Svartvit teckning av spefull åldring.

Så här såg Gråskägg ut när han hånade Tor i ”Hárbarðsljóð”, i alla fall om vi får tro W.G. Collingwoods illustration från 1908.

Bärsärkar: elitkrigare med kopplingar till förkristen kult. Men vad betyder det när en fornnordisk sång nämner kvinnliga bärsärkar?

Ibland dyker vikingatida ämnen upp på den här medeltidsbloggen. Vi brukar använda den kontinentala definitionen av medeltid (omkring 500-1500 e.Kr.), och den inbegriper vad vi i Skandinavien ser som vikingatid (800-1100 e.Kr.). Således har vi tidigare pratat om möjligheten att vikingatida kvinnor gick i strid. Det finns ju gott om stridande kvinnor i berättelser som går tillbaka till förkristen tid, både övernaturliga valkyrior och mänskliga sköldmöer, och den danske krönikören Saxo skriver runt 1200 att danska kvinnor brukade strida i äldre dagar. Arkeologer har grävt ut många gravar där kvinnor begravts med vapen.

Inget av detta utgör dock bevis för kvinnliga krigare under vikingatiden. Vi har bara indicier. Det finns dock minst en källa till att titta på — en som talar om kvinnliga bärsärkar.

Bärsärkar och ulfhednar

Bärsärkarna dyker upp i berättelser som skrevs ner under medeltiden men som vi tror går tillbaka till vikingatid. De är svårfångade figurer, ibland hjältar men ofta istället fiender som hjälten måste besegra. Tolkningen blir inte lättare av de nya idéer som har förts till bilden av bärsärken under de senaste århundradena, till exempel myten att de gick in i sitt berömda bärsärkaraseri genom att äta flugsvamp. En krigare som äter flugsvamp drabbas av magpumpning, inte bärsärkagång.

Verklighetens bärsärk tycks ha varit en elitkrigare som invigts i religiösa hemligheter och ansågs ha övernaturliga förmågor. De associerades med björnar och vargar, djur med viktig religiös innebörd, och de med koppling till vargar bör förmodligen kallas ulfhednar snarare än bärsärkar. Arkeologiska fynd skulle kunna tyda på att bärsärkar och ulfhednar fanns redan under folkvandringstid, tre eller fyra århundraden före vikingatidens början, och inte bara i Skandinavien utan även hos germaner nere på kontinenten. Slutligen kunde bärsärkar gå in i ett stridsraseri som gjorde dem ännu farligare.

Vad är det då för källa som talar om kvinnliga bärsärkar? Det gäller det diktverk som kallas “Hárbarðsljóð”, det vill säga “Sången om Gråskägg” (ofta översatt “Sången om Harbard”).

Ordstrid i poetiska Eddan

“Hárbarðsljóð” är en del av den så kallade poetiska Eddan, en 1200-talssamling av kväden och verser som anses ha kommit till i västra Norge och på Island under perioden 800-1000 e.Kr. Handlingen går ut på att åskguden Tor behöver ta sig över ett sund, och när han ropar på färjkarlen på andra sidan vägrar denne komma över med båten och hämta honom. Färjkarlen heter Gråskägg, och snart inser läsaren att detta måste vara en annan gud i förklädnad — troligen Oden, även om vissa forskare har föreslagit Loke. Det hela utvecklar sig till en ordstrid mellan Tor och Gråskägg, och efter att den senare berättar om sina romantiska erövringar frågar han Tor vad denne har att komma med när det gäller kvinnor. Den enkelspårige Tor svarar att han slagits med kvinnliga bärsärkar på Läsö. I Britt-Mari Näsströms översättning:

Varghonor var de och inte kvinnor
De slog sönder mitt skepp
som jag stöttat upp på stranden,
hötte mot mig med en järnstav
och jagade Tjalve

Tjalve är Tors tjänare, som här tydligen fått springa för sitt liv medan kvinnorna vandaliserar skeppet. Gråskägg är hur som helst inte imponerad, och “Hárbarðsljóð” slutar med att Tor förlorar ordstriden och får gå runt sundet.

Farliga fornnordiska kvinnor

Kan vi på grundval av detta säga att det funnits kvinnliga bärsärkar? Nej, det kan vi inte. Ordduellen rör sig i mytens värld. Bärsärkar dyker som sagt ofta upp som standardfiender och monster i fornnordiska berättelser, och det är den funktionen som de verkar ha här. Det är visserligen förvånande att man talar om kvinnliga snarare än manliga bärsärkar, men Tor (och författaren) behöver förmodligen ta upp kvinnor när väl Gråskägg gått in på ämnet.

Det är mer indirekta lärdomar som vi bör ta med oss från “Hárbarðsljóð”. De kvinnliga bärsärkarna har enligt texten redan ställt till stor oreda på Läsö — de har “förvillat folket”, vad nu det kan betyda — och Tor verkar först ha sett på i chock medan några kvinnor slår sönder hans båt, andra hotar honom med en järnpåk och åter andra jagar hans tjänare uppför närmsta sanddyn. Texten visar upp kvinnor som krigare att räkna med, precis som andra texter visar valkyrior och sköldmöer på samma sätt. Den bilden tycks inte ha varit främmande för en fornnordisk publik.

 

Källor

Näsström, Britt-Mari, Bärsärkarna: vikingatidens elitsoldater, Norstedts, Stockholm 2006

“Hárbarðsljóð” på engelskspråkiga Wikipedia (https://en.wikipedia.org/wiki/H%C3%A1rbar%C3%B0slj%C3%B3%C3%B0; hämtad 2015-03-13)

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *