare av silver). Ansåg man att hon ägde övernaturlig makt så länge graven bestod, eller var högen en politisk maktsymbol som förstördes när en ny ätt tog över? I vilket fall som helst hade denna kvinna inte bara makt under sin livstid; någon behövde oskadliggöra henne flera decennier efter hennes död.
Skade, som man tänkte sig henne i slutet av 1800-talet. Träsnitt av Ludvig Bernhard Hansen efter illustration av Carl Fredrik von Saltza.
Stridande kvinnor bland vikingarna?
Det finns andra exempel på kvinnligt inflytande under vikingatiden. Völvor som ansågs kunna utöva magi och se in i framtiden. Kvinnor som Gudrid Torbjörnsdotter, som spelade en viktig roll i ett ambitiöst försök att kolonisera Amerika på 1000-talet. Makt och inflytande är dock en sak, strid en annan. Har vi några belägg för kvinnliga krigare? Fanns det en verklighet bakom de sköldmöer som fornnordiska skalder sjöng om?
I litteraturen finns nämligen ganska gott om stridande kvinnor. Man brukar hålla fram Hervor i Hervarar saga, som efter att alla män i hennes släkt har dräpts tar på sig manskläder och kallar sig Hervar, övertalar sin döde fars spöke att ge henne svärdet Tyrfing och ger sig in på krigarbanan. Att hon antar en manlig identitet för att gå i strid är intressant. Det samma skulle kunna säga om gudinnan (och jättinnan) Skade, vars namn har manlig grammatiskt form och som i Skáldskaparmál beger sig till Asgård för att hämnas sin döde far. Sedan har vi Thornbjörg, som i Hrólfs saga Gautrekssonar sägs ägna sig åt strid och andra sysslor som anses manliga, detta så till den milda grad att hon kallas för ‘kung Thorberg’.
De autentiska sagorna finns inte kvar
Litteraturen tar även upp andra kvinnor som förknippas med strid, som valkyriorna Svafa, Sigrun och Kara. Vi kan dock inte använda de här texterna som någon sorts osviklig vägvisare till fornnordisk genushistoria, till en mentalitet som tillät stridande kvinnor. Berättelserna fördes vidare muntligt både under och efter vikingatiden, och de versioner som vi har tillgång till skrevs ner först ett par hundra år in på medeltiden. Författarna tillhörde den tidens kristna kultur och skrev för sin samtid, och att anpassa äldre berättelser för eget bruk var vanligt i medeltida litteratur. De attityder vi möter kan mycket väl vara medeltida snarare än vikingatida.
Det är därmed svårt att veta om sköldmörnas vanligaste öden i sagorna, att antingen dödas eller gifta sig och lägga undan svärdet, är autentiska. Här finns ett drag av att den kvinnliga krigaren behövde desarmeras, men var det vikingaskalder eller medeltidens skrivare som stod för det?
Vi behöver fler källor. Texter som åtminstone utger sig för att vara historisk sanning, och gärna arkeologiska rön. Lyckligtvis finns just detta att tillgå, så vi återkommer till det i nästa inlägg.
Källor
Clover, Carol, “Maiden Warriors and Other Sons”, The Journal of English and Germanic Philology, 1986:1
Harrison, Dick och Svensson, Kristina, Vikingaliv, Natur & kultur, Stockholm 2009
Linda Smedberg
admin
Rob
admin