Svartvit 1500-talsteckning av Stockholms blodbad

Stockholms blodbad som Gustav Vasa framställde det i sin propaganda några år efter händelsen. Detalj.

Kristina Nilsdotter försökte avstyra Stockholms blodbad. Istället fängslades hon i Blå tornet, och väl fri drogs hon in i uppror mot Gustav Vasa.

I förra inlägget följde vi Kristina Nilsdotter, en adelsdam av ätten Gyllenstierna i början av 1500-talet. Hennes make Sten var riksföreståndare, det vill säga svensk regent inom unionen med Danmark, och hans försök att bryta unionen ledde till krig. I början av 1520 avled Sten av sina skador efter strid mot danskarna, och medan fienden ryckte fram mot Stockholm och den svenska adeln började byta sida tog Kristina över ledningen av riket. Hon försvarade huvudstaden under flera månaders belägring, men när läget verkade hopplöst kapitulerade hon i utbyte mot garanti om amnesti för stadsborna — ingen skulle bestraffas för motståndet mot danske kung Kristian II.

Kristian höll sitt intåg i Stockholm, installerade sig på slottet och började regera Sverige. Han bedrev dock ingen jakt på gamla motståndare, så amnestin verkade hålla. Efter knappt två månader, den fjärde november, kröntes han till svensk konung. Festligheterna varade i dagarna tre, som det står i sagorna, men på den fjärde dagen tog sagan slut.

Öga mot öga med Gustav Trolle

Portarna till slottet låstes. Ingen släpptes in eller ut. Istället fördes de förnäma kröningsgästerna till Stora salen, där de ställdes öga mot öga med Gustav Trolle.

Trolle var Sveriges ärkebiskop och hade haft en segdragen konflikt med Kristinas make. Tvisten hade slutat med att ärkebiskopen fängslades och att hans borg jämnades med marken. I den nye kungens närvaro anklagade Trolle nu 16 män och två kvinnor, däribland Kristina, för att vara kättare och för att i och med konflikten ha angripit kyrkan.

Kristina kallades fram, och kungen frågade henne varför hennes make förföljt Trolle. Hon tycks först ha tvekat, men styrkt av andra i salen svarade hon att Sten inte gjort något värre än andra — samtliga närvarande vid ett riksdagsmöte i november 1517 hade varit överens om att riva borgen och vägra Trolle stöd, och det framgick också i ett dokument som de alla satt sina sigill under.

Stockholms blodbad

Förmodligen trodde Kristina att hon därmed löst den hotfulla situationen. Många delade ansvaret för vad som skett, och kungen hade ju givit dem alla amnesti. Vad hon inte visste var att Kristian bestämt sig för att se det hela som en kättarprocess. Det gällde inte brott mot honom utan mot kyrkan, och han hade ingen rätt att bevilja amnesti för sådant. Därmed kunde han trots allt hämnas på sina politiska fiender.

Dokumentet från mötet tre år tidigare hämtades till salen och lästes upp, och fick mest funktionen av en undertecknad bekännelse. Förhören fortsatte till sent på kvällen, och sedan kom danska riddare och soldater in med bloss och facklor, letade i hopen och förde först iväg biskopar och vissa adelsmän innan övriga delades in i grupper och låstes in i tornet. Förmodligen var det där som Kristina hamnade.

Följande dag började avrättningarna. Först halshöggs biskopar som stått på riksföreståndarens sida, en oerhörd händelse i en tid där biskopar endast kunde dömas av påven. Adelsmän som stött Sten halshöggs även de, och sedan började man hänga de av av Stockholms borgare som ansågs vara politiska fiender. Allt som allt avrättas omkring hundra personer under vad som gått till historien som Stockholms blodbad, och andra utrensningar följde på olika håll i Sverige och Finland.

Fången i Blå tornet

Två av Kristinas bröder fanns bland de som halshöggs i Stockholm, och hennes personliga tjänare avrättades under särskilt grymma former. Enligt en uppgift ska kungen bett henne välja om hon själv ville brännas på bål eller begravas levande, och när Kristina då svimmade av skräck ska de runt majestätet övertalat honom att låta henne leva.

Tillsammans med andra potentiellt farliga svenskar fängslades Kristina i Blå tornet i Köpenhamn. Fångenskapen varade i tre år, och med tanke på att flera medfångar avled av vanvård tycks förhållandena ha varit hårda. Samtidigt samlade dock hennes systerson Gustav av ätten Vasa svenskarna till motstånd mot kung Kristian, och när uppror även utbröt i Danmark flydde kungen. De svenska fångarna kunde släppas, och Kristina återkom till Sverige under 1524.

Var “Daljunkern” Kristinas son?

Även om man råkade vara den nye kungens moster var det inte nödvändigtvis säkert i Sverige för hustrun till en tidigare riksföreståndare. Som Stens änka kunde Kristina ge legitimitet till tronpretendenter, och det finns tecken på att hon försökte ta sig tillbaka in i maktens cirklar tillsammans med sina söner. Gustav Vasa satte dock stopp för alla planer som kunde hota hans regim, och 1527 gifte Kristina om sig med Johan Turesson av ätten Tre Rosor — ett äktenskap som mycket riktigt förde henne tillbaka till centrum, men även förankrade henne i kretsen närmast kungen.

Följande år hävdade en upprorsman kallad “Daljunkern” att han var Nils Stensson, Kristinas äldste son, som kommit för att ta tronen i besittning i kraft av sitt arv. Det är mycket möjligt att han talade sanning, men efter att han flytt till tyska Rostock skrev Kristina ett brev där hon förnekade att mannen var hennes son och rekommenderade att han ställdes inför rätta. Upprorsledaren dömdes till döden. Kristinas brev är daterat den 8 augusti 1528, samma dag som kungen hälsade på sin moster på hennes gård, och det ligger nära till hands att tro att hon inte hade särskilt stort val när hon satte sig för att skriva. Ett bevarat utkast visar också att hon först skrev ett mildare brev, och det som sändes kan ha manipulerats.

På det hela taget lyckades dock Kristina Nilsdotter undvika att dras in i nya oroligheter. Så vitt vi vet levde hon ett jämförelsevis lugnt liv fram till sin död år 1559.

 

Källor

Nordström, Gert Z., Karl-Olov Björck och Björn Eneroth, Stockholms blodbad: ett drama från 1520 i bild och text, Cikada, Stockholm 1979, s. 28, 48-53

Larsson, Lars-Olof, Gustav Vasa: landsfader eller tyrann?, Prisma, Stockholm 2002, s. 149-163

Larsson, Lars-Olof, Kalmarunionens tid: från drottning Margareta till Kristian II, andra upplagan, Prisma, Stockholm 2003, s. 439-446

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *