Medeltida miniatyr av män samlade i kyrksal

Konsiliet i Clermont 1095, där Urban II utlyste det första korståget. Miniatyren av Jean Colombe är dock från slutet av 1400-talet och visar gotisk arkitektur som inte fanns på Urbans tid.

Påven hade förmodligen inte tänkt sig att kvinnor skulle fara på korståg, men de gjorde de. Ett stort antal kvinnor följde med till krigszonen i östra medelhavsområdet, och kanske är det därför vi hittar ovanligt många kvinnliga krigare i källorna till korstågens historia.

När påven Urban II utlyste det första korståget 1095 e. Kr. hade han knappast tänkt sig att kvinnor skulle delta. Målet var att erövra det ‘heliga landet’ — området mellan floden Jordan och Medelhavet — och inte kunde man väl ha kvinnor med på ett fälttåg?

Vad påven eventuellt inte kände till var att kvinnor ibland deltog på Europas slagfält, och att hans korståg skulle dra in fler av dem i strid. Det var nämligen långt fler än erfarna krigare som tog korset. Här var det inte bara fråga om att slåss för rikedom och ära; det gällde att gå med i Guds armé (exercitum Dei, som det står i källorna) och få nåd och frälsning i utbyte. Detta, liksom själva tanken att erövra Bibelns heliga platser, fick ett rejält genomslag i det genomreligiösa Europa. Mängder av människor som vanligen försökte undvika striderna mellan olika europeiska furstar flockades till korståg ledda av samma furstar, och många av dem var kvinnor. Kunde man mota bort dem?

Troligen inte. Korståg sågs som en slags pilgrimsfärd, och kvinnor hade all rätt att bli pilgrimer. Kyrkolagen förbjöd alltså inte kvinnor att fara på korståg, men föreskrev att gifta kvinnor skulle få makens tillstånd och att kvinnliga korsfarare helst skulle åtföljas av en manlig släkting. Släktingen skulle skydda kvinnan mot faror men också skydda manliga korsfarare mot kvinnan — här möter vi nämligen medeltidens djupa misstro mot kvinnlig sexualitet. Tanken tycks ha varit att om obevakade kvinnor kom i närheten av korståget så skulle de omgående förföra samtliga män, och armén skulle förlora både sin andliga renhet och Guds välvilja. Bäst att förse varje kvinna med en manlig släkting som kunde hålla ögonen på henne.

Fredliga korsfarare?

För de som tidigare deltagit i krigståg kan det dock inte ha kommit som en överraskning att det fanns kvinnor med på färden. Härar åtföljdes vanligen av kvinnor som agerade bland annat kokerskor, tvätterskor och prostituerade (det var väl den sistnämnda rollen som gjorde kyrkans jurister nervösa). Den religiösa lockelsen verkar dock ha fört fler kvinnor till korstågen än till andra, rent sekulära krigståg, och det faktum att expeditionerna kunde vara i år ledde till att man och hustru ofta gav sig av tillsammans. Överhuvud taget åtföljdes de stridande trupperna av en stor mängd icke-stridande pilgrimer av båda könen, och det underlättade knappast de militära operationerna. I slutet av 1100-talet och början av 1200-talet började kyrkan sätta ner foten och kräva att korstågen endast skulle bestå av de som faktiskt kunde tänka sig att slåss.

Kvinnan i den gröna manteln

Vissa kvinnor kunde säkert tänka sig att slåss, för vi har som sagt belägg för stridbara kvinnor på de europeiska slagfälten. Andra blev så illa tvungna. Korstågen ledde till att en stor mängd kvinnor marscherade in i en stridszon som dessutom låg långt från de europeiska rekryteringsområdena, platser där man under tvåhundra år led ständig brist på nya soldater som kunde ersätta de fallna. De kunde hamna i strid vare sig de ville eller inte, och kunde de väl hantera vapen var de oavsett kön en värdefull resurs. Kanske är det därför vi hittar ovanligt många exempel på stridande kvinnor under korstågen.

Grundinställningen bland både kristna och muslimer var dock att kvinnor inte hade något i strid att göra. Vi måste därför vara försiktiga med de upplysningar vi får i källorna — när den ena sidan skriver att den andra använde kvinnliga soldater kan det röra sig om krigspropaganda, ett sätt att få fienden att verka moraliskt underlägsen. Det finns dock uppgifter som inte fungerar särskilt bra som propaganda. När William av Tyros skriver att man under det första korståget (1095-1099) bland de egna, kristna soldaterna såg kvinnor klädda som män kan vi misstänka att man mycket riktigt gjorde det. När en arabisk krönika från det tredje korstågets tid (1187-1192) beskriver hur en kvinnlig bågskytt i grön mantel skjuter ner muslimska soldater går inte heller detta att avfärda som propaganda.

Ett mer detaljerat exempel är Margaret av Beverley, vars tid i det heliga landet senare beskrevs av hennes bror i verket Hodoeporicon et pericula Margarite Iherosolimitane. Margaret deltog bland annat i försvaret av Jerusalem 1187, och enligt broderns beskrivning kämpade hon som en ‘hjältinna’ eller ‘krigarkvinna’ (det latinska ordet är virago) och sårades i striden.

Fortsättning följer

Det här inlägget skrapar förstås bara på ytan. Det finns mycket mer att säga om kvinnor under korstågen, och vi får säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram!

 

Källor

Caspi-Reisfeld, Keren, “Women Warriors during the Crusades, 1095-1254”, i Gendering the Crusades, red. Susan Edgington och Sarah Lambert, University of Wales Press, Cardiff 2001

Grant de Pauw, Linda, Battle Cries and Lullabies: Women in War from Prehistory to the Present, University of Oklahoma Press, Norman 1998, s. 88-89

Maier, Christoph, “The Roles of Women in the Crusade Movement: A Survey”, Journal of Medieval History 2004:1

Nicholson, Helen, “Women on the Third Crusade”, Journal of Medieval History 1997:4

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *