Gravyr av pojke som hoppar från ett skepp.

Kejsarinnan Agnes son Henrik flyr från sina kidnappare i Bernhard Rodes gravyr från 1781.

Det fanns flera modeller för hur en mäktig kvinna kunde betraktas under medeltiden. Kejsarinnan Agnes bör ha träffat på de flesta av dem.

Just nu funderar jag på hur medeltidens kvinnliga makthavare betraktades av sin samtid. Det är ett ämne som bara växer.

Till att börja med har vi tankarna kring viragines som vi har varit inne på så många gånger förut att jag inte ska skriva så mycket om dem här. Kvinnor agerade ibland ledare, krigare och så vidare, och det kunde den manscentrerade medeltida kulturen förklara med att just dessa kvinnor hade vissa maskulina kvaliteter. Det var något positivt, och det hindrade inte att man fortfarande såg dem som kvinnor. Viragines dyker mest upp i texter vars författare är positiva till en mäktig kvinna, så om en adlig änkas maktutövning hade gynnat ett kloster låg det nära till hands att munkarna uppskattande kallade henne för en virago i sina texter (en virago, flera viragines — latinska substantiv böjes som bekant på egen risk).

Kvinnohat med djupa rötter

Ville författaren tvärtom kritisera den mäktiga kvinnan fanns det helt andra modeller att ta till. Medeltidens lärda värld hade en tradition av kvinnohat med rötter tillbaka till antiken och med texter som kyrkofadern Hieronymus Mot Jovinianus från 390-talet, Walter Maps “Valerius brev till Ruffinus” från omkring 1180 och Andreas Capellanus Om kärlek från omkring 1185. Kvinnor sades här representera materia och kroppslighet i kontrast till männens intellektuella väsen. Deras fokus på kroppen och lusten innebar farliga sexuella frestelser för männen, och trots att kvinnor ansågs sakna förnuft var de paradoxalt nog mycket listigare än män, som därmed aldrig kunde vara säkra på att inte bli lurade.

En med medeltida mått positiv tradition, och en negativ — men verkligheten var förstås mycket mer komplicerad än vad de korta beskrivningarna ovan antyder. En “storkvinna” lär ha bemötts på mycket olika sätt beroende på situation och på om hon hade med vänner eller med fiender att göra. För att lämna den abstrakta nivån och ge en smak av denna komplexitet kan vi ta en närmare titt på en av 1000-talets mäktigaste kvinnor: kejsarinnan Agnes av Poitou (ca 1025-1077).

Kejsarinnan och kidnappningen på Kaiserswerth

Agnes var en högadlig och enligt uppgift mycket from kvinna från södra Frankrike. Vid arton års ålder gifte hon sig med den lika fromme kungen av Tyskland, och tre år senare kröntes paret till kejsare och kejsarinna av det tysk-romerska riket. Hösten 1056 avled dock maken. Agnes hade vid det laget fött sex barn, och den äldste sonen Henrik skulle ärva tronen, men vid faderns död var han bara sex år gammal. Som kejsarfamiljens enda överlevande, vuxna medlem blev det Agnes uppgift att styra fram tills att sonen blev myndig.

Till en början gick det bra. Kejsarinnan uppfyllde adelns förväntningar och källorna beskriver henne i positiva, manliga ordalag — om hon inte kallas för virago rent ut så anses hon i alla fall ha goda maskulina egenskaper. Hon begick dock ett antal politiska misstag och lämnade sedan över det praktiska regerandet till biskopen av Augsburg, en man som snabbt gjorde sig impopulär i adelskretsar. När hon nu inte längre uppfyllde förväntningarna började författarna beskriva Agnes i negativa, kvinnliga termer som hade mer med den misogynistiska traditionen ovan än med traditionen kring viragines att göra. Snart anklagades hon för att ha en affär med biskopen.

Våren 1062 tog kejsarinnans motståndare till mer handgripliga metoder. De lurade ombord den nu tolvårige Henrik på ett skepp som låg förtöjt utanför palatset på ön Kaiserswerth i Rhen. Så fort han kom ombord satte roddarna fart, och trots att Henrik kastade sig i vattnet för att komma undan togs han åter till fånga av en viss greve Ekbert som hoppade i efter honom (och möjligen även räddade Henrik från drunkningsdöden).

Kejsardömet som lösensumma

För att få se sin son igen blev Agnes tvungen att lämna ifrån sig makten över kejsardömet. Hon styrde ju inte riket i eget namn utan som regent för Henrik, så även om hon varit kallsinnig nog att ge upp sonen hade hon knappast kunnat fortsätta styra. Kuppmakarnas officiella förklaring till kidnappningen var att riket inte kunde ledas av en kvinna — ännu en koppling till den misogynistiska traditionen — men en samtida krönikör kallar detta för en ursäkt påhittad av makthungriga män.

Agnes ville dra sig tillbaka till ett kloster, men de nya makthavarna tillät inte detta förrän tre år efter kuppen, då Henrik blivit myndig. Makten tillhörde till syvende och sist den kejserliga familjen, och vad som än hänt var Agnes fortfarande dess överhuvud. Fram tills att hennes son kunde ta över positionen behövde hon finnas kvar i politiken, även om det bara var som galjonsfigur. Även detta säger en del om hur man såg på kvinnliga makthavare, och på grunden till deras makt.

 

Källor

LoPrete, Kimberly A., “Gendering Viragos: Medieval Perceptions of Powerful Women”, i Victims or Viragos?, Christine Meek och Catherine Lawless (red.), Studies on medieval and early modern women, 4, Four Courts Press, Dublin 2005

Blamires, Alcuin, Karen Pratt och C. W. Marx, Woman Defamed and Woman Defended: An Anthology of Medieval Texts, Clarendon Press, Oxford 1992

“Staatsstreich von Kaiserswerth” på tyskspråkiga Wikipedia (https://de.wikipedia.org/wiki/Staatsstreich_von_Kaiserswerth), hämtad 2016-02-14

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *