Svartvit teckning av ett medeltida sigill med en kvinna på en tron.

Matildas sigill. Kring kanten står på latin “Matilda, med Guds nåd romarnas drottning” — en hänvisning till hennes position som kejsarinna av det tysk-romerska riket.

Kejsardömet var förlorat, men Matilda hade en chans att ärva Englands krona — om de engelska stormännen kunde acceptera en kvinna på tronen.

I förra inlägget såg vi hur den engelska prinsessan Matilda, tolv år, giftes bort med Tysklands kung Henrik V. Detta var år 1114, och Henrik kröntes snart till tysk-romersk kejsare. Två år senare kröntes Matilda till kejsarinna, och mellan att hon var femton och sjutton styrde hon kejsardömets domäner i norra Italien — säkert fanns det erfarna rådgivare som kunde ge stöd, men ansvaret låg hos henne. Kejsaren hade gott om fiender både inom aristokratin och kyrkan, och det fanns få han kunde lita mer på än sin unga hustru.

Giftas bort eller gå i kloster?

Efter uppdraget i Italien återvände Matilda till Henriks sida och deltog i politiken på mer traditionellt vis, vilket bör ha inneburit att hon gav kejsaren råd, hjälpte honom genom det egna kontaktnät hon börjat bygga upp och medlade mellan honom och olika kyrkliga och världsliga makthavare. Henriks hälsa försämrades dock allt mer. Det skulle visa sig att kejsaren fått cancer, och våren 1125 avled han.

Matilda var nu 23 år gammal. Hade hon fött en son hade hon med största sannolikhet blivit regent och styrt kejsardömet för sonens räkning fram tills att han blev myndig som vi såg Henriks farmor Agnes göra i ett tidigare inlägg. Äktenskapet hade dock förblivit barnlöst, och därmed blev de två troligaste alternativen att makens familj antingen gifte bort henne med någon tysk furste som ett led i en politisk allians eller lät henne gå i kloster. För Matildas del fanns dock även ett tredje alternativ.

Att svära under protest

Kejsarinnans far var den engelske kungen Henrik I — detta att hennes far och hennes make hade samma namn gör det intressant att försöka skriva om perioden, men när vi hädanefter talar om Henrik menar vi alltså pappan, den engelske kungen. Han var vid det här laget 57 år, en hög ålder under medeltiden, och hans planer för vem som skulle efterträda honom hade gått i kras i och med skeppet Blanche-Nefs katastrofala förlisning utanför Normandiets kust. Tronföljaren var en av de drunknade, och kungen hade inga fler söner som fötts inom äktenskapet. Det nya äktenskap som han kastade sig in i förblev barnlöst.

Lösningen blev att kalla tillbaka Matilda från Tyskland och använda henne som reservalternativ. Om det fortfarande inte fanns någon manlig arvinge vid kungens död skulle hon ärva tronen. Idén är inte unik i medeltidshistorien, men den är mycket ovanlig. Som vi nämnde i förra inlägget tog kvinnor ibland över den mäktiga familjens affärer, men bara under begränsad tid och i egenskap av maka eller mor till det egentliga, manliga familjeöverhuvud som av någon anledning behövde hjälp. Här var det fråga om att ärva ett helt rike i eget namn. Matilda verkar ha varit lockad av tanken, och hösten 1126 lämnade hon kejsardömet. Det kan noteras att hon i tysk historieskrivning skulle kommas ihåg som Matilda den goda.

Matilda firade julen det året med sin far på slottet Windsor, och när julhovet led mot sitt slut krävde kung Henrik att de samlade stormännen skulle svära en trohetsed till hans dotter. Det gjorde de också, men det skulle visa sig att många svurit ytterst motvilligt. Kvinnor kunde visserligen ärva om det inte fanns några manliga arvingar, men ingen kvinna hade tidigare ärvt hela riket, och motståndet var stort. Detta var dock inte rätt tillfälle att protestera. Vi får en antydan om kungens humör när de närvarande abbotarna kallas fram för att svära eden och deras talesman säger att de borde kallats tidigare, direkt efter biskoparna. Kung Henrik svarar att nu blev det som det blev — sluta prata och svär eden!

Ett äktenskap med problem

Till syvende och sist verkar dock inte heller kungen ha tagit tanken på en kvinnlig tronföljare särskilt allvarligt. Han gav nämligen aldrig Matilda någon egen maktbas, vilket hon behövde för att kunna hävda sig och snabbt ta över kronan vid hans död. Istället gifte han 1128 bort henne med den femtonårige och därmed nyss myndige greve Gottfrid den vackre av Anjou i Frankrike. Målet var att stärka banden med Anjou, men kanske fanns också förhoppningen att paret skulle börja producera manliga arvingar. Matilda var emot giftermålet — Gottfrid var en knappt vuxen greve, hon en kungadotter och tronarvinge som skulle fortsätta att kalla sig kejsarinna fram till sin död — men hon övertalades att gå med på det hela.

Äktenskapet fick en stormig början. Efter ett år dök Matilda upp utanför en av sin fars borgar i Normandie med en mycket liten eskort, och det visade sig att Gottfrid fått nog och skickat tillbaka henne. Det tog ytterligare två år att nå en försoning, men sedan återvände Matilda till Anjou, och paret verkar ha nått fram till ett mer harmoniskt förhållande. År 1133 födde Matilda sin första son, och året därefter föddes ännu en i en svår förlossning som var nära att kosta henne livet. Samtidigt surnade förhållandet mellan Gottfrid och kung Henrik i och med en konflikt om de gränsbefästningar mellan Anjou och Normandie som ingått i Matildas hemgift.

Henrik I av England blev 77 år. Han avled den förste december 1135, och Matildas kusin Stefan av Blois kastade sig genast över Engelska kanalen och lät sig utropas till kung av England. Få av stormännen verkar ha kommit ihåg trohetsederna till Matilda. I Anjou satt tronarvingen, långt från händelsernas centrum, utan egen maktbas och dessutom gravid igen, något som knappast gjorde det lättare att inleda ett inbördeskrig. Stefan hade dock inte hört det sista av sin kusin. Faktum är att kampen om tronen skulle definiera hela hans regeringstid, något vi ska återkomma till i nästa inlägg.

 

Källor

Chibnall, Marjorie, The Empress Matilda: Queen Consort, Queen Mother and Lady of the English, Blackwell, Oxford 1991

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *