Väggmålning av medeltida dam.

Det finns inga bevarade bilder av Kristina Nilsdotter, men så här framställde Olle Hjortzberg henne på fasaden till Lindebergska skolan i Lund. Foto: Bengt Oberger (CC BY-SA 4.0).

Kristina Nilsdotter var gift med den svenske riksföreståndaren. När kriget kom och maken dog var det upp till henne att ta över ansvaret.

Den här bloggen har behandlat många medeltida kvinnor som borde finnas med i historieböckerna. Som våra listor över sådana kvinnor visar finns det dock en hel del kvar, och en av de mest intressanta är Kristina Nilsdotter. Hon levde i gränslandet mellan medeltid och den tidigmoderna tiden och fick ta över styret av Sverige under en av landets mörkaste perioder.

Så nära drottning man kunde komma

Kristina föddes in i högadeln år 1494, närmare bestämt in i ätten Gyllenstierna som kommit till Sverige från Danmark ett sextiotal år tidigare. Sverige och Danmark befann sig ju i union, och ätter hade lätt kunnat vandra över gränserna. Vi inte vet mycket om Kristinas barndom, utan får anta att hon växte upp på ättens olika slott och herresäten, fick en gedigen utbildning i ämnen som ansågs passa adelsfröknar och sedan förväntades gifta sig med en ung man i Sveriges politiska elit.

Vid 17 års ålder gifte hon sig också. Brudgummen var den ungefär jämnårige Sten Svantesson, son till riksföreståndaren (det vill säga den man som styrde Sverige inom unionen). Sten var en brådmogen ung man som blivit dubbad till riddare vid fyra eller fem års ålder, lett militära uppdrag som tonåring och vid 18 blivit riksråd och slottsherre på Örebro slott. Året därpå stod bröllopet, och året därpå utmanövrerade Sten resten av det politiska etablissemanget. Hans far hade avlidit efter ett slaganfall, och riksrådet hade valt sin ledande man Erik Trolle till efterträdare. Sten skötte dock sina kort så väl att det istället var han som blev riksföreståndare — ett led i detta var att han antog det ärevördiga namnet Sture, och han har därmed gått till historien som Sten Sture den yngre. Den artonåriga Fru Kristina hade plötsligt kommit så nära positionen som svensk drottning som någon kunde så länge unionen bestod.

Sten Stures uppgång och fall

Sten visade sig vara en skicklig men kanske inte särskilt smidig politiker. Han hamnade i svår konflikt med Erik Trolles son Gustav som var i ungefär samma ålder som honom, lika kompromisslös och dessutom Sveriges ärkebiskop. Det slutade med att Gustav Trolle fängslades och fick sin borg jämnad med marken.

Nu blossade dessutom strider upp med Danmark. Sverige hade länge försökt bryta sig ur unionen, och den danske kungen Kristian II använde konflikten med Trolle som en förevändning för att gå till angrepp och en gång för alla göra slut på motståndet. I januari 1520 strömmade danska trupper in i Sverige, och när Sten mötte fienden vid Bogesund (dagens Ulricehamn) fick han ena benet avskjutet. Hans trupper skingrades. Sten försökte ta sig tillbaka till Stockholm för att organisera ett försvar närmare huvudstaden, men att förlora ena benet är en svår skada, särskilt med tanke på den tidens läkekonst. Det blir knappast bättre av att patienten befinner sig på resa. Sten avled innan han nådde fram till huvudstaden.

Kristina och belägringen av Stockholm

Riksföreståndarens död innebar ett maktvakuum inom den gruppering som styrt Sverige. Det var nu Kristina grep in. Vi känner inte till detaljerna, men det finns gott om exempel under de närmast föregående århundradena på hur en makthavares hustru blir hans efterträdare. Kanske visste man att Kristina var en kompetent ledare och den kandidat som man vågade lita på — hennes eget öde hängde i mångt och mycket på ett fortsatt motstånd mot danskarna. Klart är att rådet valde henne till ny regent och att änkan samlade makens anhängare för att fortsätta försvaret, trots att många inom högadeln nu gick över till dansk sida.

Kristina började förbereda försvaret av Stockholm och satte sin äldste son Nils i säkerhet i Tyskland, för som Stens arvinge var han ett lockande mål för motståndarna. Bondeuppbåd kallades in från Västmanland och Dalarna för att anfalla de framryckande danska styrkorna, men bönderna slogs tillbaka. När Östersjöns is sprack upp den våren anlände Kristian II:s flotta för att belägra Stockholm.

Kanonerna dånade både i huvudstaden och på de danska skeppen under omkring fem månaders belägring. När hösten närmade sig började de sista svenska befästningar som förblivit lojala mot Kristina att ge upp. Hon öppnar förhandlingar med Kristian, och den danske chefsförhandlaren blir Hemming Gadd, en svensk kyrkoman som varit en av sturepartiets viktigaste medlemmar men som bytt sida i dansk fångenskap. Kristina och hennes rådgivare tror ändå att de kan lita på Gadd. Den 5 september ger man upp kampen i utbyte mot amnesti för alla stockholmare. Kristina betonar att hon överlämnar staden till Kristian och det svenska riksrådet, inte till kungen ensam, men efter sitt intåg i staden ignorerar kungen rådet. Detta är ett tecken på vad som komma skall.

Nästa vecka tittar vi på resten av Kristinas dramatiska liv — inte minst den roll hon spelade i upptakten till Stockholms blodbad.

 

Källor

Nordström, Gert Z., Karl-Olov Björck och Björn Eneroth, Stockholms blodbad: ett drama från 1520 i bild och text, Cikada, Stockholm 1979, s. 28

Larsson, Lars-Olof, Kalmarunionens tid: från drottning Margareta till Kristian II, andra upplagan, Prisma, Stockholm 2003

Share Button

Comments (2)

  1. Svara

    Jag har väntat på att du skulle ta upp Kristina, jag kan väl säga att det är nog den person i historien jag själv har lagt ner mest tid och intresse för, om jag vore en bra författare skulle jag både vilja skriva en biografi över henne, för att inte tala om något skönlitterärt.

    • admin

      Svara

      Ja, det är verkligen fråga om ett intressant levnadsöde — för att inte tala om den möjlighet som Kristinas liv ger att berätta om händelserna runt 1520 ur ett nytt perspektiv. Jag är glad att jag äntligen tog upp din ‘historiefavorit’! 🙂

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *